Det var redan utropat till tåget, och Viktor Lindqvist klev ut på perrongen. Efter en veckas tjänsteresa skulle han äntligen hem. Han hittade sin plats i liggvagnen – en underkoje vid fönstret. Medan han packade upp hörde han någon komma pustande genom vagnen. Han vände sig om. En äldre kvinna med en rullväska som mest liknade en ryggsäck, i höstkappa och färgglad sjal, stod mitt emot och försökte hämta andan.
”Jaha”, tänkte Viktor, ”där har vi det. En sådan där tant ska säkert kräva min plats.”
”Ursäkta, vännen”, sa hon när hon äntligen fått luft. ”Jag har visst underkojen här.”
Och nog var det underkojen. Hon började genast pyssla och ställa i ordning. Viktor såg att grannen var över sjuttio. Tänk att man i den åldern ger sig ut på resa, sa han till sig själv. Kunde hon inte sitta hemma och vara nöjd?
Till slut satte hon sig på sin bädd, händerna prydligt i knäet, som en lydig skolflicka. Passagerare fortsatte att komma in, men ingen tog plats i överkojen. Viktor resignerade. Han skulle alltså åka hela vägen med en gammal tant som man inte ens kunde småprata med.
Tåget rullade igång. Snart kom en tågvärd med sängkläder. Kvinnan började genast bädda, vek och slätade med stor omsorg. Sedan satte hon sig igen och tog till orda:
”Jag är inte van vid sådana här sängar. Hemma har jag en mjuk säng; här lär jag väl få ligga på armbågarna. Jag har inte rest med tåg sedan jag var ung, och jag trodde faktiskt inte att det skulle bli av igen.”
Viktor nickade och teg.
”Jag heter Valborg Karlsson. Vad heter du då?”
”Viktor.”
”Viktor Lindqvist, förstås?”
”Lindqvist, ja.”
”Ja, du är ju ung, så jag kan väl säga Viktor.”
”Är du på väg till någon?”
”Varför då?” sa Viktor förvånad. ”Jag åker hem från jobbet.”
”Jaså. Hem är bra. Jag åker hemifrån, i min ålder.” Kvinnan tystnade och stirrade ut genom fönstret. Viktor tyckte att det glimmade till i hennes ögon, fast hon grät inte. Då skämdes han över sin sura inställning.
”Men du åker väl inte alldeles utan anledning?” försökte han mildra stämningen.
”Jo, vännen, jag åker hemifrån. Det är bara drygt ett dygn med tåg, men jag känner mig orolig.”
”Och vem ska du hälsa på?”
”På min dotter”, sa Valborg och tog fram en näsduk ur fickan.
”Men då borde du väl vara glad, inte gråta.”
”Jag är glad. Jag har inte sett henne på fem år. Jag trodde inte att jag skulle få se henne igen.”
”Har ni inte hållit kontakten?”
”Vi har bråkat hela livet. Jag uppfostrade henne ensam. Hon var envis, och jag var stolt. Det gick liksom inte ihop. Hon gifte sig första gången för att retas med mig, men det höll inte. Jag sa inte ett vänligt ord, jag bara förebrådde henne. Så fortsatte det i åratal. Jag ställde henne emot barnbarnet, och hon gjorde allt för att sätta sig upp emot mig. För fem år sedan sålde hon sin lägenhet och flyttade utan att berätta vart. Jag gick till polisen för att få veta något. Till slut hörde hon av sig. Allt var bra, sa hon, hon hade träffat en man, men jag fick varken leta efter henne eller komma på besök. Med den bördan har jag levt i alla dessa år. Så småningom förstod jag att jag också hade fel. Hon är min dotter, hur hon än gjorde.
För ett år sedan kom ett brev från Siv – så heter min dotter. Hon skrev var hon bor, att hon var skild, att hon själv hade blivit mormor, och frågade hur jag mådde. Jag grät hela natten. Sedan skrev jag tillbaka att livet inte var värt något utan dem. Vi ringdes vid och insåg att vi båda hade varit lika tokiga.
Nu har Ylva, min dotterdotter, fått barn, så jag är gammelfarmor. Siv hjälper Ylva med allt och har ett jobb att sköta, så hon kan inte komma hit. Hon bad mig komma dit. Jag kan väl göra det: låsa stugan, be grannen hålla koll och elda i spisen då och då, packa väskan och åka till min dotter. Man vet inte hur lång tid man har kvar, och jag vill träffa henne medan jag kan.”
Viktor teg. Han tänkte på sin egen mamma, som han besökte alltför sällan. Hon bor i en liten by, och Viktors storasyster bor kvar där. Han hade alltid tyckt att systern kunde hålla ett öga på henne. Men nu, efter Valborgs berättelse, kändes det som om något drog ihop sig i bröstet. Han var ju son. Mamma saknade honom. Hon ville se honom oftare.
Viktor och Valborg pratade med varandra under hela resan, och tiden flög förbi. När tåget stannade hjälpte han henne av med väskan. Då såg han en vänlig kvinna komma gående längs perrongen, med blicken oroligt fäst på dem. Viktor steg åt sidan.
De två kvinnorna möttes med blicken, föll i varandras armar och kunde inte släppa taget. Båda grät. Det var så rörande att Viktor inte tvivlade en sekund: allt skulle bli bra. Nu skulle det verkligen bli bra.
Han gick åt sidan och försökte lugna sin egen oro. Mycket hade klarnat efter den här resan. Han tog upp mobilen och ringde sin mamma. Han ville bara säga: ”Hej mamma, jag är framme. Allt är bra. I helgen kommer jag och hälsar på.”” Han tryckte på samtalsknappen. Det ringde en gång, två gånger. Sedan hördes hennes röst, lite trött och förvånad.
”Viktor? Är du inte på väg hem?”
”Jo, mamma. Jag är framme. Och jag har tänkt på dig.”
”Jaså? Är allt bra?”
”Allt är bra. Men jag vill komma och hälsa på. I helgen.”
Det blev tyst en stund. När hon svarade var rösten tjock.
”Det var väl länge sedan. Ska jag baka bullar?”
”Om du orkar.”
”Jag orkar, min gosse. Jag orkar alltid när det gäller dig.”
Han log och såg bort mot perrongen. Valborg och Siv stod fortfarande kvar, omslingrade, som om de väntat på varandra i hela livet. Siv vinkade över sin mors axel. Viktor vinkade tillbaka.
”Mamma”, sa han. ”Jag älskar dig.”
”Det vet jag. Men det är gott att höra det ändå.”
”Vi ses i helgen.”
”Vi ses, Viktor.”
När han tryckte bort samtalet stod han kvar en lång stund med telefonen i handen. Solen föll snett över perrongen, och någonstans långt borta visslade ett tåg. Han stoppade mobilen i fickan och gick med lätta steg mot utgången.
Han hade redan kommit hem. För hem är inte en plats. Det är någon som väntar på en.
