Maja står bakom köksdörren och lyssnar spänt på föräldrarnas samtal. Samtalet handlar om henne, eller snarare om henne och Sven.
Diskussionerna om bröllopet har pågått länge. De unga har varit tillsammans i tre år och älskar varandra. Med bröllopet är allt klart, den stora frågan är var de ska bo efteråt. Båda familjer är medelinkomsttagare, de har inte pengar som gräs, och de bor i vanliga tvåor.
De vill inte bo hos föräldrarna, och föräldrarna tycker att man ska börja sitt äktenskap självständigt. Maja har ett år kvar på universitetet, Sven jobbar redan, men om de hyr en lägenhet går halva hans lön till hyra. Föräldrarna kan hjälpa, men Maja tycker att det är onödigt att belasta alla om de bara kan vänta ett år med bröllopet tills hon också börjar arbeta. Men Sven vill inte vänta – han är beredd att hyra bara för att vara nära sin älskade.
Maja har en mormor som bor i sin egen lägenhet. Hon är åttiotvå, men man kan inte kalla henne för gammal gumma. Hon sköter sig, är vid sina sinnens fulla bruk och klarar sig utan hjälp. Kroniska sjukdomar har hon förstås: ledvärk, hon går med käpp, hjärtat krånglar, synen är dålig.
Det är om henne, om mormors lägenhet, som föräldrarna pratar nu.
– I den här situationen ser jag bara en utväg – ta hit mamma och ge hennes lägenhet till Maja och Sven, insisterar mamman.
– Du har sagt att din mamma har en svår personlighet. Kommer ni att komma överens? Och sen, det är inte säkert att hon vill flytta hit, invänder pappan.
– Min mamma älskar Maja, hon går med på det, säger mamman självsäkert.
– Din mamma, du får bestämma, säger pappan eftertänksamt.
– Vad finns det att bestämma? Hon är gammal, har sjukdomar… Hos oss blir det bättre. Och om vi inte kommer överens, så anmäler vi henne till ett äldreboende. Vadå? En bekant till mig anmälde sin mamma dit, och hon är så nöjd. Förhållandena är bra, eget rum, lunch och middag på schema, läkare nära, promenader i fin park, entusiasmerar mamman.
– Ja… jag vet inte, säger pappan tveksamt. – Vad ska folk säga? Att vi gjorde oss av med henne? Kanske vänta med bröllopet? Det känns inte bra…
Maja tycker inte om samtalet. En stolsben skrapar mot golvplattorna, och hon smyger på tå in till sitt rum. Mammans förslag om äldreboendet fastnar i hennes huvud. Hon älskar sin mormor, åker ofta till henne, sover över. Nu blir det så att Maja driver ut henne ur lägenheten? Pappan har rätt, så kan man inte göra.
Maja känner sig som en förrädare. Hon bestämmer sig för att prata med Sven igen.
– Jag håller med dig. Varför överhuvudtaget tänka på det? Låt mormor bo kvar, så hyr vi en lägenhet. Vi klarar oss. Men vi skjuter inte upp bröllopet. – Sven kramar Maja och kysser henne. – Jag ber pappa ge mig extrajobb på bygget. Om ett år börjar du jobba. Jag ser inga problem alls.
Frågan förblir öppen.
Nästa dag åker Maja till sin mormor. Det är stökigt i lägenheten, kartonger står överallt, kläder i högar på golvet.
– Mormor, har du börjat rensa eller letar du efter något? frågar Maja förvånad.
– Jag gör mig av med allt onödigt. Kom in. Du kom lägligt, hjälp mig. Jag har bestämt mig för att flytta till ett äldreboende. Jag ringde redan, de sa vilka papper som behövs…
– Har mamma övertalat dig? frågar Maja upprört.
– Nej, jag själv. Din mamma vill att jag ska flytta till henne, men jag vill inte. Jag sover dåligt, vandrar omkring på nätterna, snarkar. Därför bestämde jag mig för äldreboendet. Jag blir inte yngre, och där får jag mat och sprutor om det behövs. Det är mitt medvetna beslut.
– Nej, mormor, jag är emot. Sven hyr en lägenhet, du behöver inte flytta någonstans, säger Maja igen.
– Det är inte för er skull, jag bestämde själv. Här rensar jag, ser vad jag ska ta med och vad jag ska slänga. Jag har samlat på mig så mycket skräp att det knappt går att andas. Ta fram kartongerna från vinden, så tittar vi. Jag når inte själv.
Maja drar fram en stol till garderoben, klättrar upp och tar ner kartongerna. Mormor öppnar en och drar fram en smyckeskrin.
– Titta, jag har letat efter den här länge. Den är till dig. – Hon räcker skrinet till barnbarnet. Där ligger mormors enkla smycken: guld- och silverringar, halsband, broscher. Maja bläddrar bland smyckena och provar genast silverskorna.
– Vems är den här? – Hon fiskar upp en tunn vigselring ur skrinet.
– Min, säger mormor och stannar blicken på ringen.
– Din sitter på fingret, påpekar Maja.
– Och den här är också min. – Mormor tar ringen från Maja.
– Mormor, du har alltid lärt mig att ljuga är fel. Vilka hemligheter har du? frågar Maja sårat.
– Jag ljuger inte, men det finns saker man inte bör prata om.
– Varför? Har ringen med någon hemlighet att göra? Berätta, insisterar flickan.
– Det finns inget att berätta, säger mormor och drar ihop läpparna. – Vad finns i de andra kartongerna?
Maja öppnar en skokartong. Där ligger gulnade brev, dokument, gamla foton.
– Mormor, vem är det här? – Maja tittar på ett suddigt foto av en ung man i militäruniform.
Mormor tar fotot från barnbarnet. Hennes fingrar darrar lätt.
– Mormor, mår du bra? frågar Maja oroligt.
– Det är din morfar, säger mormor plötsligt.
– Vad? Han liknar inte alls morfar.
– Det är din riktige morfar, upprepar mormor bestämt. – Jag visste att det skulle komma fram en dag. Hemligheter lever inte för evigt. Jag berättar bara om du lovar att tiga och inte berätta för någon, inte ens din Sven, särskilt inte din mamma.
– Du gör mig nyfiken. Jag älskar hemligheter. Jag lovar att inte säga ett ord till en levande själ. – Maja trycker ihop fingrarna och för dem över munnen som om hon drar igen ett blixtlås. Men när hon möter mormors ogillande blick avbryter hon sig och blir allvarlig.
– Inte en själ, upprepar mormor.
Efter en kort paus börjar hon berätta.
– När jag var ung var jag vacker, som du.
– Du är fortfarande fin, säger Maja genast.
– Avbryt inte. Just det, inget särskilt. Vi bodde på landsbygden. Vi var tre syskon hos mamma. Min äldre syster var gift och bodde i grannbyn. Jag var mellanbarnet, och jag hade en lillebror.
Jag var sjutton då, min bror elva. Efter kriget låg många granater kvar i marken. När tyskarna drog sig tillbaka minade de fält och vägar. Min bror och hans kompisar letade efter patronhylsor, vapen och krigsbyten på fälten. En dag trampade han på en mina och sprängdes.
Militären kom för att röja fältet. En snygg kille kom in till oss och min mamma. När jag såg honom blev jag förälskad. Sedan åkte de iväg. Jag trodde att jag aldrig skulle se honom igen. Men efter en månad kom han tillbaka. För min skull. Mamma ville inte släppa iväg mig, men jag övertalade henne.
Han tog mig till staden, till militärförläggningen där han tjänstgjorde. Vi gifte oss genast. Vi bodde i hans lilla rum i ett vandrarhem. Sängen gnisslade hemskt med fjädrarna. Så lyckliga vi var då. Jag har aldrig älskat någon så som jag älskade honom… – Mormors blick blir dimmig, som om hon är tillbaka i det vandrarhemmet i sitt förflutna. Maja väntar, avbryter inte och stressar inte.
– Sven fick en veckas permission, och vi åkte till havet. Hans moster bodde där. Hennes hus låg precis vid stranden. Jag kunde sitta i timmar och titta på det oändliga havet, lyssna på bruset. Men vår lycka var alltför kort.
Vi kom tillbaka till förläggningen, och två dagar senare åkte Sven iväg igen för att röja minor i distriktet. Han hade en vän, Stefan. Det var Stefan som kom med den hemska nyheten – att Sven hade sprängts. Det fanns inget att begrava.
En vecka låg jag i feber. Jag ville åka tillbaka till mamma på landet, men sedan insåg jag att jag väntade barn. Jag kunde inte stanna kvar i förläggningen heller. Vart skulle jag ta vägen? Då föreslog Stefan att jag skulle gifta mig med honom. Han tyckte mycket om mig. Han sa att jag då skulle kunna bo kvar i vandrarhemmet, att det skulle bli lättare med honom, och att barnet behövde en far. Men jag kunde inte, jag gjorde motstånd, jag älskade Sven. Jag sa ärligt till Stefan att jag nog aldrig skulle kunna älska honom. Men han gav inte upp, han sa att han visste att äktenskapet var en formalitet.
Så gifte jag mig med Stefan. För alla var vi man och hustru, men han sov hos sig själv. Sedan födde jag din mamma. Han skrev in sig som pappa, älskade henne, uppfostrade henne som sin egen. Efter ett tag levde vi som man och hustru, men vi fick inga gemensamma barn. Jag var trogen mot Stefan, men jag kunde aldrig älska honom. Jag tror att Sven inte är arg på mig. – Mormor tystnar.
– Jag minns fortfarande doften av havet. Vi åkte aldrig dit igen. Stefan sa att när han gick i pension skulle vi åka. Men han dog året efter. – Mormor suckar.
Berättelsen griper tag i Maja.
– Sven, låt oss åka med mormor till Öland, säger hon till sin fästman.
– Maja, vi har knappt råd. Vi har sparat till bröllopet. Öland? Och resan är lång.
– Men vi åker inte till någon stad, bara till havet.
– Mormor pallar inte resan. Och vad ska vi göra där? Jag vill vara med dig, bara vi två, invänder Sven.
– Jag åker själv med henne om du inte vill. Om hon flyttar till äldreboendet kommer hon aldrig att komma till havet.
Maja och Sven bråkar. Maja bestämmer sig för att boka flygbiljetter. Att åka tåg är långt och tröttsamt, och biljetter är svåra att få. Mormor har aldrig flugit, men hon är inte rädd, hon säger att i hennes ålder är det dumt att vara rädd för något. Hon klarar flygningen bra.
Knappt har de checkat in på pensionatet förrän mormor vill gå till havet.
– Mormor, kanske vila först efter resan? frågar Maja oroligt.
– Jag är inte trött. Vi är bara här en vecka, jag vilar hemma.
Mormor står på stranden i en lång blommig klänning, en halmhatt på huvudet, och ser ut över havet. Blicken blir dimmig igen. Det verkar som om hon rätar på sig, blir yngre. Maja stör henne inte, går åt sidan. Vad mormor ser, eller om hon ser något, eller bara minns, vet hon inte.
– Mormor, ska vi gå? frågar Maja till slut och rör vid hennes arm.
Mormor återvänder från det förflutna och ler mot barnbarnet.
Nästa dag efter frukost går de till havet igen. Maja solar och badar, medan mormor sitter under parasollet och tittar på havet. På tredje dagen vaknar Maja och finner inte mormor på rummet. Hon frågar receptionisten.
– Den äldre damen gick till havet, svarar hon.
Maja hittar mormor på stranden.
– Mormor, varför väntade du inte på mig? frågar Maja förnärmat.
– Jag drömde om Sven. Så många år utan drömmar, och nu… Jag känner att han är här. Jag ville vara ensam med honom. Tack för att du tog mig hit, – tårar glimmar i mormors ögon.
– Hej, – låter det bredvid, och Maja ser Sven.
– Du?
– Jag. Jag bestämde mig för att komma. Förlåt, jag hade fel. Jag klarar mig inte utan dig.
De går tillbaka till pensionatet tillsammans.
– Mormor behöver inte flytta till något äldreboende, säger Sven en kväll. – Jag går med på att vänta ett år.
– Hon lär nog inte ångra sig, säger Maja. Hon har längtat efter Sven dessa dagar. Hon vill inte heller skjuta upp bröllopet.
– Jag övertalar henne, lovar Sven.
Och han gör det. Visserligen ställer mormor som villkor att Maja och Sven ska bo hos henne. Men även där lyckas Sven övertala mormor att avstå.
– Vi är unga och stökiga, vi kommer att störa dig. Men vi lovar att hälsa på dig ofta, kanske varje dag, du kommer att tröttna på oss.
Bröllopet hålls i slutet av augusti. Maja och Sven hälsar ofta på mormor. De hyr en lägenhet inte långt från henne. Varje gång har mormor förberett något gott och väntar med bävan på att Sven ska smaka. Han är frikostig med komplimanger, och mormor blir glad och blyg som en ung flicka.
Överhuvudtaget har de en speciell relation. Kanske på grund av namnet, eller så tycker de bara om varandra.
Maja bevarar mormors hemlighet, säger inget till någon, inte ens till Sven.
Nästa år planerar de att åka till havet igen, alla tre.
