17 mars
Det känns som att mars kommer bli tuffare än någonsin i år, tänkte jag när jag kollade Swedbank-appen på mobilen för femte gången den här veckan. Pengarna rinner iväg, och jag vet varför men jag vågar knappt säga det högt.
Jag öppnade ytterdörren till lägenheten och släppte på slipsen redan i trapphuset. Tredje våningen, fjärde dörren till vänster jag skulle kunna gå hela vägen med ögonbindel efter alla dessa år. Det var min egen lilla etta i Farsta, köpt innan Siri flyttade in, och för mig är den större än något slott för det är mitt hem, mitt, ärligt betalt med min ingenjörslön.
Siri ropade från köket när jag kom in.
Jag är här inne! Maten är snart klar.
Doften av stekt potatis och kantareller slog emot mig Siri gillar verkligen dill, och det är alltid extra mycket när hon är stressad. Jag ställde väskan vid hallbyrån, tog av mig kängorna och gick in. Hon stod med håret i en rufsig hästsvans, i sin favorit-flanellskjorta, och rörde om i stekpannan.
Det luktar gott, sa jag och kysste henne lätt i nacken.
Sätt dig, jag dukar strax upp.
Men jag såg det direkt hennes leende nådde aldrig ögonen. Siri har alltid försökt se glad ut, även när det gnager inombords. Man lär känna sin fru bättre än någon annan, om man bor ihop i tre år.
Jag satte mig vid bordet och såg på medan Siri lade upp maten. Hennes rörelser var snabbare och kantigare än vanligt. Jag gissade att samtalet med hennes mamma, Birgitta, hade varit lika laddat som alltid.
Har mamma ringt? frågade jag fast jag redan visste svaret.
Siri ryckte till, satte ner min tallrik och slog sig ner mitt emot.
Ja. Det var inget speciellt.
Det var aldrig inget speciellt när det gällde Birgitta. Hon följde alltid upp med ett stick mellan raderna.
Jag grävde inte vidare. Jag visste redan vad hennes mamma sagt samma gamla sång: för låg lön, för gammal Volvo, för små framtidsdrömmar. Allt det där som inte ändrats sedan första mötet.
Vi åt i tystnad, värdigt och hemtrevligt vår lilla etta är ingen drömvåning, men den är vår. Jag såg hur Siri petade i potatisen med gaffeln, tankarna långt borta. Birgitta är som en reklamjingel, man får aldrig ut henne ur huvudet.
Jag minns första gången Birgitta såg mig. Jag kom dit i bästa jeansen och finaste tröjan. Hon såg mig som man ser rea-varor på ICA: skeptiskt, avmätt. “Vad jobbar du med?” “Jag är ingenjör.” “Ingenjör…”, sa hon, som om det var nåt att skämmas för. Och sen dess följde jämförelserna och invändningarna. Tre år, och hon har aldrig mjuknat.
Varje middag hos Birgitta har blivit ett tålamodstest “Axels son driver två företag nu”, “När köper ni en ny bil?”, “Siri drömde om villa, visste du det?” Jag har lärt mig att nicka, le och byta ämne.
Siri tog undan tallriken.
Mamma vill att vi kommer på middag på lördag. Pappa fyller år.
Jag kände hur magen knöt sig. Släktmiddagar hos Siris föräldrar liknar militärövningar. Birgitta styr allting, ger order till småkusinerna, och letar fel i min existens.
Vilken tid? frågade jag.
Klockan sju. Men mamma sa att vi inte ska ta med tårta, hon fixar allt.
Naturligtvis. Birgitta vill alltid ha kontroll, till och med över tårtan.
Siri tog disken och jag såg hennes smala rygg. Hon ser alltid skör ut som en liten fågel man vill skydda mot stormen. Bara att den största stormen kommer från hennes föräldrahem.
Siri… Du vet att jag älskar dig, sa jag.
Jag älskar dig med, viskade hon.
Men i hennes blick fladdrade något oro, trötthet, kanske skuldkänslor. Jag frågade inget. Ibland är det bättre att inte veta vad älsklingen tänker, särskilt om tankarna planterats av någon annan.
Lördag
Jag parkerade min skraltiga Volvo utanför Siris barndomshem i Enskede. Siri vred på väskremmen igen.
Är du redo?
Nej, sa hon uppriktigt. Men vi måste upp ändå.
Hemmet mötte oss med doft av stekt lamm och ett sorl av släktingar. Siris pappa, Lennart, tyst och snäll, gav Siri en kram och mig en stadig handskakning. Jubilaren såg mest generad ut av all uppståndelse.
Släkten satt redan vid långbordet mostrar, morbröder, kusiner jag har fortfarande inte lyckats lära mig allas namn. Birgitta tronade som matriark och dirigerade skaran.
Jag satte mig med Siri vid bordskanten. Bästa platsen för en strategisk reträtt.
Första halvtimmen gick överraskande smärtfritt, med skålar och skratt. Jag började koppla av.
Erik, sa Birgitta plötsligt, och jag fattade att lugnet var över. Ni bor alltså kvar i den där lilla ettan?
Ja, Birgitta. Det funkar för oss.
Funkar? Ni har väl funderat på barn? Vart ska barnet få plats i den där lilla lägenheten?
Siri stelnade bredvid mig. Jag lade handen över hennes under bordet.
När det blir dags, löser vi det. Då får vi titta på något större, sa jag.
Löser? Med din lön? Ni måste ta lån, Erik. Det gör alla. Man växer, man köper större. Annars händer inget.
Jag vill inte dra på oss massa lån, svarade jag lugnt. Vi har vår lägenhet och det räcker för oss just nu.
“Det räcker!” hörde ni, släkten? Han tycker det räcker! Siri får bo i en skokartong medan hennes vänner flyttar till större. Du borde skämmas!
Jag lade ner gaffeln. Tre år av nedlåtande kommentarer, jämförelser och spydigheter. För Siris skull har jag tagit det, men nu var det stopp.
Jag skäms inte, svarade jag jämnt. Jag jobbar ärligt. Jag lever efter vad jag klarar av.
Är det där vad du kallar en man? Min dotter förtjänar bättre än dig. Jag hittar henne en riktig karl!
Alla tystnade, blickarna stelnade. Lennart sänkte huvudet ännu mer.
Jag reste mig långsamt. Nu fick det räcka.
Birgitta, jag tänker inte försöka vinna din respekt längre. Om du tycker att jag är ovärdig Siri, är det din åsikt. Men jag låter dig aldrig trycka ner mig igen.
Siri stirrade förskräckt först på mig, sen på sin mor. Två världar i konflikt hon måste välja.
Siri reste sig.
Mamma, jag älskar dig, men om du en gång till förolämpar min man går vi och kommer aldrig tillbaka.
Birgitta frös till.
Vad sa du?
Du hörde. Jag har valt Erik. Jag tänker inte låta dig kränka honom mer.
Hur vågar du, Siri?! Jag har uppfostrat dig och så väljer du… honom?!
Nu får det vara nog!
Siris röst ekade. Släkten hukade sig. Inte ens moster Ingela vågade flika in.
I hela mitt liv har du bestämt vad jag ska tycka, vad jag ska ha på mig, och vem jag ska älska. Nu räcker det. Jag är vuxen, och jag bestämmer själv vem jag ska leva med.
Birgitta stirrade kallt på Siri, ansiktet alldeles vitt.
Du kommer ångra dig, sa hon. När han lämnar dig som en luspank så får vi se om du ens är välkommen tillbaka.
Hon gick ut, smällde igen sovrumsdörren bakom sig.
Jag gick fram och höll om Siri, och hon grät tyst mot mitt bröst.
Du gjorde rätt, Siri. Jag älskar dig, viskade jag.
Lennart reste sig sakta.
Åk hem, barn, sa han lågt. Birgitta lugnar sig… någon gång.
På vägen hem sa Siri ingenting. Jag lät henne vara. Vissa sår måste få vara ifred.
Senare på kvällen, i vår etta, sa hon plötsligt:
Jag ringer inte först.
Jag står med dig, sa jag.
Siri såg upp på mig ögonen röda och trötta, men med ett slags ny styrka.
Vi klarar oss, sa hon.
Jag höll om henne. Utanför fönstret gick vårsolen ner över höghusen. Hemmet kändes större än någonsin. Det var vår borg; nu kunde allt börja på riktigt.






