Everyone’s Against Us, But Love Is Stronger: When University Student Snezhana Brings Home Her Mechanic Boyfriend, Her Ambitious Parents Object—But Young Love Defies Family Expectations

Everyones Against It, But Love Wins

Mum, Dad, said Chloe over her toast, well be round tonight. I want you to meet Oliver. She was halfway through her second year at uni and said it with lets-get-this-over energy.

Her mum, Helen, raised an eyebrow. Is he at uni with you then, love? Her dad, Richard, looked up hopefully for details.

Chloe shook her head. Oliver studies at college Hes training to be a mechanic.

Helen pulled a face, her mug poised mid-air. College, really? Darling, lets be honest thats not exactly what we imagined. Its like the old technical college. We always thought our son-in-law would be a doctor, or at least work in IT. Good salary! Were successful parents, you know. Your dads a dentist, Im a chief accountant. We make sure you have absolutely everything! But this Oliver, I mean covered in grease, tinkering with cars for the rest of his life?

Right, well, Im off. Thanks for breakfast, Mum! Chloe called, grabbing her bag and flinging herself out the front door. Her parents were left chewing their toast in stunned silence.

Richard shrugged. Helen scowled. Only child, eh? she muttered, shaking her head.

That evening, Helen and Richard sat waiting, the air thick enough to spread on toast. As promised, the front door swung open, and in bounced Chloe, hand-in-hand with a tall lad with curly brown hair and dazzling blue eyes.

Helen clocked his looks but was clearly bracing herself for the rest.

This is Oliver, said Chloe. Oliver grinned, giving an awkward nod. Evening, Mr and Mrs Barrett.

Helen herded them into the dining room. The moment theyd all sat down, Chloe dropped the bomb. So! Oliver and I have decided to get married. Weve already handed the forms in at the registry office. Weddings soon.

Silence. Of the silence-so-loud variety.

Helen glared. Chloe, is this some sort of joke?

Chloes jaw set. Its not a joke, Mum. Its happening. Oliver sat, wishing desperately to be invisible.

Helens voice shook. Married? Youre only halfway through your course! Are there any, um, surprises on the way? she hissed, clutching at straws.

Chloe rolled her eyes. Dont panic, Mum, Im not pregnant.

Helen, undeterred, sharpened her tone on Oliver. And how, exactly, are you planning to live? Wheres the money coming from?

Oliver squirmed. Well we could stay in halls for a bit. Or, Ive got my own room at our place.

Helens eyebrows shot up. And how many rooms are there altogether?

Three. Grandmas got one, Dads in another, Im in the last one. My older brothers working up north, saving for a flat of his own.

Helens lips went white. Chloe, have you ever lived in a shared place full of cockroaches and drunk students?! She shot Oliver a pointed look.

Mum, well cope at mine to start. Once I graduate, Ill get a job and well save up for a mortgage! Chloe replied, ever the optimist.

Helen looked ready to list the entire inventory of what could go wrong, but instead stared into her mug.

She knew, deep down, that at their age, her daughter and Oliver saw everything through rose-tinted glasses. Chloe probably pictured bliss in a bedsit with just a kettle and a shared dream. Real life had never intruded on their plans. For now, everything felt simple.

Richard cleared his throat. So, Oliver, tell us about your family.

Oliver spoke quietly. Its normal, really. My mum died when I was nine. My gran practically raised me. Dad works at construction, drinks a bit. My brothers a labourer, too, but hes barely home. Gran used to be a nursery nurse. He finally managed something like a smile.

Helen thought grimly, At least the gran sounds sane. The rest, good grief! She exchanged loading glances with Richard, but stayed quiet.

The hush stretched on.

Richard tried again, So, Oliver, have you told your lot youre marrying Chloe?

No, we wanted to let you know first, Oliver replied. Chloe nodded in agreement.

Helen stood up. Well. Oliver, best be off then and break the news to your family. Well have a chat here.

Chloe saw Oliver out. Back home, Oliver faced his family in the living room.

His brother scoffed, Seriously, youve lost the plot! Who gets married at nineteen? You havent even done your National Service yet, mate!

His dad, already tipsy, waved his glass. Whos the girl then? She posh?

Shes at teacher training college, Oliver replied proudly.

Oh, great. A future supply teacher. Why not a ballerina while youre at it? sneered his brother.

Oliver fled to his room, but his dads voice cut through. And how are you planning to pay for any of this, you two students?

Oliver ignored it, shutting his door, and slumped at his computer. His nan poked her head in after a knock.

Dont listen to any of them, Ollie, she whispered, settling on the bed. If you love her, marry her. Dont expect them all to clapfamilies like hers want posh, well-off sons-in-law, not lads without a bean. But you always were stubborn. If you want something, youll work for it. Youve got my vote, anyway.

Olivers brother popped back in. Who are her parents, then?

Dads a dentist, mums a chief accountant, Oliver replied.

His brother whistled. Blimey, stop mucking about, Ollie. No rush, is there? Finish college, do your time, earn something. Have your wedding when youve got cash to actually pay for it.

Back at the Barretts, the drama was peaking.

Darling, youre getting a degree. What about Oliver? Has he even read a book in his life? Helen said caustically.

Mum! Leave Oliver alone! Chloe snapped.

Richard stepped in. Right, enough, girls. Lets all take a breath and sleep on it.

No one slept. Helen spent the night sighing. Richard tossed from side to side, his mind racing for the right words to warn his daughter off marriage at nineteen. But he remembered his own first great love, way back when, and how impossible it seemed to forget. Hed married Helen late and it worked out, but still he knew first loves power and feared Chloe would dig her heels in.

Chloe lay staring at the patch of moonlight on her duvet, torn between her two worlds.

I really love Oliver, and I want to marry him But Mums so important to me. And shes so dead set against it. Olivers the funniest, loveliest bloke Ive met, and when he holds my handwell, I melt. What do I do?

Morning broke, washing away none of the drama. Oliver waited outside the college gates. As soon as Chloe appeared, he pelted over, swept her into a bone-crunching hug, and they just stood, refusing to let go.

Come on, Chloedid your parents absolutely murder you last night?

Chloe snorted. Not murder exactly, but Mum nearly banished me. Dad stepped in before things exploded. Yours?

Oliver winced. Yeah Same at my end.

She nudged him. So? Do we go back and cancel the wedding?

Not on your life! Oliver declared. I talked to my mate Ben at the garagehes desperate for another pair of hands. I can earn. Well rent somewhere tiny at first, see how it goes. Maybe our families will get used to the idea. Only thing is He hesitated.

Go on, spit it out.

Well, were totally skint, so theres not much hope for a fancy wedding. And you probably wanted that white dress

Oliver, its fine! Chloe smiled. Well just tie the knot and have our own private bash.

Really? Youre not bothered?

Of course not! Id marry you in a chip shop if I had to! Chloe giggled.

Oliver spun her around. Youre one of a kind! Lets go celebrate. Im buying you a coffeeno arguments.

And so, against all odds, Chloe and Oliver married. Eventually, the parents relented (mostly). There was a small but proper do at a local café; Chloe wore white, Oliver looked sharp in his suit. The guests were few, but the happinesslimitless.

Olivers dad got sozzled, his brother didnt show, but Grans watery smile made up for it. Helen acted like someone had spilt tea down her best dress, but Richard did his best to sprinkle good cheer everywhere.

Everyone had been against itbut love had other plans.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Everyone’s Against Us, But Love Is Stronger: When University Student Snezhana Brings Home Her Mechanic Boyfriend, Her Ambitious Parents Object—But Young Love Defies Family Expectations
Min mans älskarinna var fantastisk. Om jag varit man hade jag själv valt henne. Ni vet, det finns sådana kvinnor – självsäkra, med rak hållning och lugn blick, värdiga på ett svenskt sätt. De slösar inte med ord eller rörelser, aldrig tillgjorda – de behöver inte visa hud för att få uppmärksamhet; lugna som en drottning, helt utan stress. Jag hade nog också valt henne. Som min raka motsats. För hurdan är jag själv? Alltid på språng, skäller på barnen och maken, klumpig – inget hinns med, jobbet hopar sig, chefen är missnöjd. Går jämt omkring i slitna jeans och stickade tröjor. Att stryka klänning eller blus är ju ett helt projekt. När strök jag senast volanger? Tur att senaste torktumlaren slätade till tvätten så man slapp strykjärnet. Men älskarinnan var stilig. Figur, hållning, ben, hår, ögon, ansikte – man tappar pyset! Och jag har inte fått luft sedan jag upptäckte det. Egentligen såg jag det. Råkade vara på jobb i en avlägsen Stockholmsförort och slank in på första bästa fik för att äta något. Jobbet klart, men hunger är hunger. Fullsatt var det men jag hittade ett hörn, tog menyn, såg upp – och där satt min man. Direkt kände jag igen honom bakifrån. Och jag såg henne. Hans händer höll hennes, han kysste hennes fingrar. Usch, så klyschigt, tänkte jag. Ungefär som ”dina fingrar doftar kyrka”. Men kvinnan var verkligen vacker. Det var som känslan efter att man bränt sig – när man ser märket men smärtan kommer först om några sekunder. Och man försöker blåsa på det röda för att dämpa det som komma skall. Det borde ha gjort ont. Men inuti fanns bara tomhet. Ingenting. Maken kom hem som vanligt. Alltid på gott humör. Det är jag som stressar upp mig, alltid bråttom, alltid hetsig. Han är min svenska trygghet: lugn, humoristisk, stadig. Jag hade behövt hans humor nu. Min passade inte. Jag ville fråga honom rakt ut med jämn ton: nå, hur är det med din älskarinna? Såg er på fiket i Hägersten igår – hon är snygg, väldigt snygg, jag förstår dig, hade nog valt henne själv. Fråga och se hur han svettas, rodnar och försöker hålla masken. Och jag hade fortsatt: nå och vad händer nu? Ska du presentera barnen för nya mamma, och vad händer med mig? Har hon egen lägenhet, eller flyttar hon in hos oss? Men jag sa ingenting. Maken höll om mig i sängen, drog mig till sig och somnade snabbt. Kanske har de inte ens haft sex än, tänkte jag och rullade undan. Och skrattade tyst. Nu tänker jag som en kvinna som blivit bedragen inför öppen ridå, men ändå låtsas ingenting. Det kanske bara är början. Förälskelsen, sympati, tankar och andetag i takt. Han är skickligt diskret – inte ett ord, inte en muskel avslöjar honom! Jag vred mig i sängen, sov oroligt och drömde om färgstarka blommor och andra mäns älskarinnor i röda klänningar. Vaknade tung i huvudet, rörde mig långsammare än vanligt, packade barnen lugnt till skolan. Och hela tiden tänkte jag: vad ska jag göra? Vad brukar svenska kvinnor göra när de tar mannen på bar gärning? Googla? Google hjälpte inte. Själv hade jag inga svar. Fortsätta som vanligt? Vadå försöka – jag lever ju redan vidare. Allt är som alltid. Samma vardag, punktlig make hemma, inga läppstiftsfläckar, ingen främmande parfym, vilt studsande barn och bio på söndagar. Ingen förändring alls. Samma sex två gånger i veckan. Ibland tre, om man vill vara noggrann. Tänk om jag tog fel på fiket? Nej. Jag ringde honom på lunchen, inget svar. Tog taxi till samma fik, drog till med en nödlögn till chauffören om att ”de väntar på ett paket, det är jobb”. Makens bil stod parkerad. Han och älskarinnan kom ut, satte sig i hans bil och åkte iväg. Jag blev vit i ansiktet, bad taxichauffören om vatten, låtsades ringa någon och skrek i luren: ”Skitsamma med ert jävla paket! Jag hinner inte vänta, åker till jobbet!” Inte vill man framstå som helt jäst för chauffören. Att veta om en älskarinna förändrar allt. Ska man skiljas? Kanske. Hur annars? Stå ut? För vad? Till vilken nytta? Jag mindes när väninnans man skaffade älskarinna för några år sedan. Smög, dolde sig, men hon avslöjade honom till slut. Bråk, förnekelse – till och med när bevis låg på bordet. Han skyllde på hackare och avundsjuka rivals. Då sa min man: jag skulle aldrig ljuga. Fegt. Har du klantat dig, ta ansvar. Tänk på familjen, lös det – eller gå, men se till att försörja din familj. Jag blev stolt över honom då. Vilket ansvar! Visst. Andras problem är lätta att lösa, när man själv slipper ta konsekvensen. Men när man står mitt i det, med både fru och älskarinna samtidigt, försvinner modet direkt. Jag gick fram till deras bord på fiket, satte mig på en ledig stol. Älskarinnan såg förvånad ut. Mannen stelnade, började skruva på sig. Alla teg. Det var smått komiskt att titta på. Älskarinnan förstod genast vem jag var. Kanske visste hon redan. Maken försökte säga något men jag stoppade honom med handen: Det är inte vad jag tror, va? Men vet ni – det är inget konstigt. Sånt händer här också. Nu får ni fundera på hur ni vill lösa det – vi har barn, bostadsrätt och gamla föräldrar. Ni är smarta – ni klarar det. Och så gick jag lugnt mot dörren. Den nystrukna klänningen passade mig faktiskt. Synd att jag inte tagit på den tidigare.