Gun-Britt Larsson klev in i min lägenhet som om det vore kungliga slottet och hon själv drottning Kristina, anländ för en överraskningsinspektion i en avlägsen landsända. Hennes besök följde alltid en utstuderad ceremoni: en majestätisk nick i dörröppningen, en ogillande blick på tofflorna och en tung suck som skulle signalera hur mycket hon led av att nedlåta sig till umgänge med vanliga dödliga.
Den kvällen firade vi fyrtiosexårsdagen av min man, Per. Jag, som fortfarande var naiv nog att tro på kulinarisk diplomati, hade tillbringat två kvällar vid spisen efter mina pass på hjärtavdelningen. På bordet, dukat med frasig linneduk, låg en honungsglacerad fläskkarré som drypte av sky, gyllene potatisgratäng och sallader garnerade med den maniska noggrannhet som avslöjar en värdinna med lättare perfektionism.
Förutom svärmor dök även svägerskan Majken upp – en kvinna med evigt missnöjd min och en märklig förmåga att klaga på pengabrist samtidigt som hon slukade smörgåsar med löjrom i industriell hastighet. Per satt vid bordets huvudända, log och befann sig i den där lyckliga manliga illusionen där ”alla är samlade, allt är gott, alltså älskar alla varandra”.
– Och jag säger dig, Per, att hälsan måste vårdas i tid, predikade Gun-Britt medan hon tog för sig av den tredje portionen sillsallad. – Jag rensar mina kärl uteslutande med bikarbonat och avkok på granris. En professor på nätet skriver att all er officiella medicin bara är en apotekskonspiration för att tömma våra plånböcker.
Hon kastade en menande blick på mig. Jag, som arbetade som avdelningssköterska, brukade låta sådana uttalanden rinna av mig, men den här kvällen tog tröttheten överhanden.
– Gun-Britt, sa jag lugnt medan jag hällde upp saft åt min man. – Åderförkalkning är en komplex rubbning i fettomsättningen. Kolesterolplack växer in i bindväven och förkalkas inuti själva kärlväggen. Bikarbonat löser upp stelnat fett i en gjutjärnsstekpanna, men i blodomloppet fungerar det inte. Annars skulle vi på hjärtintensiven behandla infarkter med diskmedel.
Svärmor stelnade med gaffeln halvvägs till munnen. Hennes ansikte antog hastigt färgen av en övermogen rödbeta.
– Tror du att du är så himla klok?! väste hon, stött i sina finaste känslor. – Du är bara en sköterska som torkar rumpan på gamlingar, och så vågar du säga emot lärda människor! Du har väl köpt din examen, din ohyfsade käring!
Gun-Britt putade och frustade som en överhettad kastrull där man glömt stänga av plattan.
Per försökte som vanligt släta över:
– Mamma, lägg av nu. Stina skojade bara. Låt oss dricka en skål för hälsan istället.
Detta medlande uppfattades av svärmor som ren svaghet. När hon märkte att sonen inte tänkte rusa till hennes försvar med draget svärd, bytte hon taktik och siktade in sig på det hon trodde var svaga punkter.
Samtalet gled över på en avlägsen släkting som nyligen skilt sig. Majken njöt av att mala detaljerna kring bodelningen, medan Gun-Britt lyssnade med hopknipna läppar.
– Så är det, Per, sa svärmor plötsligt med hög röst, så att varje ord skulle hamra sig fast i tystnaden. – Kvinnor nu för tiden är bara ute efter pengar och är opålitliga. Du är en stilig och snäll kille. Men kom ihåg: fruar kommer och går. En dag en, nästa dag en annan. Men en mor har en son bara en enda gång i livet.
Majken nickade instämmande medan hon tuggade på en köttbit. Per svalde nervöst, kastade en blick på mig och levererade sin åratal av träning framtagna fras:
– Stina, du vet ju hur mamma är… hon menar inget illa. Det är bara ett talesätt.
Jag orkade inte argumentera. Att diskutera med människor vars intellekt stannat vid amatörteaterns manipulationsnivå är lönlöst. Jag log bara svagt, reste mig långsamt och gick fram till bordet.
Försiktigt, utan en enda hastig rörelse, tog jag den stora formen med fläskkarrén. Därefter salladsskålen med caesarsallad.
– Stina, vart bär du iväg med köttet? frågade Majken förvånat, med gaffeln halvvägs till tallriken.
– Vart då? svarade jag milt och vardagligt. – Till kylskåpet.
– Varför det? Vi har ju inte ätit färdigt! protesterade Gun-Britt, som kände att hennes ceremoni kring en mättande kväll hotades.
– Ser ni, Gun-Britt, sa jag och återvände till bordet för att hämta ostbrickan och löjromsburken. – Jag är en konsekvent kvinna. Eftersom ni har slagit fast att en hustru är en tillfällig och övergående företeelse, tänkte jag göra det synligt. Försvinner hustrun, försvinner hennes mat. Varför skulle ni behöva kvälja er av mat lagad av någon som ändå inte är kvar länge?
Jag bar ut maten till köket. Ett tungt, kompakt tystnad föll över rummet, bara bruten av väggklockans tickande. När jag kom tillbaka för brödkorgen hade svärmor återfått talförmågan.
– Vad tar du dig till? dundrade hon och reste sig upp i en pose som en kränkt staty. – Hur vågar du! Du kom in i vår familj! Du ska visa respekt för dina äldre och vara tacksam för att vi överhuvudtaget accepterade dig!
Jag stannade mitt emot henne. Att se detta utbrott var nästan underhållande.
– Gun-Britt, låt oss reda ut grunderna i geografi och äganderätt, sa jag med rösten lika stadig som en nyhetsankares. – Jag kom ingenstans. Det är ni som sitter i min lägenhet som jag köpte tre år innan jag ens visste att er son fanns. Ni äter mat köpt för min lön, eftersom Per betalade av billånet den här månaden. Ni sitter på en stol som jag själv skruvade ihop. Så tillfällig här är definitivt inte jag.
Svärmor flämtade efter luft. Hon vände en förvirrad blick mot sin son, i förväntan att han nu skulle slå näven i bordet och sätta henne på plats.
Per satt med sänkt huvud. Han stirrade på den tomma duken. På smulorna efter brödet. På den övergivna saftkannan. I hans ögon pågick ett komplicerat tankearbete. Illusionen om den ”lyckliga familjen” hade krossats mot den obevekliga verkligheten.
Långsamt lyfte han blicken. Den var ovanligt hård.
– Mamma. Majken. Res er.
– Per? sa svärmor oförstående. – Hörde du vad hon sa? Tänker du låta henne köra ut din egen mor?
– Mamma, du gick över gränsen, sa Per och reste sig. – Min fru går ingenstans. Lägenheten är hennes, och det är hon som håller ihop det här hemmet. Men ni måste åka hem. Festen är slut.
– Jaså, på det sättet! Du väljer en kjol framför din mor! skrek Gun-Britt dramatiskt medan hon styrde stegen mot hallen. Majken trippade efter, mutande svordomar om ”beräknande ormar”.
Per räckte tyst fram deras ytterkläder. Han bad inte om ursäkt eller försökte blidka. Han öppnade dörren och väntade tills de klivit ut i trapphuset. Klick – låset gick i.
Min man kom tillbaka in i rummet, såg på mig där jag stod med brödkorgen och andades ut tungt.
– Ta fram fläskkarrén igen, sa han tyst och kom fram för att lägga armen om mina axlar. – Jag tror jag just fick upp ögonen. Och vet du… jag är satans hungrig.
Vi satt i köket, bara vi två. Köttet var fortfarande ljummet och teet starkt. Vi återkom aldrig till ämnet om ankommande och avgående. Sedan den kvällen syntes Gun-Britt inte mer i mitt kungliga slott, och hustruns status i vår familj fick en styrka som höll för precis vad som helst.
