Katten satt i fönsterbrädan och tittade ner på gården, där duvorna delade på en brödkant. Och Sven tittade på katten. De hade levt tillsammans i sju år, om man inte räknade frun Tove och dottern Astrid. Men katten Måns var hans. Från första dagen, när en tre månader gammal luddboll högg sig fast i hans tröja och somnade i armvecket.
Tove kokade ärtsoppa, och en doft av dill spred sig i köket. Astrid, tolv år gammal, satt vid bordet och svepte med fingret över telefonskärmen. En helt vanlig lördagskväll, som det funnits hundra av och skulle komma hundra till. Men Sven märkte att dottern tittade på modern med en förväntansfull blick. Och modern rörde i soppan och nickade förstulet, som om de kommit överens om något i förväg.
– Pappa, började Astrid med den rösten hon använde när hon ville ha en ny telefon eller lov att sova över hos en kompis.
Sven sköt undan tidningen.
– Ja?
– Alltså, Lena har en katt som fött ungar. Och en kattunge är det ingen som tar. Den är lite halt, framtassen är sned. De tänker… ja, du vet.
Hon avslutade inte meningen, men det var uppenbart ändå. Sven såg på Tove. Hon rörde i soppan extra noga, fast det inte fanns något att röra.
– Nej, sa han. Inte argt, inte hårt. Bara bestämt.
– Men varför?
– För att vi redan har Måns. Han är sju år, van vid att vara ensam. Tar ni hit en till blir det slagsmål, markeringspiss, mer katthår. Jag är emot.
Astrid såg på sin mor. Tove stängde av plattan och satte sig bredvid Sven.
– Sven, lilla vän, kattungen är tre månader. Tassen har läkt fel. Om ingen tar den kör Lena den till ett katthem, och därifrån vill ingen ha den.
Sven förstod. Men han nickade inte.
– Jag är emot, upprepade han och lyfte tidningen igen.
***
En vecka gick. Astrid bad inte mer, men vid middagen räckte hon honom brödet under tystnad. Och Tove slutade fråga hur dagen på jobbet varit. Sven kände det som ett drag – fönstren var stängda, men det drog ändå.
På fredagen kom Astrid hem från skolan med röda ögon. Hon slängde ryggsäcken vid dörren och gick in på sitt rum. Tove gick in till henne och kom ut efter tio minuter.
– Vad är det? frågade Sven.
– Lena sa att kattungen ska lämnas bort i morgon bitti. Det fanns ett katthem i utkanten av stan, men Astrid har sett bilder därifrån. Små burar, tvåhundra katter, en hemsk lukt…
Tove tryckte inte på. Hon berättade bara och gick sedan för att diska.
Sven blev stående ensam i hallen. Från Astrids rum hördes ingenting, vilket var värre än gråt.
På morgonen vaknade Sven före alla andra. Så tidigt brukade han bara stiga upp till fiske, och säsongen hade inte börjat än. I köket brann lampan över spisen, och utanför fönstret ljusnade himlen. Han drog på sig jackan, tog bilnycklarna och gick ut.
Lenas adress hittade han i Astrids telefon kvällen innan, medan dottern sov. Han skrev ner den på en papperslapp och stoppade i jackfickan.
Utanför Lenas port parkerade han och ringde.
– Hallå? svarade en sömndrucken, irriterad röst.
– Det är Sven, Astrids pappa. Har ni kattungen kvar?
En paus.
– Ja… Ja, den är kvar. De kommer från katthemmet klockan elva.
– Det behövs inte. Jag tar den. Jag kommer upp nu.
Han lade på och satt en stund i bilen.
Lena öppnade i morgonrock, räckte honom tyst en skokartong. Inuti, på en gammal handduk, satt kattungen. Grå, randig, mager. Framtassen pekade lite åt sidan, som om den monterats i hast. Gula, rädda ögon.
– Den är lugn, sa Lena. Jamar knappt. Äter allt. Rumsren.
Sven nickade, tog kartongen och bar den till bilen.
Han kom hem medan alla fortfarande sov. Ställde kartongen på golvet i hallen, hängde av sig jackan. Kattungen inuti gav inte ett ljud ifrån sig. Sven kikade ner: det lilla djuret tryckte sig mot hörnet och såg upp på honom utan att blinka.
– Och vad ska jag göra med dig? sa Sven tyst.
Kattungen lyfte den sneda tassen, som om den ville nå hans finger, men kom inte upp. Sven suckade. Gick ut i köket, hällde upp mjölk i ett fat. Sedan kom han ihåg att kattungar inte tål mjölk, hällde ur det, tog ugnsstekt kyckling ur kylen och skar den fint.
När han kom tillbaka till hallen med fatet satt Måns redan bredvid kartongen. Han tittade in. Svärd svansade inte, ryggen var inte krökt.
Kattungen hasade ur kartongen, haltade fram till fatet och började äta. Måns fnös och gick till sin favoritfåtölj. Inget slagsmål, inget fräsande.
Astrid hittade kattungen först. Sven hörde ett undertryckt rop från sovrummet, sedan snabba steg, och dottern kom inspringande med kattungen i famnen.
– Mamma! Mamma, var kommer den ifrån?!
Tove satte sig upp i sängen, kisade sömnigt. Hon såg på kattungen, sedan på Sven. Han låg med händerna bakom huvudet och studerade noga taket.
– Pappa? Astrid vände sig mot honom. Rösten darrade. – Var det du?
– Skriker ni får ni lämna tillbaka den, muttrade Sven utan att ta blicken från taket.
Astrid satte sig på sängkanten och började gråta. Inte som i skolan när man blir ledsen för något, utan på ett annat sätt, när orden inte räcker till. Kattungen i hennes händer tryckte sig mot hennes tröja och höll sig stilla.
Tove sa ingenting. Hon lade handen på Svens arm och kramade den. Snabbt, kort. Sedan steg hon upp och gick ut i köket för att sätta på vatten till te.
Kattungen fick heta Kurre. Astrid ville kalla den Greven, men Sven sa: vilken greve, den kommer från en kartong, den får heta Kurre. Och Kurre anpassade sig som om han alltid bott där. Måns undvek honom första veckan, andra veckan började han tolerera honom, och i slutet av månaden sov de i samma fåtölj. Måns, röd och ståtlig, och Kurre, grå med en sned tass, tryckt mot hans sida.
Sven tittade på dem på kvällarna och teg. En gång frågade Tove:
– Du var ju emot. Vad förändrades?
Han satt tyst, kliade Kurre bakom örat. Katten spann och slöt ögonen.
– Astrid grät. Jag hörde det genom väggen. Och jag tänkte: jag lagar allting här hemma, men här fanns inget att laga, bara att åka och hämta. Det var enklare än så. Och jag stretade emot, för vad? För lite katthår?
Tove log och sa inget mer.
Ett halvår senare var Kurre vuxen, tassen fortfarande sned, men han rusade runt i lägenheten som en galning, slog omkull tofflor och hoppade upp på garderoben. Måns följde honom bara med blicken.
Och Sven kom på sig själv med att på kvällen, när Måns låg i hans knä och Kurre sov på hans axel, med fotboll på tv, inte höra resultatet för att han var rädd för att röra sig.
Och det var, kanske, bättre än något slutresultat.
