Agnes klev av på perrongen i Lund, dimman låg tät som bomull och gamla lamppostens ljus blev till skuggspel på marken. Det var decembernatt, snön hade ännu inte lagt sig, men kylan vaksamt höll staden i tyst gungning. Hon kom hem till sin mamma för nyåret, men utan att ha sagt något i förväg. Det var hennes egen lilla överraskning.
Hennes hand, stickad vante och allt, klappade tyst på den snöiga dörren till barndomshemmet. Innan hon hann dra upp halsduken flög dörren upp, och där stod lillasyster Märta med tindrande ögon och lät som en liten bjällra:
Agnes!
Dagen tog slut utan att någon märkte det, den flöt iväg som smältande is på Vätterns yta. Systrarna hackade grönsaker, och från köket spreds doften av Janssons frestelse, mammas hemliga recept. Deras mor, Elsa, vände sig från ugnen med handen på höften:
Jag bara kände på mig att du skulle komma, Agnes. Men trodde faktiskt du skulle ha någon med dig. Har du inte pratat med någon sedan Viktor?
Nej, mamma, låt oss inte prata om det nu, svarade Agnes och skakade tankarna från sig.
Då burrade mobilen till i jackfickan. Hon såg på displayen, och verkligheten sprack – hon trodde nästan att hon drömde.
Natten innan hade Agnes haft en underlig dröm, där hon steg in i en skog i Småland. Träden stod som blåfrusna pelare, och mitt ibland dem satt en liten flicka i röd yllemössa på en stubbe, läste i en bok med blanka sidor.
Är du vilse? undrade Agnes.
Nej, jag har bara ännu inte blivit hittad. Res dig, du ska möta ditt öde ikväll. Vakna nu, rapporten ska lämnas in! sa flickan och såg på henne med ögon som två vinterstjärnor.
Agnes slungades upp ur sängen, hjärtat hamrade lika hårt som kyrkklockan klämtade midnatt. Klockan var kvart i åtta, bara fyrtiofem minuter kvar till sista revisionen på jobbet. Hon kastade sig in i badrummet, klädde sig i sin ulltröja och gjorde sig klar med några svep av mascaran.
Kaffet hoppade hon över; det fick bli på kontoret. Turen var med henne, bussen kom precis som hon nådde hållplatsen, och hela Stockholm kändes då som ett enda stort andetag.
På bussen bläddrade hon bland ansiktena, och längst fram såg hon flickan från drömmen, som blinkade till henne och försvann bland passagerarna när någon buffade förbi.
Vad är det här för märkliga drömmar, tänkte Agnes och log osäkert.
På kontoret rådde full cirkus; alla sprang, alla papper flög. När lunchen kom var rapporten godkänd, chefen höjde tummen och bjöd henne på ett kuvert:
Här, Agnes. Du har varit en riktig arbetsmyra, säger han. God helg!
Hon stoppade kontanterna, drygt tvåtusen kronor, i fickan och köpte sedan en vacker sjal åt mamma och en vinröd blus till Märta.
Kvällen sniglade sig fram. Agnes trängde sig in på tågets nedre bädd, nutidens drömmar hängde kvar i bakhuvudet. Hon missade nästan någon annans ryggsäck och föll raklång i gången.
Två varma händer lyfte upp henne, och när hon såg upp möttes hennes blick av en man, lång och ljust hår, ett snett leende och ögon som fjordar vid soluppgång.
Förlåt! Det var helt mitt fel, sa han och klappade försiktigt på hennes axel.
Rummet gungade, tåget stånkade igång. Agnes blev generad, rodnaden steg som lingonsylt på kok. Ingen fara, det är bara lite trångt, sa hon.
Det visade sig att de delade kupé. Han hette Karl, arbetade med nåt han kallade konsultuppdrag, och skulle till samma stad på snabbvisit.
Tänk, hela natten tåg och sen tillbaka lagom till nyår. Och du själv? frågade Karl.
Hem till mamma och syster. Fick lite ledigt måste ladda upp inför det nya året.
Ingen pojkvän som väntar, då? skojade Karl.
Nej, vem vill väl möta ett nytt år ensam, men kanske kommer den rätte när man minst anar det svarade Agnes och såg ut genom fönstret. Hon mindes flickan från drömmen du ska möta ditt öde.
Natten rullade iväg över landskapet. Karl bjöd på äppelkaka som hans mamma bakat och de drack tepåsar från pressbyrån i pappersmuggar. Sedan slöt sig en äldre kvinna och en pojk till deras sällskap Ingrid och hennes barnbarn Ville, som var på väg till sin mamma i Göteborg.
Tågkupén fylldes av småprat, kakedoft och glitter från stadens juleljus utanför fönstret. Agnes och Karl bytte nummer.
Vi kanske ses igen, eller hur? sa Karl.
De log blygt mot varandra när tåget bromsade in mot stationen. Utanför stod taxin, kylan grävde sig under jackan.
Gott nytt år, Agnes, hoppas du hittar den du söker, sa Karl tyst.
Och jag önskar samma sak till dig.
De skildes åt som figurer i en saga, rörande sig bortåt varsin riktning i snön.
Hemmet låg tyst under frost och björkar. Agnes skrattade när Märta flög ut i hallen och kastade sig i hennes armar. Doften av Jansson, sillsallad och pepparkakor kämpade om platsen med hennes lyckorus. Timmarna seglade förbi, Elsa sa med ett leende:
Jag förstod att du skulle komma, köpte extra ägg det är som om jag alltid känner när du är nära.
Telefonen ringde displayen visade Karl.
Hej, hann du hem igen? undrade Agnes.
Nja Vad sägs om att bjuda in en ensam resenär till nyårsfesten? Jag har bara dig som vän här, och tågen tillbaka är fullbokade.
Mamma, det går bra va? ropade Agnes, och Elsa bara skrattade.
Han får gärna komma, då blir vi tre tjejer och en karl här!
När kvällen djupnade in mot midnatt hängde snöflingorna utanför utan logik, och någonstans i Agnes bröst visste hon bara: Drömflickan hade rätt. Hon hann lämna rapporten och mötte sitt öde den kvällen, där i det svenska vintermörkret.
