Tisdagen den 3 juni väcktes jag av ett rykte från stallet. Jag, Stig, har jobbat med hästar i hela mitt liv, men sällan sett något liknande. Märta, den unga ryttaren, höll på att sadla sin nya häst, Saga. Hon hade fått hästen från en klubb i Stockholm bara en månad tidigare. Nu stod jag vid boxen och såg när hon tog fram grimman och pratade med den vackra svarta hästen med vita strumpor. Saga var verkligen en dröm för varje ryttare – välskolad och med ett lugnt sinne. Men den morgonen märkte jag att hon var orolig, trampade otåligt och vred på huvudet som om hon lyssnade efter något i fjärran.
Märta klappade henne över halsen. ”Vad är det, Saga? Vad bekymrar dig?” frågade hon.
Då kom Göran, den gamle stallkarlen, fram. ”Prata med hästen?” sa han och log. ”Hon är i alla fall fantastiskt vacker.”
”Det är något konstigt med henne i dag”, svarade Märta. ”Hon har aldrig betett sig så här förut.”
”Hon är orolig”, sa Göran och tittade på hästen med vana ögon. ”Det måste finnas en anledning.”
”Den förra ägaren sa att det var en dold defekt”, sa Märta. ”Men jag tror inte på det.”
Saga skakade på huvudet, som för att bekräfta. Göran skrattade och gick vidare. Märta sadlade henne och red ut mot skogen.
Jag såg dem försvinna. Juni var perfekt för ridning – inte för varmt, och doften av nytt gräs låg i luften. Men redan efter en stund kom Märta tillbaka, med en låda i famnen. I lådan låg tre små kattungar med slutna ögon. ”Saga ledde mig rakt till dem”, sa hon med ivrig röst. ”De var övergivna under en björk.”
Två av kattungarna fick nya hem, den tredje svarta med vita tassar tog Märta själv. Hon döpte honom till Kosmos.
Några veckor senare kom nästa tillfälle. Vi skulle träna inför regionmästerskapen i Sundsvall. Men plötsligt blev Saga orolig igen – samma beteende som första gången. Hon stampade och gnäggade högt. Märta kastade en blick på Birgitta, tränaren. ”Det är precis som den dagen vi hittade katterna”, sa hon.
”Rid ut med henne”, sa Birgitta. ”Ta Göran med dig.”
De red mot vägen, och Sagas steg blev allt raskare. Till slut stannade hon vid en vägkant. Där låg en skadad schäfer – träffad av en bil. När hästen närmade sig lyfte hunden på huvudet. Blicken var så fylld av smärta att mitt hjärta, när jag senare hörde berättelsen, hoppade över ett slag. De fick hjälp till veterinären, och hunden fick ett hem hos Märta. Han fick namnet Oskar.
Därefter kom tävlingarna. I juli tog de silver i en medelsvår klass i Sundsvall. I augusti vann de regionmästerskapen. Nu väntade Stockholm. Birgitta såg glad ut när hon klev in i stallet en dag och sa: ”Om fyrtio minuter förväntar jag mig dig på ridbanan.”
Men Saga stod orolig – samma tecken. ”Det är något igen”, sa Märta. Jag red själv med dem den gången. Vi lämnade samhället och styrde mot skogen. Plötsligt vände Saga och galopperade tillbaka mot vägen. En bil tutade, men vi höll oss på avstånd. Och där, i gräset, låg en skadad hund till – en till som Saga ville rädda.
Senare på tävlingen i Stockholm var det en kvinna som kom fram. Hon red på en fux och hennes ansikte var bistert. ”Den hästen har en defekt”, sa hon och pekade på Saga. ”Jag var hennes förra ägare.”
Märta stirrade. ”Hur kan du säga så? Saga är den ädlaste häst jag känt.”
”Under mitt år som ägare ledde hon ut mig till flera herrelösa hundar och katter”, fräste kvinnan. ”Tidigare ägare gjorde sig av med henne av samma skäl.”
Då steg Birgitta in. ”Det är inte en defekt. Det är ädelmod.”
Oskar, schäfern, kom springande och viftade på svansen. Där hemma väntade Kosmos, katten med vita tassar. Göran hade fått en valp som hittades i höstas, Birgitta en trefärgad katt från en tidigare tävling. Fem hundar och sex katter totalt hade Saga räddat – och alla fick hem. Och detta kallas en defekt?
”Kanske är det du som har defekten”, sa Märta kallt till kvinnan och ledde bort Saga.
Den kvällen vann de första pris. När de åkte hem hördes plötsligt ett kraftigt hovsparkande från transporten. Vi stannade och öppnade dörren. Saga gnäggade högt. Någon behövde hjälp igen.
Det har gått månader nu, och varje gång jag ser Saga, tänker jag på vad jag lärt mig. Den där så kallade ”defekten” är inget annat än en gåva – en förmåga att se vart hjälp behövs. Är det verkligen en brist hos en häst? Nej, det är vi människor som borde vara mer som Saga. För ibland har naturen en större visdom än vi någonsin kan förstå.
