Gunnar kom hem från jakten arg som en geting i en burk. Stövlarna sparkade han av sig vid tröskeln – en åt vänster, en åt höger. Jackan slängde han mot kroken, missade, orkade inte ens plocka upp den. Gick ut i köket och skramlade med vattenkokaren.
Saga satt i vardagsrummet och bläddrade i mobilen. Hörde hur mannen gick – tungt, nervöst, varje steg som en anklagelse. Den röda hunden Ludde låg vid hennes fötter med nosen på tassarna. Öronen bakåt, svansen stilla. Han kände alltid när husse var på det humöret och höll sig undan.
– Så, sa Gunnar och ställde sig i dörröppningen med händerna i sidorna, precis som han alltid gjorde när han skulle säga något som han tyckte var slutgiltigt. – Hunden är värdelös på jakt. En pajas, inte en jakthund. Jag har tränat och tränat – noll resultat. Ankan faller, han sitter still. Haren springer förbi, han gäspar. Bort med honom.
Saga såg upp. Betraktade sin man lugnt, uppmärksamt, som man ser på någon som sagt något väldigt dumt men ännu inte fattat det själv.
– Bort med honom? upprepade hon, som om hon smakade på orden.
– Ja, vad annars? Ska vi föda upp en parasit? En jakthund ska jaga. Men den här… – Gunnar viftade med handen mot Ludde, som tryckte sig ännu hårdare mot Sagas ben. – I morgon åker han till Sven, kanske han kan ta hand om honom. Annars slänger jag honom vid vägkanten.
“Slänger vid vägkanten” – där klickade något inom Saga.
Hon reste sig tyst. Ludde följde omedelbart efter, oroligt tittande upp på henne. Saga gick förbi sin man ut i hallen, öppnade vinden och tog fram en resväska – stor, blå, med hjul. Samma som de en gång åkt med till Varberg, när de fortfarande reste någonstans tillsammans.
Gunnar följde henne med blicken men sa inget. Tänkte nog att hon skulle göra någon säsongsrensning.
Men Saga öppnade Gunnars garderob.
Skjortor – en, två, tre, fyra. Prydligt. Kalsonger, strumpor – i sidfickan. Jeans – ett par finare, ett par slitna. En grå tröja, en gåva från hans mamma. Rakhyveln från badrummet. Tandborsten.
Gunnar dök upp i sovrumsdörren och stod tyst en stund. Sedan gick det upp för honom.
– Vad håller du på med?
– Packar din väska, svarade Saga med samma ton som hon brukade säga “maten står på spisen” eller “mjölken är slut”.
– Vilken väska? Varför?
– Du sa ju att vi måste göra oss av med saker. Så jag gör mig av med dig.
Gunnar blinkade. Sedan sjönk han sakta ner på sängkanten, som om benen vek sig.
– På grund av hunden?
– Inte på grund av hunden. På grund av dig.
Hon drog igen dragkedjan och rätade på sig. Ludde smög in i rummet och lade sig vid tröskeln, som om han vaktade.
– Jag ska säga dig, Gunnar, nu när vi talar. Du kallar Ludde för parasit. Kan inte jaga, ingen nytta. Men låt oss räkna på vem som har nytta av vem.
– Saga, nu börjar du väl.
– Ludde hämtar inte anden, det är sant. Men han möter mig varje morgon som om jag varit borta i ett halvår. Han lägger tassen på mitt knä när jag gråter. Och jag gråter ofta, Gunnar. För du kommer hem från jobbet och försvinner i TV-soffan. Från jakten – in i soffan. Senast du pratade normalt med mig var när elräkningen kom. Tre meningar i rad – det var en händelse.
Gunnar gapade.
– Du jämför mig med en hund?
– Nej, jag konstaterar. Ludde lever. Känner. Älskar. Utan baktankar. Han behöver inte att jag är smal eller lagar köttbullar. Han behöver att jag finns. När var du senast glad över att jag finns?
Tystnaden i rummet hängde tung, våt och obekväm, som tvätt på en lina.
Gunnar såg på resväskan. Sedan på sin fru. Ludde lyfte huvudet och såg på honom utan varken agg eller ilska. Bara såg. Hundar kan inte bära på hat; deras hjärtan är för stora.
– Jag menade inte allvar, sa Gunnar. – Jag blev het. Killarna skrattade.
– Killarna skrattade. Och för att inte skämmas inför dem bestämde du dig för att kasta bort en levande varelse. Som litar på dig. Som springer emot dig när du kommer hem. Men att du skulle göra dig av med honom – det vet han inte. Han tror att du är god.
Gunnar gned sig i ansiktet med händerna. Skäggstubben sved – han hade inte rakat sig på två dagar under jakten.
– Så, resväskan – är det på allvar?
Saga teg. Utanför grälade gråsparvarna i rönnbären. Kylskåpet surrade och tystnade.
– På allvar, Gunnar. Det handlar inte om Ludde. Ludde är droppen. Du pratar om en levande varelse – “göra sig av med”, “slänga vid vägkanten”. Om jag inte passar i morgon – gör du dig av med mig då? Skickar mig till mamma – “den här funkar inte, ta tillbaka”?
– Nu överdriver du.
– Du överdriver. För länge sedan. Du har slutat se att det finns levande runt dig. Jag är levande. Ludde är levande. Vi är inte verktyg. Inte ett gevär som man kan sälja om det skjuter snett. Vi är en familj. Och familj kastar man inte bort.
Gunnar satt där och kände något han inte känt på länge. Förr var det så – han sa, Saga höll med. Inte för att hon var svag. Hon kunde tiga – tålmodigt, på sitt sätt. Hon vårdade. Jämkade. Och han hade vant sig vid att kunna säga vad som helst – och inget hände.
Men nu hände det.
Ludde kom fram till Gunnar och tryckte sin våta nos mot hans hand. Bara kom, för han såg att människan mådde dåligt. Och när någon mår dåligt ska man vara nära. Det visste Ludde inte med huvudet – utan med magen, med hela sin röda päls.
Gunnar såg på hunden. På den våta nosen, de bruna ögonen, på svansen som försiktigt viftade – som om den sa: “Så, är vi sams?”
Då brast det för honom. Inte till gråt – han var ändå karl. Men något vände sig inom honom, som en båt i en våg – plopp, och han var på andra sidan.
– Saga. Lägg undan väskan.
– Varför?
– För att, sa han och strök Ludde över huvudet, – jag är en dumbom.
– Det vet jag. Frågan är – är du en dumbom som lär dig, eller en som man måste slå i huvudet med en slägga?
Gunnar log. Även nu – hon kunde konsten.
– Jag lär mig. Förlåt. För Ludde. Och för allt.
Saga gick fram till väskan, öppnade den. Tog fram rakhyveln och tandborsten, lade dem på nattduksbordet.
– Skjortorna hänger du själv.
Gunnar nickade. Lutade sig fram mot Ludde och kliade honom bakom örat.
– Nå, din parasit, sa han med darrande röst. – Lever vi vidare?
Ludde viftade på svansen så häftigt att han nästan slog omkull golvlampan. Hoppade upp, slickade Gunnar på näsan. Satte sig och såg på dem båda med det där uttrycket som bara hundar har: total, oförtjänt lycka.
Nästa jakt åkte Gunnar utan Ludde. Kom hem med två änder och en påse sockerben från torget.
– Vem är det till? frågade Saga, fast hon redan visste.
– Parasiten, muttrade Gunnar. Och log.
Och resväskan ställde Saga tillbaka på vinden. Men inte längst in. Så att hon lätt kunde ta fram den.
För säkerhets skull.
