20260528
Kära dagbok,
Jag har känt mig som en ensam båt i en storm hela veckan. Min mamma ringde mig från vår lilla by i Västergötland och sade med den där envisa rösten som bara en svensk mor kan ha:
Tåla, älskling! Du är nu i en annan familj och måste respektera deras sätt att leva. Du har gift dig, inte bara kommit på besök.
Jag svarade, men kylan i hennes ord var ännu kallare än den morgonfrost som sitter på mina fönsterkarmar:
Vilket sätt, mamma? Alla är här helt galna! Speciellt svärmodern! Hon hatar mig, det är uppenbart!
Mamma suckade djupt och försökte påminna mig om att svärmor ibland kan vara snäll, fast hon snabbt glömde bort orden och lät bara tystnaden tala.
Svärmor Kerstin Johansson stod i köket, rödpumpig av ilska, och skrek som om någon hade spillt kaffet på hennes favoritfat. Hon pekade med händerna mot mig och sa:
När mannen går ut och dricker öl, är det änkan själv som bär skulden. Vad ska jag förklara för dig nu?
Jag kände hur mitt hjärta slog snabbare. Jag, Ebba, en ung, mjuk tjej med stora, oskyldiga ögon, hade stått lutad mot väggen och försökt förklara för Kerstin att hon var fel, men svärmor avbröt mig med en snärtig gest, som om en fluga skulle ha bistert hennes panna.
Det här är ditt barn? Eller ditt barn som inte vill låta mig och min man komma på besök? piskade hon och rynkade pannan. Du har ju uppfostrat honom likt en vildhäst!
Viktor, vår ens fem månader gamla son, låg i spjälsängen och gnuggade sina små händer. Jag svarade försiktigt:
Han är ju bara ett år gammalt. Han är fortfarande liten.
Kerstiens ansiktsuttryck förändrades till en skeptisk min.
Liten? Barnen till Egon är ännu mindre. De kryper upp på mina knän och klagar på varje liten sak.
Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken, men försökte hålla mig samlad.
Det är ju ditt barn, Kerstin, inte mitt. Barn känner av dålig energi, kanske det är därför han inte vill komma åt dig.
Svärmor skrek nu som ett åskväder:
Vi är dåliga? Du lever på någons räkning! Vilka livsmedel äter du? Vilka kronor spenderar du? Otacksam!
Jag satt inte längre stilla. Jag hade redan sagt åt Bertil, min man, hundra gånger att vi ville bo själva, men han, en förtjust son till sina föräldrar, såg ingen nödvändighet i att lämna deras hus. Att bo med dem kändes som att kura sig i en mjukfilt, där alla hushållssysslor sköttes av dem: tvätt, städning, matlagning. Det kändes inte som ett liv, utan som en saga.
Jag försökte göra gott för Kerstin. Jag lagade mat, rensade köket, lyssnade på hennes eviga klagomål om grannarna och vädret. Men varje dag såg jag hur hennes munnen bara åt mer och mer skräp att svära. Jag kunde inte längre dölja hur jag hatade henne.
En dag hörde jag Kerstin tala med grannskådespelaren Maja, den lilla skvallerskan som redan hade börjat sprida rykten om mig.
Vi har tagit in en otäck svärdotter, som om hon vore en oduglig styckel av kött.
Ja, men våra äldre damer är starka, flitiga och kloka.
Maja nickade och tillade:
Hon kan ju inte ens köpa egna kläder.
Jag kände hur mitt hjärta klämdes i en knut. Jag ringde min mamma igen, med tårar i rösten:
Tåla, mamma! Jag är i en annan familj och måste följa deras regler. Jag har gift mig, inte bara kommit på besök.
Vilka regler? Alla är galna här! Speciellt svärmor! Hon hatar mig!
Mamma svarade tyst men bestämt:
Har du någonsin hört talas om en snäll svärmor? Alla vi har gått igenom detta, och du måste också. Det viktigaste är att inte visa att du har det tungt. Tåla.
Jag insåg att jag inte kunde få min mamma att förstå min situation, så jag hotade att ringa min far, Oskar, och be honom ingripa.
Att skada din far! mamman skrek. Du vet att han har straff i fängelse för en gammal misshandel. Ett steg fel och han kommer bakom galler!
Jag visste att min far verkligen älskade mig. Han hade fått ett villkorligt straff för ett slagsmål när någon hade slagit ner mig i byns butik. Jag visste också att Oskar var en hetlevrad man som inte skulle låta någon fortsätta förtreda sin dotter.
Jag säger inte något till min far, svarade jag. Men om de fortsätter så här, vet jag inte vad jag gör med mig själv.
Mamma tröstade mig med en gammal svensk ordspråk:
Det går som smör på en varm pannkaka, så det löser sig så småningom.
Samtalen med svärmor förbättrades inte. Kerstin fortsatte att anklaga mig för att vara rädd. En morgon, när bråket nådde sin högsta topp, försökte min svärfar, den äldre mannen i köket, Ivan, ingripa.
Varför skriker du på henne hela tiden? Hon kommer gå ifrån oss!
Kerstin svarade i ett raseri som fick hela köket att skaka:
Jag ska gå till domstol! Jag kommer ta tillbaka varje krona vi någonsin har spenderat på den här familjen! Jag tar även hans barn ifrån honom!
Jag var rädd, men fortfarande fäst vid min man Bertil. Ryktet om att Bertil smög omkring i hemlighet med sin tidigare flickvän, Olga, var bara byns skvaller, spridd av kvinnor som Kerstin.
När allt detta hade nått sin kulmen, anlände min far på sin gamla motorcykel, en klassisk “Ural”, med en yxa hängande över axeln. Jag hörde hur dörrarna knarrade i huset när Kerstin gick in i en ny slagskriande storm. Hon pekade på den nya, starkt gula soffan där jag hade lämnat min son Viktor för att hämta ett blöjmikro.
Du förstörde soffan! Min älskade soffa! Vet du hur mycket den kostade? Jag skulle slita upp dina händer och sy dem igen så du får känna smärtan!
Jag försökte lugna henne, men hennes röst blev bara högre:
Vad ska du städa? Den är ny! Du har aldrig köpt något med egna pengar!
Jag svarade i desperation:
Är det du som har köpt allt?
Kerstin stirrade på mig med en blick som kunde frysa ett hjärta. Plötsligt hördes ett djupt knarrande i dörren Oskar stod där, med yxan i handen, fast besluten.
Han kastade en blick på Kerstin, som om han redan visste vad som väntade.
Hej, Kerstin! Jag har hållit upp din dotter hela livet
Jag hörde hur Oskar gick in barfota, utan skor, i köket. Han sänkte yxan utan att slå, men lade den mjukt på bordet, som en påminnelse om sin kraft.
Kom, Ebba, det finns inget mer för dig här, sade han och tog min hand.
Jag kände hur jag hade hållit på att brista. Kerstin ropade:
Stanna! Vad ska jag säga till min son?
Oskar svarade med en kall, manlig röst:
Låt din son komma till mig, så får vi prata.
Sedan steg han ut med mig och den lilla Viktor, och vi gick mot vår bil.
Bertil var rädd för att möta sin far, men Oskar talade med honom lugnt, utan att höja rösten. Han lovade att de skulle bo själva, att hans mor inte längre skulle blanda sig i deras liv.
När Oskar skakade Bertils hand kände han hur all den där gamla ilskan började lossa. Jag såg hur min far, med sin starka kropp och stora axlar, såg på mig med en blick som sa: “Vi klarar det här”.
Från den dagen undvek Kerstin mig och min son. Hon gick förbi utan att säga ett ord när vi möttes på gatan.
Bertil och jag flyttade till en liten lägenhet i en förort till Göteborg, och vi började äntligen leva i harmoni. Jag minns fortfarande min mammas ord: “Det går som smör på en varm pannkaka”. Kanske är det sant livet har sin egen värme, och när man får den rätta platsen kan man låta smöret smälta.
Jag känner mig trött, men också lättad. Det är en ny början, och jag hoppas att framtiden ska bli lika klar som en klarblå sommardag.
Tack för att du lyssnade, kära dagbok.
Ebba.
