The Trap: A Twisted Game of Wits

Son, youve got to keep going. Youre still young; theres no point wallowing, his mother urged.
Ill never forget Ethel, Simon muttered. Shes the only love Ive ever known.

A month had passed since Ethels sudden death. Theyd been due to marry, and two weeks before the wedding a drunk driver had struck her as she crossed the road, clutching a wedding dress fresh from the boutique. Shed chosen the most beautiful gown, only needing to pick it upa detail she had managed to tell Simon about on the phone.

That call turned out to be their last conversation. She was buried in that very dress, looking in the coffin as if she might step out at any moment. Simon felt his sanity slipping away. His mothers shrieks as the coffin was lowered were almost unbearable to watch.

Ethel haunted his dreams. Shed smile and keep beckoning him to a lake.

Darling, I wait for you every night, but you never come Theres a lake beyond the woods where your grandmother lives. If we meet there, well be together forever.

Simon drove to his granny Mabels cottage, a tidy little house in the hamlet of Little Ashford, just a stones throw from the market town of Wetherby.

Gran, is there a lake round here? he asked.

Theres one, Mabel replied, wiping her hands on her apron. But its no ordinary pond. Folks say witches once held rites there, and anyone who swims gets dragged down by dark forces. They also swear you can see spirits a sort of portal between the living and the dead. Whats it to you?

Just heard its pretty, Simon said, steering clear of the whole dreambusiness. He tucked the lakes lore away for later.

Ethel appeared again that night, her arms outstretched, tears streaming, waistdeep in water. He wanted to hug her, but something held him back, as if an invisible hand kept him on dry land. The thought of actually seeing her gnawed at him, and his mind turned into a restless kettle, day and night.

Simon, you look knackered, his coworker Ruslan said, tapping him on the shoulder. Those bags under your eyesmaybe you need a break?

Its all right, Simon replied, though the lie tasted sour. I just cant accept shes gone. She keeps popping up in my sleep, laughing one moment, crying the next.

I get it. Give it time. Maybe arrange a service at the parish churchshe could use a prayer.

Her parents werent churchgoers, so they never had a proper burial. Im not really sure what to do.

Simon had been christened, but hed never taken religion seriously; his family never went to StMarys. Still, perhaps a prayer could soothe her soul.

Im waiting for you, love The lake is calm, peacefulonly there can we be together, Ethel whispered in his head.

He jolted awake, heart hammering like a blacksmiths anvil. The clock read eleven. Rain hammered the window. A sudden, reckless urge told him to find that lake.

He threw on a coat, grabbed his car keys, and stepped outside, the sky a dreary grey. Im coming, Ethel! he shouted to the empty street.

After a halfhour of aimless turning, he finally spotted the lake, its surface glassy beneath a waning moon. The rain had stopped, and the world was hushed; even the leaves seemed to hold their breath. The full moon threw a silveryellow glow onto the dark water.

Simon stood at the waters edge and bellowed, Ethel, Im here! Ive come!

From the depths rose a head, then a full figure Ethel, in her wedding dress, smiling and reaching out.

Come to me, love! she sang.

Without a second thought, Simon stepped into the water. A cold hand clamped onto his shirt and hauled him back onto the shore. He turned, bewildered, to see an elderly man in a black overcoat, a crucifix hanging from a rope around his neck.

Stop! Dont go any further! the man warned.

Who are you? Let me go! Ethels waiting! Simon demanded.

This isnt Ethel, the stranger said, eyes dark as the lake. Its a malevolent spirit masquerading as her. This place is a soultrap!

Reality snapped back like a rubber band. The lakes eerie allure dissolved. Shes dead Simon whispered, stunned.

Get in your car and head home. Forget this cursed spot. Many souls have vanished here. Go to the parish, ask for a psalm for Ethel.

Simon started his car, the old man evaporated as if hed never been there. He drove home in a daze, slid into bed, and fell into a restless sleep.

Morning found him with a pounding headache. He called in sick, telling his boss he felt unwell, and set out for Grandma Mabels.

Sweetheart, whats the matter? Mabel asked, offering tea. You look pale.

Simons parents lived a few miles away, but he rarely spoke to them; they were the sort who spent their days at the pub and begged for money theyd soon squander. By contrast, Mabel had raised him almost singlehanded.

I nearly did something foolish, he confessed, Im not sure what possessed me. He recounted the lake, the dream, the old man.

Mmm, dear, that sounds like the old vicar, Father John, Mabel said, stirring her tea. He lived nearby before the lads in the 90s thumped him to death for refusing to help them. They tossed his body in the lake. Legend says his spirit still looks out for folk in trouble.

And that bit about the church, she continued, listen. Ethels soul is restless; without a prayer shell be haunted by that darkness. You should go to StMarys and ask for a service. I can even arrange it for you.

Ghosts, soultraps, a dead vicar I feel like Ive been reading a horror novel, Simon groaned. I never believed in any of this, but maybe Ill give the church a chance. Thanks, Gran.

He drove straight to the parish, booked a short memorial service, bought a simple silver cross, and slipped it around his neck.

From that day onward, Ethel no longer visited his dreams. He took it as a sign that her spirit had finally found peace.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

The Trap: A Twisted Game of Wits
Öppna dörren, vi har kommit! – Julia, det är moster Natasha! – rösten i luren klirrade av en sådan överdriven glädje att Julia genast blev på helspänn. – Vi kommer till Stockholm om en vecka, måste ordna några papper. Vi bor hos dig, en vecka eller två, det blir bra va? Julia höll på att sätta teet i halsen. Utan ett “hej”, utan “hur mår du” – direkt: vi bor hos dig. Inte “får vi”, inte “passar det extra bra”. Vi bor hos dig. Punkt. – Moster Natasha, – Julia kämpade för att låta mjuk i rösten, – jag är glad att höra av dig. Men om att bo… Jag hjälper er gärna hitta ett bra hotell istället! Finns många fina och billiga nu. – Hotellet?! – mostern fnös som om Julia sagt något helt befängt. – Varför kasta slantar på sådant? Du har ju en trerumslägenhet kvar efter pappa! Hela lägenheten för en person! Julia blundade. Nu började det igen. – Det är min lägenhet, moster. – Din? – nu lät rösten hård, vass. – Och din pappa då, vems var han? Inte ur vår familj, eller? Blod är tjockare än vatten, Julia. Vi är ju inte främlingar, och du vill köra bort oss, ut på hotell som nån sorts hundar! – Jag kör ingen vart. Det fungerar bara inte att ni bor hos mig. – Varför då? “För att förra gången ni bodde här blev livet ett helvete”, tänkte Julia men sa lugnt: – Det har kommit saker emellan, moster Natasha. Jag kan inte ta emot er. – Saker emellan! – Mostern blev irriterad. – Tre tomma rum och hon har saker emellan! Din far, ska du veta, skulle aldrig ha stängt ut familjen. Du är verkligen helt som din mor, lika… – Moster… – Vadå moster? Vi kommer på lördag, lagom till lunch. Maxim och Pavel följer med. Du tar emot oss ordentligt. – Jag har sagt att det inte går. – Julia! – rösten blev hård. – Det är inte förhandlingsbart. Vi ses på lördag. Luren la på. Julia la sakta ner mobilen på bordet. Satt en minut och stirrade rakt ut. Sen suckade hon och lutade sig bakåt i stolen. Så här är det alltid. Två år tidigare hade moster Natasha redan “varit på besök”. Fyra personer dök upp; lovade att stanna tre dagar – blev kvar två veckor. Julia minns fortfarande eländet: Maxim, mosterns man, låg på hennes soffa med ytterskorna på och zappade mellan kanaler till långt efter midnatt. Pavel, deras övervuxne son på 23, länsade kylskåpet och diskade inte efter sig en enda gång. Moster själv var envåldshärskare i köket, kritiserade allt – från gardiner till “fel” kakel. När de väl flyttade ut, hittade Julia brännmärken i fåtöljen, en sönderslagen hylla i badrummet och konstiga fläckar på vardagsrumsmattan. Inte ett ord om pengar – varken för mat eller el, som dragit iväg under två veckor. Bara packade ihop och åkte, och slängde över axeln: “Tack Julia, du är en riktig pärla.” Julia masserade tinningarna. Aldrig igen. Moster får tjata om pappa och familjeband bäst hon vill. Kommer de på lördag – då får dörren vara stängd. Hon tog upp telefonen, öppnade webbläsaren. Hon skulle hitta ett bra hotell till dem. Skicka adressen, förklara – det är all hjälp hon erbjuder. Förstår de inte, är det inte hennes problem. Två dagar gick i underbar tystnad. Julia jobbade, promenerade, lagade middag för en och övertalade sig nästan att det där samtalet varit en dålig dröm. Kanske ändrar de sig, hittar några andra släktingar att lasta över sig på. Telefonen ringde på torsdag kväll. “Moster Natasha” dök upp på displayen, magen knöt sig. – Julia, det är jag! – den glada rösten skar genom lägenheten. – Vi kommer imorgon, tåget är framme vid två! Du möter oss – och se till att duka upp, ordentligt, man ska ju äta som folk när man kommer till storstan! Julia satte sig tyst på soffans kant, knöt handen kring telefonen. – Moster Natasha, – hon talade sakta, tydligt, – jag har sagt det redan. Ni kan inte bo hos mig. Kom inte hit. – Men sluta! – mostern skrattade som om Julia skämtade. – Så där kan man väl inte säga. Vi har redan köpt biljett! – Det är ert problem. – Julia, vad är det med dig? Du är väl ändå familj, måste hjälpa! Det är heligt! – Jag är inte skyldig någon något. – Jo du är! Din far, vila i frid… – Moster, nog nu om pappa. Jag säger nej. Det är sista ordet. Mostern suckade högt, tydligt, som till ett tjurigt barn: – Julia, din åsikt spelar ingen roll här, fattar du? Vi är ju familj. Du beter dig som om vi vore fiender. Imorgon klockan två, glöm inte! – Jag säger… – Hejdå, puss, ses! Tonen bröts… Julia stirrade på mobilen. Inombords tändes något hett, argt. Hon kastade mobilen på soffan, gick av och an som ett djur i bur. Så, hennes åsikt spelar ingen roll! Mycket bra. Toppen. Hon stannade tvärt. Bara vänta, kära moster. Julia greppade telefonen, bläddrade fram “Mamma”. – Hej, Julia? – mammas röst varm, lite förvånad. – Har det hänt något? – Hej, mamma! Jag vill komma till dig. Imorgon. En vecka, kanske lite mer. En paus. – Redan imorgon? Älskling, du var ju här för bara någon månad sen… – Jag vet. Men jag behöver verkligen. Jag jobbar ju på distans – funkar lika bra från dig. Får jag komma? Mamma tystnade en sekund, Julia såg framför sig hur hon rynkade pannan i fundering. – Självklart, kom du bara. Jag är alltid glad för dig, det vet du. Men har du verkligen allt okej? – Ja, mamma, allt lugnt. Jag har bara saknat dig. Julia lade på – log för första gången på länge. På lördag när Natasha med sitt följe står utanför den låsta dörren, kan de köra på hur mycket de vill – men Julia bor inte hemma. Hon är inte på affären, inte hos en vän. Hon är i en annan stad, tjugo mil bort. Julia klickade upp biljettappen. Morgontåg, 6:45. Perfekt. Lagom till att mostern når porten, sitter Julia och dricker te i mammas kök. Blod är tjockare än vatten, men ibland måste även släkten höra ett “nej”. I tåget lyssnade Julia på hjulen och föreställde sig mosterns min framför den låsta dörren. Hon kände sig lugn. Mamma mötte henne på perrongen, kramade hårt och tog hem henne. Serverade pannkakor med keso, hällde upp te och skickade Julia i säng. – Vi pratar sen, sa hon och tog koppen. – Vila först. Julia somnade innan huvudet nådde kudden. Hon väcktes av mobilen som tjöt. Sträckte sig på nattduksbordet, kisade mot displayen. “Moster Natasha”. – Julia! – mostern skrek så att Julia fick hålla mobilen bort från örat. – Vi har stått utanför din dörr i tjugo minuter! Varför öppnar du inte?! Julia satte sig, gnuggade ansiktet. Solen höll på att gå ner ute, hon hade sovit bort halva dagen. – För att jag inte är hemma, – svarade hon och log snett. – Inte hemma?! Var är du då?! – I en annan stad. Tystnad. Sen – explosion: – Är du från vettet?! Du visste att vi skulle komma men drog?! Hur kan du! – Lätt. Jag sa att ni inte skulle komma in. Ni lyssnade inte. – Hur vågar du! – mostern fräste. – Du har väl gett nycklar till nån! Grannfrun, kompis! Ring henne så vi kommer in! Vi klarar oss bra utan dig, fattar du! Julia stelnade. Det här var sanslöst. – Menar du allvar, moster? – Självklart! Vi är trötta efter resan och du håller på med cirkus! – Jag vill bara inte bo ihop med er. Och absolut inte ha er där utan mig. – Du… Dörren till rummet gnällde. Där stod mamma – i morgonrock, rufsigt hår, kisande blick. Hon räckte ut handen och Julia gav henne mobilen. – Natalia, – sa mamma, kallt och skarpt, – det är Vera. Lyssna på mig nu. Och avbryt mig inte. Det hördes någon sorts gurgel från luren. – Yuri stod inte ut med dig, – fortsatte mamma. – Inte en dag. Och jag vet det bättre än någon. Varför försöker du lägga dig i hans dotters liv? Vad vill du henne? Mostern försökte säga något, men stammade, kom av sig. – Bra, – sa mamma, – nu ringer du inte Julia mer. Aldrig. Hon har stöd – och det är inte du. Samtalet är slut. Mamma tryckte av och gav Julia tillbaka mobilen. Julia stirrade på henne som om hon såg henne för första gången. – Mamma… Jag har aldrig sett dig så där. Mamma fnös och rättade morgonrocken. – Det var din far som lärde mig. Med Natasha funkar bara en sak – man ryter till, ordentligt. Då håller hon sig undan sen. Hon log, och rynkorna dansade runt ögonen: – Det funkar än idag, minsann! Julia skrattade, befriad. Mamma drog med henne till köket: – Kom, nu tar vi en kopp, så får du berätta vad som egentligen hänt.