– Antingen tar du hunden i dag, eller så fäster jag den vid vägkanten, – skällde mannen i den dyra jackan och knöt kopplet runt ställningen.
Märta lyfte blicken från incheckningsboken och bit ihop tänderna. På den andra änden av kopplet satt en stor svart hund med kloka ögon. Den skällde inte, ryckte inte, gnällade inte. Den stirrade bara på mannen som om den redan hade förstått allt.
– Var är ägaren? – frågade Märta lugnt.
– Är borta, – svarade mannen kort. – Min bror. Stroke, sjukhus, sedan allt. Jag behöver inte hunden. Jag har barn.
– Att du inte vill ha den betyder inte att du får slänga den som gammalt skräp, – sa Märta tyst.
– Så sluta föreläsa för mig! Jag är förresten på begravningsuppdrag, – avbröt han.
Han ljög. Märta förstod det på ett ögonblick.
En man som just lagt sin bror i kistan bär inte doften av dyra aftershaves eller ny rök. Hans ögon glimmar inte heller som hos någon som räknar kvadratmeter i huvudräkningen.
– Vad heter hunden?
– Dunder.
Hunden lyfte näbbla öronen när den hörde sitt namn.
– Finns det papper på honom?
– Vilka papper? Han är en blandrashund. Bodde hos min bror, vakade lägenheten. Nu är det slut, historien är över.
Märta gick bakom disken, satte sig på huk framför hunden och sträckte fram handen. Dunder sniffade på hennes handflata och suckade djupt. Runt hans hals hängde ett gammalt läderhalsband med en metallplatta på. På den stod ingraverat: “Dunder. Om du blir vilsen – återvänd hem”. Under stod adressen.
– Historien slutar när samvetet tar slut, – sade Märta och reste sig. – Lämna ditt telefonnummer. Jag hör av mig när jag hittar ett ställe att ta hand om honom.
– Inga tillfälliga hem. Jag har inget tid. Jag är på väg ut.
– Då tar du tillbaka hunden.
Mannen vinkade med handen.
– Varsågod.
Han vände sig hastigt om, skulle dra tillbaka kopplet, men Dunder tryckte med alla fyra tassar mot golvet och frustade lågt. Inte mot Märta – mot honom. Mannen bleknade, svor för sig själv och släppte kopplet.
– Ni kan alla käka er själva, – muttrade han. – Han kommer ändå inte hålla ut länge. Ägaren är ju borta.
En minut senare slog den glasdörrade dörren till kliniken igen.
Dunder blev kvar.
Märta var administratör och assistent till veterinären på en liten privat djurklinik i källaren av ett gammalt hus. Tjugoför femtio djur gick förbi henne varje skift, men den här hunden fångade hennes uppmärksamhet omedelbart.
Kanske av den blicken. Inte en hundblick, utan en mänsklig – trött, tålmodig och sårad.
Nattens boende var fullbokat; alla burar var upptagna av nyopererade djur. Märta la en filt i förrådet åt Dunder, ställde fram en skål med vatten och mat. Hunden gick inte fram till skålen. Han lade sig vid dörren och lämnade huvudet på tassarna.
– Är du arg? – frågade Märta.
Dunder lyfte långsamt blicken.
– Eller väntar du?
Han blinkade. Och stirrade åter på dörren.
Under natten föll ett vått, mjukt snöfall.
På morgonen kom Märta tidigt och fann förrådet tomt. Dörren stod på glänt. Städaren hade tagit ut soporna och märkte inte hur hunden glidit ut.
– Det var precis vad jag saknade… – suckade Märta.
Hon gick omkring i innergården, i granngårdar, vid avfallsplatsen, tittade vid busstationen. Ingen Dunder fanns någonstans.
Samtidigt, på fjärde våningen i hus nummer arton på Poljovagatan, stod bibliotekarien Karin Andersson och kämpade med att öppna sin lägenhetsdörr utan att förstå vad som hindrade den.
Hon tittade genom springan och ryggradde.
Bredvid hennes och grannens dörr, på mattan framför lägenheten till Sven Arvidsson, låg en enorm svart hund, genomblöt men orörlig när Karin tappade nyckelknippeln.
– Herregud… Dunder? – frågade hon osäkert.
Hunden lyfte huvudet.
Karin kände igen honom. Hela trappuppgången kände honom.
Sven Arvidsson, en spindlig pensionär med rak rygg och käpp, promenerade med Dunder två gånger om dagen, oavsett väder. Han hälsade artigt på alla, och höll hunden lugnt vid sin sida, utan stress eller skrik.
Dunder skrämde ingen och närmade sig aldrig människor på ett påträngande sätt. Han gick bara bredvid sin ägare som om han tjöt av kärlek.
En vecka tidigare hade ambulansen tagit med Sven. Dunder ylande så högt att portvakten fru Selma sedan dagen därpå korsade fingrarna för honom. Nästa dag anlände svärsonen Göran, släpte lådor, bytte lås och upprepade samma sak:
– Min farbror har gått bort. Jag tar hand om allt här.
Ingen såg någon minnesstund eller avskedsceremoni i trappuppgången. Men så är det ibland. Karin tänkte inte mer på det. Hon hade egna bekymmer att hantera.
I fyrtioåtta år hade hon levt ensam, jobbat på stadsbiblioteket, skickat sin son till Göteborg och efter skilsmässan lärt sig att inte ställa onödiga frågor. Så var det enklare.
Men nu stod en onödig fråga vid hennes dörr.
– Hur kom du hit? – frågade hon tyst.
Dunder reste sig långsamt, gick fram till lägenhetens dörr och satte sig i kanten. Sedan tittade han på Karin. I hans blick låg en envis väntan som fick hennes bröst att trycka ihop sig.
– Han väntar, – viskade hon.
Precis då kom fru Selma ut från hissen med en påse.
– Åh, herregud, där är han! – ropade hon och viftade med armarna. – Min granne i tredje våningen sa igår att Göran hade tagit bort den där hunden.
– Tog bort, alltså, tog fel, – svarade Karin torrt.
Hon satte ner en vattenskål. Dunder drack girigt men rörde inte köttet. Han satte sig åter vid dörren.
Dagen gick, sedan den andra.
Karin kom hem från jobbet och såg alltid samma sak: en svart hund på mattan, huvudet på tassarna, blicken låst på en punkt. Ibland gick han ner till gården, skötte sina affärer och återvände till våningen.
På natten lade Karin en gammal ullfilt åt honom. Han lät henne lägga den, men så snart hon gick, flyttade han den så att den låg precis vid hans ägares dörr.
På den tredje dagen steg Göran in i trapphuset med en kvinna i en ljus pälsmössa och en man med en pärm.
– Så här är lägenheten, – sa Göran glatt. – Bra område, varmt hus. Efter renoveringen säljer den snabbt.
Karin var på väg ut ur sin lägenhet och slog upp dörren med en ryck.
– Vilken lägenhet ska flyga iväg?
Göran ryckte till men tvingade på ett leende.
– Åh, granne. Vi fixerar bara saken. Ärvda frågor.
– En vecka har gått sedan farbror dog.
– Och?
– Ni har redan börjat visa den för köpare.
– Vad har det med mig att göra?
I samma ögonblick reste sig Dunder. Han sprang inte, skällde inte. Han gick tyst fram och placerade sig mellan Göran och dörren.
Han visade tänderna inte, men något i honom fick kvinnan i pälsmössan backa ett steg.
– Ta bort hunden! – skrek hon.
– Det är inte min hund, – ryckte Göran på axeln. – En vagabond.
Karin såg på honom så att han först flyttade blicken.
Köparna gick snabbt. Göran svor och gick mot hissen.
– Han får inte sitta här länge, – muttrade han. – Några dagar till, och någon annan tar över.
– Våga inte, – sa Karin lågt.
– Vad kan du göra mot mig?
Hon svarade inget. Men för första gången på många år kände hon inte trötthet, utan rena, klara ilska. En sådan ilska som får en att vilja agera istället för att gråta.
På kvällen satt hon på den kalla golvplattan bredvid Dunder.
– Om din ägare är död, varför känns allt så fel för mig? – frågade hon.
Dunder vände långsamt huvudet och lade sin tunga nos på hennes knä.
Karin frös till. Sedan strök hon försiktigt hans öron.
– Okej, – suckade hon. – Vi får reda ut det.
Nästa dag gick hon till fru Selma.
– Du ser allt. Säg sanningen, vad hände då?
Selma tog av sig glasögonen, torkade av dem med ett förkläde och funderade.
– Jag minns ambulansen. Jag minns Göran. Men jag såg inget kista. Två dagar senare kom en lastbil, han lastade ner lådor och gick. Jag blev förvånad. Sven var en välkänd man. Vi hade alla samlats för att ta farväl.
– Bar han några papper på sig?
– En pärm. Och han upprepade på telefonen: ”Måste hinna innan han vaknar igen”. Jag trodde det handlade om begravning.
Karin kände ett kallt sting längs ryggraden.
– Förrän han vaknar igen?
Selma ryckte på axlarna och korsade sig.
– Är han fortfarande levande?
Samma kväll hände något märkligt igen.
Dunder började gräva med tassen vid sin ägares dörr. Inte skrapade, inte gnällde – bara grävde, som om han kom ihåg något. Karin hämtade en spade från förrådet och lyfte försiktigt på kanten av den gamla mattan. Under låg en nyckel. Bredvid, pressad mot golvet, låg ett fyrkantigt papper.
På papperet, förskrivet med Sven’s handstil, stod: “Reservnyckel vid dörren. Om något händer mig – ring Vitali Pettersson”.
Under stod ett telefonnummer.
Karin stirrade på lappen som om den vore en levande tråd.
Vitali svarade inte genast. Hans röst var raspig, trött.
– Ja, jag lyssnar.
– Kände du Sven Arvidsson?
– Självklart. Vi jobbade tillsammans i fyrtio år på byggarbetsplatsen. Vad har hänt?
– Du vet att han… verkligen dog?
Tystnad lade sig.
– Vem säger så? – sade mannen långsamt. – Han är på ett rehabiliteringscenter. Efter stroke. Det är svårt, men han lever. Jag besökte honom för en vecka sedan.
Karin föll ner på en trappstege.
Dunder satte sig bredvid och stirrade på henne utan att blinka.
– Var är han? – frågade hon.
Två timmar senare stod hon vid porten till regionens rehabiliteringscenter med Märta från djurkliniken vid sin sida.
Märta hade hon mött av en slump: hon hade tagit den frusna hunden till närmaste djurklinik för att undersöka honom, och när hon klev in i receptionen såg hon Märta, kände igen sin “uppgiven” och erbjöd sig att hjälpa.
– Så jag hade rätt om den här sorten, – muttrade Märta medan de gick nerför korridoren. – Skönt att hunden sprang iväg.
Sjukvårdspersonalen ville först inte säga något. Men när Dunder, darrande av spänning, rusade mot glasdörren till patientrummet och ylande som en människa, backade sjuksköterskan undan.
På en säng vid fönstret låg Sven Arvidsson.
Han var försvagad, högerarmen skakade, i en grå träningsdräkt som såg både äldre och yngre ut. Men ögonen var desamma – klara, vaksamma. Först blinkade förvirring, sedan förnekelse, sedan ett avbrutet ord.
– Dunder… – hostade han.
Dörren öppnades.
Dunder sprang inte genast. Han gick långsamt, som om han fruktade att det var en dröm. Han tryckte näsan mot svenskas knä, frös. Sen skakade han som av köld.
Sven lade sin starka hand på hundens huvud och började gråta.
Läkaren förklarade: stroken var allvarlig men inte dödlig. Talet återvände långsamt.
De första dagarna kunde Sven knappt tala och skrev med svårighet. Svärsonen Göran kom ofta, lovade “allt ordnat”, tog nycklar och papper från lägenheten, men försvann sedan.
– Vi trodde släktingar hjälper, – sa läkaren skamfullt. – Patienten oroade sig. Han försökte skriva något om hunden och hemmet, men orden hoppade.
När Sven återfick lite styrka fick han en surfplatta och en penna. Med en darrande hand skrev han tre ord: “Göran kastade Dunder”. Sedan skrev han: “Säljer lägenheten”.
Karin kände hur rösten i hennes hals skakade.
– Inte sälja.
Göran kom tillbaka två dagar senare när sanningen avslöjats. Han stormade in i rummet med ett ansiktsuttryck som en man vars dröm om belöning raderats.
– Farbror, varför har du dragit in främlingar? – började han. – Jag gör allt för dig.
Sven såg på honom lugnt, och Dunder låg tyst vid sängen. Inte gnällande, bara iakttagande.
– Gör du det? – ropade Karin. – Du begravde honom levande och visade lägenheten för köpare.
– Inte ditt problem!
– Det är mitt.
– Och du, vem är du egentligen?
Karin ville säga något skarpt, men Sven reste långsamt handen, pekade på dörren med en så svag gest att Göran nästan tappa balansen.
– Farbror, du förstår inte…
Sven pekade åter på dörren, och med en ansträngd röst, som om han pressade varje stavelse ur sig, sa han:
– Ge… dig… iväg.
GörNär Dunder lade sin huvud på Karins knä, kände hon hur hela byggnaden andades ut i en tyst, evig natt som en dröm utan slut.
