När jag och min man hade det riktigt knapert så köpte svärmor sig en fin pälsjacka, en ny tv och levde som en drottning.
Men åren gick och så vände vindarna!
Allt började när jag, 18 år gammal, blev gravid. Mina föräldrar såg inte direkt till min sida. De tyckte jag var alldeles för ung för att skaffa barn. Min då blivande man hade precis ryckt in i lumpen. Och farmor och mormor var rörande överens:
Barnet är ditt ansvar.
Jag har varken tid eller energi att hjälpa dig nu, sa min mamma rakt ut.
Svärmor ville inte ens prata med mig. Inte ett ord. Så det slutade med att jag flyttade hem till min moster på pappas sida.
Mostern var 38 då, barnlös och levde och andades för sitt jobb. Hon dömde inte min mamma och pappa:
Jag förstår dem, sa hon. När du var liten hade ni knappt mat. Din pappa slet natt efter natt och lossade gods på tåget för att få in lite extra pengar.
Men nu sitter de bra till. Pappa har fast jobb, plånboken är inte tom och de har en trea på Södermalm. Och din mamma jobbar också. Själv står jag här och ska få barn.
Tror du att de struntar i dig? Frågade jag moster.
De vill nog bara leva lite nu. Döm dem inte för hårt. Kanske kommer de tillbaka, du vet.
Men någon hjälp kom inte. Jag packade ihop det lilla jag hade och stannade hos moster.
När min kille kom hem från lumpen var vår pojke redan ett och ett halvt. Under hela tiden han var borta såg svärmor aldrig sitt barnbarn ens en gång. Och mina föräldrar hälsade på två ynka gånger.
Min man tog jobb som bilmekaniker, han ville plugga klart men det höll liksom aldrig ihop. Vi blev kvar hos moster. När vår son började på förskolan och jag äntligen fått ett jobb så flyttade moster ifrån stan, så vi var tvungna att hyra en liten tvåa i Bagarmossen.
Så gick tiden. Och när makens farmor dog, sålde svärmor hennes lägenhet, piffade upp sitt eget ställe och köpte precis vad hon önskade sig. Min man försökte övertala henne att låta oss köpa farmors lägenhet, erbjöd sig till och med att betala av i månaden, men det var ingen idé.
Varför ska jag offra mitt liv och min bekvämlighet? Jag har längtat efter det här så länge, sa svärmor snäsigt.
Fem år senare fick vi vår dotter. Vi visste vi behövde något eget, så min man började pendla utomlands för att jobba men att spara ihop till en lägenhet i Stockholm var lättare sagt än gjort. Så vi fortsatte hyra.
Samtidigt satt min mamma ensam kvar i en trea i Hammarbyhöjden. Pappa hade skilt sig från henne två år tidigare. Men plats för mig och barnen hade hon minsann inte. Och till svärmor kunde jag ju inte heller gå: alltid renoveringar på gång och aldrig någon hjälp.
Maken slet vidare utomlands. Och efter många år och många vändor med sparande lyckades vi till slut köpa en egen bostadsrätt. Helt själva, utan någon annans hjälp.
Nu går sonen ut åttan, dottern går i tvåan. De vet vad pengar är och vad allt kostar. Vi har sparat på varenda krona, men nu är läget annorlunda vi har bil var, semester vid havet varje sommar.
Det är bara moster som vi faktiskt är tacksamma mot. Hon kan alltid ringa, och vi hjälper henne så ofta hon vill.
Våra föräldrar har däremot haft tuffare år. Mamma blev av med jobbet nyligen, ringde och bad om hjälp men vi sa nej.
Samma med svärmor. Hon har gått i pension och vill inte precis leva snålt. Alla pengar från försäljningen av lägenheten har bränts för länge sen. Min man sa också nej. Han tipsade henne till och med om att sälja det nyrenoverade stället och köpa en mindre etta.
Jag och min man, vi är ingen något skyldiga. Och vi har lovat oss själva att alltid finnas där för våra egna barn, oavsett vad. När vi blir gamla tror jag faktiskt de kommer att ställa upp så som vi har gjort för dem.
