Vi var tillsammans, Anneli. Det där sista tjänsteresan till Malmö… Allt blev så dumt.
Vi drack lite efter presentationen, och jag bara Jag kunde inte stoppa mig själv, Anneli
Säger du det här till mig rakt ut? rösten brast nästan av chock. Erik, du erkänner nyss att du varit otrogen?!
Jag orkar inte hålla allt inom mig längre, Eriks huvud föll ner. Anneli, förlåt mig. Jag lovar att det aldrig händer igen! Jag har förstått allt nu…
Anneli ställde försiktigt ifrån sig vinglaset. Allt rasade för henne…
***
Morgonen började precis som vanligt Anneli stod vid spisen och rörde i gröten till lillebror och försökte samtidigt fläta sjuåriga Elins hår.
Aj, det gör ont! pep Elin och ryckte på huvudet.
Förlåt gumman, mamma har lite bråttom. Var är pappa egentligen?! Han kommer komma för sent nu
Erik klev ut från badrummet medan han knäppte skjortan. Anneli behövde bara en blick för att se att han inte var på sitt bästa humör.
Finns det kaffe? frågade han utan att titta på henne.
På spisen. Häll upp själv, händerna är upptagna.
Han hällde upp sitt kaffe. Drack stående, tittade ut på gårdens grå dis, där en granne långsamt räfsade löv.
Ingen puss på kinden, inget hur har du sovit de senaste åren hade de knappt brytt sig om varandra.
Anneli jobbade som ekonom på ett större företag, och de hade varit gifta i tio år.
Lägenheten en rymlig trea, visserligen bolånetyngd, bilen en ny Volvo SUV. Barnen friska. Egentligen borde man jubla, men…
Hon saknade luften, saknade sin man han som en gång kunde dra med henne för att köpa kulglass mitt i natten eller bara krama henne så revbenen knakade.
Vid tvåtiden vibrerade mobilen på skrivbordet.
Ska vi gå ut och äta idag? Varit evigheter sen sist. Middag ute? skrev Erik. Har redan ordnat barnvakt med min syster, Linda tar dem över natten.
Anneli läste smset tre gånger om. Hjärtat hoppade som hos en tonåring.
Oj viskade hon. Tänk om han faktiskt märkt något nu?
Resten av dagen kändes som en dimma. Hon tog ledigt en timme tidigare och rusade hem för att nervöst välja klänning.
Det blev den mörkblå i siden, den som framhävde formen. Lite extra mascara, en touch parfym bakom öronen.
Där i spegeln såg hon en kvinna som fortfarande ville duga för sin man.
Restaurangen var lågmäld levande ljus och diskret livemusik. När hon kom satt Erik redan vid bordet. Finklädd och nyrakad.
Han reste sig när hon kom, och i hans blick for något förbi kanske beundran, eller kanske medlidande? Då förstod hon inte.
Du ser fantastisk ut, Anneli, sa han och sköt in stolen.
Tack. Blev ändå lite överraskad av inbjudan. Något speciellt?
Nja, ingen särskild anledning. Jag insåg bara hur vi knappt pratar längre. Som grannar vi lever…
Det är sant, hon tog en klunk vin. Bara barnen, jobbet… vardagens malande.
Jag känner likadant, Erik snurrade på kniven. Känns som jag springer på ekorrhjulet men fattar inte längre varför.
De pratade länge, mindes när de gifte sig och bodde i en hyresetta med droppande kran och ändå var överlyckliga.
De skrattade åt när Erik bytte Elins första blöja och svimmade nästan av lukten.
Det blev en kväll att minnas. Anneli kände isen smälta mellan dem.
Vi måste bara ta oss ut så här lite oftare, tänkte hon. Allt kommer ordna sig. Vi är bara trötta…
Ska vi dra oss hemåt? föreslog Erik när notan kom. Jag svänger förbi och köper lite vin. Bara vi två, utan barn.
Hemma var det ovant tyst, lägenheten kändes plötsligt jättestor utan leksaker och skrik.
De satte sig i köket. Erik hällde upp vin. Det var vänligt, varmt, men plötsligt…
Anneli, vi måste faktiskt ändra på något, började han.
Jag håller med, Erik. Ska vi resa bort bara vi två? Till Spanien, eller kanske bara ett spa-hotell. Vi behöver andas ut.
Visst, men det är inte bara vila vi behöver. Jag har varit konstig länge. Vi hör inte varandra längre.
Du är alltid med barnen, jag är bara på jobbet. Kommer hem du sover eller är sur.
Ingen närhet längre, och jag menar inte sex, utan att bara kunna läsa varandra på en blick.
Anneli blev vaksam.
Vart vill du komma? frågade hon tyst.
Till att… jag gjorde bort mig.
Det var då han sa det. Om Malmö, kollegan och otroheten.
Hon bara lyssnade, Anneli, rösten skyndade nu, hackig, som om han var rädd hon skulle avbryta. Vi reste ofta på jobb ihop.
Hon frågade alltid hur jag mådde och brydde sig på riktigt.
Jag försvarar inte mig själv, vet att jag är en idiot. Jag kämpade emot länge, faktiskt.
Men den där kvällen Vi drack med några kollegor, sedan var vi kvar två vid hotellbaren
Anneli sa ingenting. Det kändes som något exploderade i bröstet och sakta rev henne inifrån.
Förlåt mig, om du kan, fortsatte han. Jag har mått illa över detta i två veckor nu.
Jag klarade inte möta din blick och låtsas. Ni är allt jag har, du och barnen. Jag gör vad som helst.
Vad som helst… Anneli upprepade torrt.
Ja. Jag pratade med chefen. Har bett om avdelningsbyte så att jag aldrig mer träffar henne. Urban lovade hjälpa mig på en månad.
Jag har sökt semester. Vi sticker bort. Köper biljetterna redan imorgon. Bara vi två. Vi börjar om. Helt nytt kapitel.
Han räckte ut handen för att lägga den över hennes, men Anneli drog undan.
Nytt kapitel? hon log snett och bittert. Erik, förstår du vad du gjort?
Du var inte bara med någon annan du krossade mig!
Jag satt på jobbet, blev glad för ditt sms, valde klänning i hopp jag trodde du älskade mig, på riktigt
Jag älskar dig! nästan skrek han. Det är därför jag ska vara ärlig…
Om du älskat hade du aldrig legat med henne… Så omtänksam kollega du har. Och jag som bara är sur, eller?
Jag menade inte så… försökte han ursäkta sig.
Han gick fram och försökte lägga armen om henne.
Anneli, snälla…
Rör mig inte! Hon stötte bort honom, äcklad. Jag klarar inte av det.
Hon rusade från köket till sovrummet, låste dörren och föll ihop på sängen.
Tårarna bara rann. Lång tid hörde hon Erik sitta utanför, mumla, be om ursäkt Sen blev det tyst han bäddade i soffan.
***
På morgonen smög hon ut i köket med svullna ögon. Erik satt i soffan, fortfarande finklädd från gårdagen, kall kaffe på bordet.
Jag stack inte i natt bara för att barnen, inte hade någonstans att ta vägen, konstaterade hon kyligt.
Anneli
Tyst. Jag orkar inte höra om dina känslor. Det är likgiltigt för mig just nu.
Jag förstår.
Om vi nu ska resa vart tänkte du?
Någonstans lugnt. Prata, gå promenader bara…
Okej, hon vände sig mot fönstret. Vi reser. Men tro inte det kommer bli som förut. Jag åker inte för att börja om. Jag åker för att se om jag ens klarar att titta på dig utan avsky.
Erik nickade, beredd på vadsomhelst.
Jag fixar allt idag.
Och förresten, Anneli vände sig om. Jag vill se kopian av avdelningsbytet. Och din mobil Från och med idag utan lösenord.
Absolut. Som du vill.
Han räckte henne telefonen, men hon skakade avvärjande på huvudet.
Sen. Nu vill jag ha lugn och ro en stund innan jag hämtar barnen hos Linda. Jag vill inte att de ser oss såhär.
När badrumsdörren slog igen satte Anneli sig på stolen. Att dra och lämna någon man igår älskat högre än allt ville hon, men kunde inte. Inte när barnen fanns
***
Dagarna till avfärden sög sig fram. De pratade bara om det nödvändiga.
Köpte du biljetterna?
Ja, till lördag.
Hämtar du Elin efter skolan?
Japp.
Barnen kände på sig att nåt var fel. Elin tystnade så snart föräldrarna var i samma rum, och lillebror blev extra krånglig.
Mamma, varför sover pappa i vardagsrummet? frågade Elin på kvällen när hon låg i sängen.
Anneli svalde gråten medan hon stoppade om.
Pappa… jobbar mycket nu, älskling. Han får ont i ryggen av kontorsstolen, så soffan är bättre.
Har ni bråkat?
Vi är bara trötta, lilla du. Allt kommer bli bra. Snart åker vi till havet, minns du?
Elin nickade, men ögonen var fortfarande oroliga. Barnen känner allt.
***
På fredagen innan avresan kom Erik tidigt hem han hade med sig papper.
Här, la han ett blad på köksbordet. Beslutet om avdelningsbytet. Efter semestern börjar jag hos analytikerna med start måndag.
Inga fler tjänsteresor. Hon blir kvar på inköp, och vi hamnar i olika hus.
Anneli kastade ett öga på stämpeln.
Okej.
Anneli… han stannade i dörren. Jag tänker på det här varje timme. Vilken svikare jag är
Lägg av nu, Erik! Ditt val i Malmö får du stå för. Nu är det mitt val om jag ska stanna kvar!
Hon berättade inte att hon kvällen innan kollat hans telefon medan han sov i soffan.
Det äcklade henne, händerna darrade, men hade inget val. Konversationen med kollegan låg kvar:
Allt är över. Det var ett gigantiskt misstag. Skriv inte mer.
Hennes svar: Okej då. Lycka till!
Kändes det bättre? Nej. Men innerst inne lättade det lite. Han ljög i alla fall inte om det han försökte verkligen klippa banden.
***
Lördag morgon mötte dem med tunna regnstråk. I tystnad packade de bilen.
Erik var nästan överdrivet hjälpsam: räckte fram handen, kollade alla fönster, köpte Annelis favoritkaffe vid macken och det gjorde nästan ont.
På Arlanda, i vänthallen, satte han sig bredvid när barnen tittade på lyftande flygplan genom panoramafönstret.
Vet du, sa han tyst med blicken ut mot banan. Igår mindes jag vår första semester, när vi tältade på Öland. Minns du hur tältet blåste bort?
Anneli log ofrivilligt.
Jag minns. Du höll i tältpinnarna hela natten medan jag sov under regnjackan.
Då tyckte jag ingen var bättre än du. Det gör jag fortfarande, Anneli. Men jag har tappat bort mig själv… Vi båda två.
Vi har båda gått vilse, Erik, för första gången på en vecka mötte hon hans blick.
Han tog hennes hand. Den här gången drog hon den inte undan, men hon höll den inte heller.
Ärligt talat hon skulle antagligen förlåta honom. Om inte för annat, så för barnens skull. Inte för att barnen ska behöva genomlida en skilsmässa.
Men innan hon förlät honom skulle hon se till att han fick känna på det ordentligt. Han skulle få veta exakt vad som gällde, så att han aldrig mer ens tänkte tanken på någon annan.
Semesterresan den skulle bli hans lärotid.
