Jag var pensionär och när jag sålde kringlor en morgon försökte någon lura mig.
Jag minns så väl min lilla kringelvagn, där jag stod vid hörnet på Drottninggatan, samma plats som varje dag. Det blåste kallt från Mälaren men kunderna kom ändå förbi, de flesta stamgäster. Just den morgonen när jag såg två män närma sig kände jag med detsamma på mig att något var fel. De var klädda så prydligt mörka kostymer, slips och en liten portfölj. Man får nästan känslan av att de tror sig vara viktiga, men det glimmade något falskt i deras blickar.
God morgon, fru, sa den ene, med ett leende som kändes klistrigt, ni vet sådant som aldrig når ögonen. Är det ni som har den här vagnen?
Det är jag, mitt barn. Ska ni ha en varm, nybakad kringla? Bara tagna ur ugnen.
Nej, vi är inte här för det, svarade han. Er vagn står i ett område med högt kommersiellt värde och ni måste ordna med dokumentationen.
Där förstod jag direkt vad de var ute efter, men jag försökte se ovetande ut.
Oj då, ni menar ordna Jag har nog med att ordna mitt blodtryck, jag. Diabetikern jag är, och blodtrycket som pendlar mellan högt och lågt. Sist sa doktorn att mitt kolesterol är så högt att det slår ut mätaren. Har ni kolesterol? Ni skulle bara ana vilka tabletter jag fått
Frun, ni behöver bara skriva på här försökte han avbryta mig.
Men inte ska ni avbryta en äldre dam så där! Ingen hyfs, nuförtiden Som jag sa, av de där tabletterna svullnar jag upp som en ballong på vårmarknad i Gamla Stan och dottern min ligger i skilsmässa Stackars flicka. Hennes man var precis som min förste, Gud ha honom i sitt rike fast han var lika hopplös i livet som i graven.
Nu blev den andre nervös och drog fram några papper.
Frun, det gäller en bot på tjugotusen kronor, och
Tjugotusen?! Men lilla vän, jag får knappt ihop till hyran! Har ni sett vad elen kostar nuförtiden? Och gasen? Mitt yngsta barnbarn, han som vill bli veterinär fast han bara går i skolan, säger alltid: Mormor, slå inte på varmvattenberedaren, spara el! Men på min ålder kan man inte duscha kallt, då värker lederna.
Snälla, lyssna på oss
Nej, nu får ni lyssna! Vet ni hur det är att sälja kringlor vid sjuttio års ålder? Pensionen räcker inte till ens mina mediciner. Artrit i knän, händer och nacke Sover knappt för värken. Och där står jag, varje dag, regn eller snö eller sol. Kommer jag inte hit har jag inget att äta. Och så ska ni ha tjugotusen? Då faller jag hellre ihop här och nu och ger er bekymmer!
De började titta oroligt på varandra, såg lite svettiga ut.
Kanske kanske kan vi låta dig betala i omgångar
Omgångar? Jag betalar redan på avbetalning till banken, apoteket, matbutiken, till och med grannfru Agneta för tanden. Vet ni vad en rotfyllning kostar? Tolv tusen, och då går jag ändå till folktandvården!
Den ene stoppade undan papprena.
Men vänta nu, jag har inte pratat klart. Min syster går på dialys, förstår ni. Tre gånger i veckan, fyra timmar varje gång. Rena tortyren. Och sjukförsäkringen täcker inte allt. Vi syskon hjälps åt men vad kan jag bidra med annat än det jag tjänar på mina kringlor? Ge hundralappen varje månad. Och nu böter, för vad? Jag har alla papper i ordning, jag har tillstånd från kommunen, är registrerad och betalar min skatt det lilla jag förmår, för jag tjänar ändå nästan ingenting. Till och med min sjukvårdsjournal har jag här. Vill ni se?
Jag letade fram min plånbok, fullproppad med kvitton och gamla papper.
Här är alla tillstånd giltigt till nästa år, påskrivet och stämplat. Och från vilken avdelning sa ni att ni kom?
De började backa undan.
Jaha, sa ni inget om det? Det var konstigt. Jag kanske är pensionär, men dum är jag då inte. Innan jag sålde kringlor jobbade jag i trettiofem år på kommunen just på tillståndsenheten, faktiskt. Jag vet mycket väl vem som får kräva vad, och en riktig inspektör kräver aldrig kontanter och kommer inte i billiga kostymer utan arbetslegitimation.
Och vet ni vad mer? Det sitter en kamera på hörnet här, och min svärson är polis. Platsen här ordnade han just för att det är tryggt. Ska jag ringa honom? Han jobbar bara tre gator bort.
Nu började de nästan springa.
Nej, frun, det måste ha blivit ett missförstånd
Ta med er några kringlor på vägen! ropade jag efter dem. Så kan ni se att jag inte är långsint!
En av mina stammiskunder skrattade så tårarna rann.
Du fick dem att lyssna på dig i en halvtimme!
Hälften av allt jag sa var dessutom påhitt, svarade jag med ett flin. Har varken diabetes eller sjuka anhöriga. Men sådana fuskare tror alltid att gamla människor är dumma bara för att de är fattiga.
Och svärsonen som polis då?
Det är sant. Kameran med. Och viktigast av allt mina papper är i ordning. Det är skillnad på att vara fattig och att vara blåst. Jag säljer kringlor för att pensionen är usel, inte för att jag inte kan räkna.
Jag la några extra sockriga kringlor på plåten och fortsatte dagen.
Så vad tror du? Gör fattigdom en människa sårbar, eller kommer list och livserfarenhet längre än vilken examen som helst?
