Vid inhopparnas framfart lyfte hunden sitt huvud och såg på dem med ögon fyllda av sådan smärta att flickans hjärta hoppade över ett slag och tårarna brände bakom hennes ögonlock.
Maja lade grimman över stoets huvud och ledde ut henne från boxen. Hon knöt fast grimskaftet i gången i stallet och beundrade det vackra djuret.
Vallmokrona, svart som natten med vita strumpor på alla fyra smala benen, var en dröm för varje ryttare.
Hon tog borsten och började göra hästen ren, samtidigt som hon viskade beröm. Vallmokrona trampade nervöst och kastade med huvudet, lyssnande.
Maja klappade hästen på halsen, oförmögen att förstå vad som pågick:
— Vad är på tok, lilla hjärtat? Vad oroar dig?
— Talar du med hästen? frågade stalldrängen som kommit fram.
— Farbror Sven, något är galet med henne idag, svarade Maja medan hon fortsatte att smeka den glänsande halsen. — Hon kom hit för en månad sen men har aldrig betett sig så här.
— Något oroar henne, sa den äldre mannen medan hans erfarna blick svepte över stoet. — Märkligt vacker!
— Och lynnet är förträffligt, tillade Maja. — Hon är dessutom fantastiskt riden. Jag fattar fortfarande inte hur hennes förra ägare kunde skiljas från en sådan häst.
— Då finns det ett dolt fel, mumlade Sven fundersamt.
— Hon har inget fel! utbrast Maja genast i hästens försvar.
Vallmokrona skakade på huvudet, som om hon bekräftade Majas ord.
— Se, hon blev förolämpad, log Sven och gick iväg till sina sysslor.
Maja sadlade Vallmokrona och ledde ut henne ur stallet. Stoet lyssnade noggrant på alla ljud och sneglade misstänksamt mot vägen bortom skogen.
— Dit ska vi i dag, sa Maja och såg vart hästen tittade. — Du är perfekt på ridbanan, det är dags att stifta bekantskap med vår natur.
Maja svingade sig smidigt upp i sadeln, tog tyglarna och styrde mot skogen…
Denna junimorgon var ännu inte het och det var skönt att rida i svalkan. Vallmokrona gick lydigt dit ryttarinnan styrde. Då och då stannade hon och lyssnade noga på skogens ljud.
Maja lät hästen trava och styrde in på stigen där hon alltid ridit sin förra häst, Skymningsvind.
Hon mindes för två månader sen när hennes häst fått en dyster diagnos och hon tvingats skiljas från sin trogna vän. Han hade skickats till en gård på landet där luften var renare och hostattackerna sällsynta.
Inför tävlingarna behövde hon en ny häst och tillsammans med tränaren började de leta. Jakten slutade den dag Maja såg Vallmokrona på en klubb i Stockholmsområdet och efter en provridning visste hon att det var rätt.
Hästen var perfekt riden och hade ett gott lynne. Ridskolan beviljade medel och Vallmokrona flyttade hem.
Nu, när Maja mindes köpet, slog det henne hur konstigt den förra ägaren betett sig. Hon hade skyndat på affären som om hon ville bli av med Vallmokrona.
Vad hade hänt? Varför sälja en sådan underbar häst?
Vallmokrona stannade tvärt. Maja höll nätt och jämt balansen, så försjunken i tankar var hon. Stoet stod som fastfruset, och trots ryttarinnans sporrar rörde hon sig inte ur fläcken.
— Varför vill du inte gå vidare?
Vallmokrona frustade tyst och stod kvar. Hon vred huvudet och såg åt höger.
Maja tittade dit, men såg bara gräs och träd. Vad kunde ha fångat hästens intresse?
— Vill du gå åt det hållet? Maja gav efter på tyglarna och lät hästen välja riktning. — Som du vill…
Vallmokrona lämnade stigen och skrittade mot ett svagt pip som Maja snart hörde.
Hästen stannade vid en björk. På marken stod en låda, tyngd ner av tjocka grenar. Pipandet kom inifrån.
Maja hoppade snabbt av. Hon slängde bort grenarna och öppnade lådan. Inuti fanns tre kattungar, nyfödda med slutna ögon. De jamade ynkligt efter sin mamma som ryckts ifrån dem.
En våg av ilska sköljde över Maja:
— Hur kan någon vara så grym?! Hon lyfte lådan och gick mot hästen. — Hjärtat, vi måste hem fort!
*****
— Otroligt! utbrast Iris Lindqvist, Majas tränare.
— Vallmokrona ledde mig rakt till lådan, sammanfattade Maja sin berättelse.
Hon hade skyndsamt fört kattungarna till ridskolans veterinär. De var friska och två hade redan fått nya hem. Den tredje tog Maja själv.
En svart kattunge med vita tassar påminde henne om Vallmokronas teckning. När de blev äldre skulle de flytta.
— Vallmokrona är en ädel häst! sa Iris beundrande. — Människor går förbi, men hästen gör det inte.
Under tiden förberedde sig Maja och Vallmokrona inför kommande tävlingar. Ridskolan förväntade sig höga resultat.
Träningen tog mycket tid och paret tränade alltid på ridbanan. I juli tog de andraplatsen i en medelsvår klass på lokala tävlingar.
I augusti red de regionalt och kom hem som segrare. Nu väntade starten i Stockholm, och förberedelserna var noggranna.
— Maja, jag väntar på dig om fyrtio minuter, sa Iris när hon tittade in i stallet.
Vallmokrona stod i gången och trampade nervöst. Hon skälvde i hela kroppen och ett högt gnäggande ekade över gården.
— Lugnt! Lugnt! försökte Maja lugna stoet.
— Vad är det med henne? frågade tränaren oroligt, hon hade aldrig sett Vallmokrona så upprörd.
— Hon betedde sig precis så när vi hittade kattungarna i skogen, svarade flickan.
— Rid ut från området, kanske har något hänt, sa Iris och såg sig omkring. — Ta med dig Sven.
Tjugo minuter senare red två ryttare ut från ridskolan. Maja lät Vallmokrona vara navigatör.
De passerade radhusen i stadens utkant och tog sig ut på vägen mot skogen.
Plötsligt vände Vallmokrona tvärt och skyndade längs vägen. Bilar susade förbi, vissa tutade av rädsla för att ryttarna skulle komma ut på vägbanan.
— Vilket infall att följa stoets nyck! muttrade Sven, oförstående till vad de letade efter.
— Bättre att kolla vad som oroar henne än att ångra sig sen… Maja avbröt sig.
Vid vägkanten låg en påkörd schäfer. När ryttarna närmade sig lyfte hunden huvudet och såg på dem med ögon fyllda av sådan smärta att flickans hjärta hoppade över ett slag och tårarna brände i hennes ögon.
De hade funnit orsaken till Vallmokronas oro…
Maja hoppade av och fortsatte berömma hästen. De hade just tävlat i en medelsvår kür på regionalt mästerskap och hon var nöjd.
— Fantastisk insats! kom Iris springande.
— Vallmokrona känner musiken perfekt! Maja trädde upp stigbyglarna med förtjusning. — Det är den bästa hästen i hela universum!
— Det är en häst med ett stort fel! skar en skarp kvinnoröst bakom henne.
Maja vände sig om. På en fuxfärgad häst satt en kvinna i frack, redo att rida in. Anletet var vagt bekant…
— Hur kan ni säga så? svarade Maja ogillande. — Ni känner inte Vallmokrona alls! Det är en ädel häst…
— Med ett fel! avbröt kvinnan. — Jag känner det här stoet mycket väl!
— Den förra ägaren… mumlade Iris när hon kände igen kvinnan.
— Hur kan ni tala så om henne?! Maja var starkt oenig.
— Under året jag ägde hästen ledde hon mig till flera hemlösa hundar och katter, spottade kvinnan fram orden. — De två förra ägarna gjorde sig av med henne av samma anledning, visade det sig…
— Ni förstod bara inte hur ädel den här hästen är! invände Iris. — Det kallas inte ett fel, det kallas ädelmod!
En schäfer kom springande till Maja, viftade på svansen och såg på henne med trogna ögon.
Oscar var hunden som Vallmokrona lett till hjälp året innan. Sökandet efter ägaren hade varit förgäves och Maja hade behållit honom.
Hemma väntade den uppvuxna svarta katten med vita tassar som hon döpt till Kosmos.
Sven var stolt ägare till en hundvalp som Maja och Vallmokrona hittat förra hösten.
Iris hade en trefärgad katt från en tidigare tävling.
Och ytterligare tre hundar och fyra katter, räddade av Vallmokrona, hade hittat hem. Och allt detta kallades ett fel?
— Kanske är det i er som felet sitter… sade Maja med en kall blick och ledde Vallmokrona bort från kvinnan.
Den dagen vann Maja och Vallmokrona första plats. På väg hem efter tävlingarna hörde Iris och Maja hur hästen sparkade i transporten, uppenbarligen för att få uppmärksamhet.
De stannade bilen och öppnade skyndsamt transportdörren. Vallmokrona svarade med ett högt gnäggande. Någon behövde deras hjälp, och det var bråttom.
