Kalles barndom tog slut när han blott var fem år gammal. En dag kom ingen för att hämta honom från förskolan. Alla de andra barnen hade redan gått hem, men Kalle satt ensam vid ett litet bord och skissade sig själv, mamma och pappa. Pedagogen, Lena, kastade oroliga blickar mot honom och torkade oförklarligt ofta bort tårarna från sina kinder. Sedan gick hon fram, lyfte honom i famnen, pressade honom hårt mot sig och viskade:
Oavsett vad som händer, får du inte vara rädd, Kalle. Du måste bli stark nu. Förstår du, lilla vän?
Jag vill ha mamma, svarade han med en darrande röst.
Nu kommer tant och farbror. Du ska gå med dem, Kalle. Det finns många andra barn där, men du får inte gråta, sa hon och smekte honom med sitt fuktiga ansikte.
Sedan tog hon hans hand och ledde honom ut till bilen. När han frågade när han fick se sin mamma fick han svara att hennes och faderns hem låg långt borta och de inte kunde komma idag. Kalle placerades i ett gemensamt rum tillsammans med andra pojkar i samma ålder. Varken föräldrarna kom nästa dag eller någon dag därefter. Den lilla pojken ropade och grät om nätterna, så att febern steg.
Det var först när vårdcentralens sjuksköterska, Anna, i en vit rock satte sig ner vid hans säng efter att han återhämtat sig, som hon berättade: Dina föräldrar är nu långt borta, i himlen. De kan inte komma ner, men de vakar alltid över dig. Alla känner till dig, så du måste vara duktig och hålla dig frisk så de inte blir ledsna.
Kalle trodde inte på det. Han såg upp mot himlen och såg bara fåglar och moln. Han bestämde sig för att hitta dem på egen hand.
Först vandrade han genom gården på sina dagliga utflykter. Bakom en buske upptäckte han ett litet hål i staketet, där järnspjälorna böjde sig som en skugga. Han kunde bara krypa halvvägs igenom. Kalle började gräva en tunnel i den lösa, sandiga jorden. Sakta men säkert öppnades ett bredare gap mellan spjälorna, och han kröp igenom det och befann sig i friheten.
Han rusade iväg från det fientliga barnhemmet så kallade de andra pojkarna. Men utan att känna någon stad, gick han vilse. Alla hus såg likadana ut. Plötsligt såg han en kvinna vid en övergång, klädd i en prickig klänning med ett slätt, ljust hårknut.
Mamma! ropade Kalle och sprang efter henne.
Hon hörde inte och vände sig inte om. Kalle grep tag i hennes arm och ropade igen. Kvinnan böjde sig ner, såg på honom med sorgsna ögon men det var inte hans mor.
Den andra delen av historien handlade om Alva, en ung kvinna som föll för Viktor när hon var tjugo år gammal. De möttes av en slump på en sommarfest på Liseberg, där Viktor bjöd henne till en långsam dans. De pratade lätt, och Viktor kunde inte släppa henne. Tre månader senare gifte de sig, levde lyckligt i flera år.
Efter tre år fick Alva veta att hon aldrig kunde få barn. Viktor kunde inte acceptera det, och de sökte medlemmar av olika sjukhus och kurorter. Till slut accepterade de att deras dröm om ett barn var omöjlig. En dag föreslog Viktor för Alva att de kunde adoptera ett barn från Barnhemmet Lilla Staden.
Alva älskade Viktor så mycket att hon erbjöd sig att låta honom gå på en skilsmässa. De var båda i trettioårsåldern och fortfarande unga. Viktor tänkte gifta sig med någon annan som kunde ge honom glädje. Alva ville dock inte släppa honom. Hon sade att hon aldrig skulle lämna honom, men Viktor ville ha ett liv utan smärta.
Alva beslutade sig för en listig plan. Hon erkände för Viktor att hon redan hade en annan man, i hopp om att få honom att inse hur mycket hon behövde honom. Viktor vägrade tro på det. Nästa natt kom Alva inte hem förrän gryningen. Hennes doft av vin och herrparfym fyllde lägenheten. När Viktor frågade vad som pågick svarade hon bara att hon hade en älskare. Viktor accepterade skilsmässan.
När Kalle ropade på Alva, hade hon redan två månader på sig att gå igenom sin skilsmässa. Hon kände sig tom, saknade Viktor och oroade sig för hans välbefinnande. Men när den främlinge pojken kallade henne mamma slog hennes hjärta emot som en trumma.
Vad har hänt, lilla vän? Har du gått vilse? frågade hon mjukt.
Jag letar efter min mamma och pappa. De har sagt att de är i himlen, men jag tror inte på det, svarade Kalle och började gråta.
Följ med mig, jag bor nära här. Vill du ha något gott? Sa hon och tog hans hand. De gick hemåt.
I Alvas lilla lägenhet åt Kalle två stycken av de sockerkakor hon hade köpt på vägen, tillsammans med en kopp rumsvarm lingon-te. Han berättade hur äldre barn hade stulit hans sötsaker och ibland slagit honom. Alva kände medlidande och frågade:
Vill du att jag tar hand om dig, Kalle? När du blir stor kommer du att förstå, och en dag får du möta dina föräldrar igen. Det blir inte snart, men
Kalle nickade.
Alva ringde Barnhemmet och rapporterade att hon hade hittat en ensam pojke. Hon själva tog honom, pratade med pedagogerna och bad dem övervaka barnen noggrannare. Hon besökte honom varje dag, men kunde inte ta med sig Kalle hem. Hon hade ett arbete, en lägenhet, men ingen man. Ingen ville ge en ensam kvinna ett barn att adoptera.
För första gången ångrade Alva sitt beslut om skilsmässa. Hon visste inte hur hon skulle återfå Viktor. Hon föreslog ett fiktionellt äktenskap med sin kollega på jobbet, Sten. Sten hade nyligen blivit skild, var en charmig friare men pålitlig man, och kunde ordna ett intyg från sin arbetsgivare.
Sten tvekat först, men gick sedan med på avtalet mot en liten summa. Alva hade alltid haft ett öga för honom. Hon accepterade hans förslag och planerade en middag med levande ljus. Hon kände sig förödmjukad, men Kalle behövde räddas hon hade lovat honom.
När natten föll knackade någon på dörren. Alva gick tungt fram, men när hon öppnade såg hon Viktor stå i korridoren, blek och andfådd.
Jag har följt dig, Alva, berättade han. Jag har sett att ingen annan har kommit in i ditt liv.
Samtidigt öppnades hissdörren och Sten klev ut med en bukett röda rosor och en flaska mousserande vin i den andra handen.
Alva, här är jag
Viktor rodnade, knytnävarna spände. Han vände sig hastigt och steg ner för trappan.
Vänta! Alva, låt mig förklara! ropade han medan han rusade mot spårvagnen och försvann.
Alva föll i gråt, jagade bort Sten och stod ensam i dörren. Hennes hjärta brast, och hon undrade vad som skulle hända med Kalle.
Två år senare stod Kalle stolt i skolans uppställning bland förstaklassarna. Han bar en skräddarsydd kostym och en vit skjorta, och i händerna höll han en stor blomsterbukett till sin lärare. Hans föräldrar, Alva och Viktor, samt deras andra adoptivbarn, lilla Marja, kom för att se honom. Marja lekte i sin fars armar, iklädd en prickig klänning som påminde om den Kalle en gång hade sett på gatan.
Det visade sig att Sten inte var den onda mannen han hade framställts som. Han hade pratat med Viktor, förklarat allt och slutit fred. Dagen efter rusade Viktor till Alvas kontor, tog hennes hand och förde henne till vigselrätten för att snabbt gifta sig igen för att kunna ge Kalle ett fullt familjeliv.
De fortsatte att besöka Barnhemmet, leverera presenter och sötsaker till de andra barnen. När Marja hamnade där, tog de henne genast hem.
Mamma, pappa, jag lovar att plugga flitigt, viskade Kalle mot den blå himlen. Förlåt mig om jag nu har nya föräldrar. Jag älskar dem, men de är bara tillfälliga tills jag får svar från er.
Han hade redan sett sina föräldrars gravsten på kyrkogården i Södermalm, men på söndagar gick han till söndagsskolan i den gamla kyrkan och förstod vad himlen verkligen betyder. Alva hade först vägrat att förstå Viktor, men ödet tvingade dem att gifta om sig. Alla i historien fann sin egen lycka.
