Katten satt på fönsterbrädet och tittade ner på gården, där duvorna bråkade om en brödbit. Och Sven tittade på katten. Sju år hade de bott ihop, om man inte räknade frun Lena och dottern Stina. Men katten Morris var hans. Ända från första dagen, när en tre månader gammal luddboll högg tag i hans tröja och somnade i armvecket.
Lena lagade köttbullar och det doftade lagerblad genom hela köket. Stina, tolv år, satt vid bordet och svepte med fingret över mobilen. En helt vanlig lördagskväll, precis som hundra före och hundra efter. Men Sven märkte att dottern kastade förväntansfulla blickar mot sin mamma. Och mamman, medan hon rörde i pannan, nickade omärkligt åt henne, som om de hade kommit överens om något i förväg.
– Pappa, sa Stina med den där rösten som man använder när man vill ha en ny mobil eller lov att sova över hos en kompis.
Sven lade ifrån sig tidningen.
– Ja?
– Alltså, Lena på hörnet, hennes katt har fått ungar. Och en kattunge är det ingen som vill ha. Den är lite halt, framtassen är sne. De tänkte… alltså…
Hon avslutade inte, men det var ändå glasklart. Sven såg på Lena. Hon rörde frenetiskt i köttbullarna, fast det inte fanns något att röra.
– Nej, sa han. Inte argt, inte hårt. Bara ett nej.
– Men varför då?
– För att vi redan har Morris. Han är sju år och van att vara ensam. Drar ni hit en till blir det slagsmål, kissmärken, ännu mer katthår. Jag säger nej.
Stina såg på sin mamma. Lena stängde av spisen och satte sig bredvid sin man.
– Sven, lilla vän, kattungen är tre månader. Tassen har läkt fel. Om ingen tar den, ska Lena lämna den till ett katthem, och därifrån blir sådana sällan adopterade.
Sven förstod. Men han nickade inte.
– Jag säger nej, upprepade han och höjde tidningen igen.
***
En vecka gick. Stina frågade inte mer, men vid middagen räckte hon tyst över brödet. Och Lena slutade fråga hur dagen på jobbet varit. Sven kände det som man känner ett drag: fönstren är stängda, men det blåser ändå.
På fredagen kom Stina hem från skolan med röda ögon. Ryggsäcken kastade hon i hallen, sedan försvann hon in på sitt rum. Lena gick in till dottern, kom ut efter en tio minuter.
– Vad? frågade Sven.
– Lena sa att kattungen ska lämnas bort i morgon bitti. De har hittat ett katthem i Bromma, men Stina såg bilder därifrån. Små burar, kanske tvåhundra katter, lukten…
Lena lade ingen press. Hon bara berättade och gick för att diska.
Sven blev ensam kvar i hallen. Från Stinas rum hördes ingenting, vilket var värre än gråt.
På morgonen gick Sven upp först av alla. Så tidigt steg han bara upp för att meta, och säsongen hade inte ens börjat. I köket lyste lampan över spisen, utanför fönstret grådaskade. Han drog på sig jackan, tog bilnycklarna och gick ut.
Lenas adress hade han hittat i Stinas mobil kvällen innan, när dottern sov. Skrev upp den på en lapp, stoppade i jackfickan.
Vid Lenas trappuppgång parkerade han och ringde.
– Hallå? svarade en sömndrucken, irriterad röst.
– Det är Sven, Stinas pappa. Har ni kattungen kvar?
En paus.
– Ja… Jo, den är kvar. Klockan elva kommer de från katthemmet.
– Det behövs inte. Jag tar den. Jag kommer upp nu.
Han lade på och satt en minut i bilen.
Lena öppnade i morgonrock, räckte tyst fram en skokartong. Där inne på en gammal handduk satt en kattunge. Grå, randig, smal. Framtassen stack ut åt sidan, som om den var ihopmonterad i all hast. Ögonen var gula, rädda.
– Den är tyst, sa Lena. Jamar nästan aldrig. Äter allt. Kan gå i lådan.
Sven nickade, tog kartongen och bar ut den till bilen.
Han kom hem medan alla fortfarande sov. Ställde kartongen på golvet i hallen, hängde av sig jackan. Kattungen där inne gav inte ett ljud ifrån sig. Sven kikade ner: kräket hade tryckt sig i ett hörn och såg upp på honom utan att blinka.
– Ja, vad ska jag göra med dig? sa Sven tyst.
Kattungen lyfte den sneda tassen, som om den försökte nå hans finger, men nådde inte. Sven suckade. Gick ut i köket, hällde upp mjölk i ett fat. Kom sedan på att små katter inte tål mjölk, hällde ut den, tog kokt kyckling ur kylen, hackade fint.
När han kom tillbaka med fatet satt redan Morris bredvid kartongen. Han kikade in. Svansen ryckte inte, ryggen reste sig inte.
Kattungen hasade ur kartongen, linkade fram till fatet och började äta. Morris fnös och gick bort till sin fåtölj. Inget slagsmål, inget fräsande.
Stina hittade kattungen först. Sven hörde från sovrummet ett kvävt skrik, sedan snabba steg, och dottern kom instörtande med kattungen i famnen.
– Mamma! Var kommer den ifrån?!
Lena satte sig upp i sängen och kisade sömnigt. Hon såg på kattungen, sedan på Sven. Han låg med händerna bakom nacken och studerade noga taket.
– Pappa? vände Stina sig mot honom. Rösten darrade. Var det du?
– Om ni börjar gapa så åker den tillbaka, muttrade Sven utan att släppa taket med blicken.
Stina satte sig på sängkanten och började gråta. Inte som man gråter i skolan för att man är ledsen, utan på ett annat sätt, när man inte kan förklara. Kattungen i hennes händer stelnade till, tryckte sig mot tröjan.
Lena sa inget. Lade handen på Svens arm och kramade till. Snabbt, kort. Sedan steg hon upp och gick ut i köket för att sätta på vatten.
Kattungen fick heta Kurre. Stina ville kalla den Greven, men Sven sa: vilken greve, den kommer från en kartong, den får heta Kurre. Och Kurre rotade sig, som om han alltid bott där. Morris gick runt honom första veckan, andra veckan började han tolerera, och i slutet av månaden sov de i samma fåtölj. Morris – röd, ståtlig, och Kurre – grå, med en sne tass, tryckt intill hans sida.
Sven tittade på dem på kvällarna och teg. En gång frågade Lena:
– Du var ju emot. Vad var det som ändrade sig?
Han tystnade, kliade Kurre bakom örat. Den spann och slöt ögonen.
– Stina grät. Och jag hörde allt genom väggen. Och tänkte: jag lagar allt möjligt här hemma, men det här gick inte att laga – det var bara att åka och hämta. Enklare än så. Och jag stretade emot för vad? För katthår?
Lena log och lade inget annat.
Ett halvår senare var Kurre fullvuxen, tassen var skev, men han rusade runt lägenheten som en galning, slog omkull tofflor och hoppade upp i bokhyllan. Morris följde honom bara med blicken.
Och Sven kom på sig själv ibland om kvällarna i soffan: på knäet låg Morris, på axeln sov Kurre, på tv:n gick fotboll, och han hörde inte resultatet, för han vågade inte röra sig.
Och det, får man säga, var bättre än något resultat.
