Jag gifte mig för sex månader sedan och sedan dess finns det något som inte lämnar mig ifred.
Bröllopsfesten hölls i en trädgård utanför Stockholm. Hög musik, blinkande ljus, människor som dansade och skrattade. Vid ett tillfälle gick jag ut från festlokalen för att få lite frisk luft. På avstånd fick jag då syn på min bästa vän, Mattias, och min fru, Moa, stående vid sidan om huset, nära toaletterna. De såg ut att vara mitt uppe i en hetsig diskussion.
Moa viftade med händerna, spänd och upprörd. Mattias stod med hopbitna käkar. Det gick inte att höra ordentligt på grund av musiken från festen, men det var tydligt att de grälade.
Jag närmade mig dem långsamt. De upptäckte mig först när jag kom riktigt nära. Då hörde jag klart och tydligt när Mattias sa:
“Det här ämnet tar vi inte upp mer.”
Hans röst var kall och avvisande.
De såg båda förvånade ut när de märkte mig. Jag frågade vad som pågick, vad de pratade om.
Moa svarade först hon skrattade lite och sa att det inte var något, bara en dum sak. Mattias fyllde på att de diskuterat någon gammal lek eller vadslagning som hade spårat ur, och det var inget mer med det. Förklaringarna var forcerade, kortfattade och otydliga.
De bytte ämne direkt och gick tillbaka till festen, som om ingenting hade hänt.
Resten av kvällen försökte jag hålla kvar den glada stämningen. Vi dansade, höjde våra glas och gratulerade varandra. Men varje gång jag såg Mattias och Moa i närheten så märkte jag hur de undvek varandras blickar och knappt bytte ett ord. Allt kändes ansträngt.
Den kvällen sa jag inte ett ord om det.
Efter bröllopet har livet fortsatt. Jag och Moa lever ihop, och vi umgås fortfarande med Mattias och hans sambo på middagar, födelsedagar och vanliga fikastunder. Ingen av oss har nämnt det som hände den där kvällen. Det har aldrig kommit några konstiga sms, inga misstänkta samtal, ingenting konkret jag kan haka upp mig på.
Bara den där stunden.
Men just den stunden har inte gått ur tiden, utan lever kvar inom mig. Orden. Tonen. Hur snabbt de avbröt samtalet. Blickarna när jag kom.
Jag har inga bevis. Inga meddelanden, inga bekännelser, inga scener. Bara det där grälet på min bröllopsdag och känslan av att jag avbröt något jag inte skulle ha hört.
Sex månader har gått, och jag kan fortfarande inte släppa det. Jag har inte anklagat någon.
Och nu undrar jag:
Vad gör man med en sådan här oro, när man inte har något konkret bara känslan av att något faktiskt hände den där dagen?
Kanske är det ibland så i livet, att vissa frågor aldrig får sitt svar, och vi måste lära oss att släppa taget för att kunna gå vidare. Ibland är det viktigare att välja tillit än att låta tvivlet styra våra hjärtan.
