Jag tog med min svägerska och hennes unge på semester. Ångrade mig tusen gånger om.
Jag och min man brukar åka till kusten på semester varje år. Sedan några år tillbaka drar vi iväg tillsammans med våra vänner i varsin Volvo lastad med tält och stormkök. Vi är erfarna rena proffsen! Vi hittar ett bra ställe längs havet, slår upp tält, badar på dagen och solar oss tills vi ser ut som prinskorvar. När mörkret faller sjunger vi Bellmanlåtar och skrålar till gitarren runt en brasa, medan vi sippar på ett glas halvbilligt vin från Systembolaget.
I år hängde min kära svägerska Märta med. Plus hennes son, lille Algot, två och ett halvt år gammal. Vi tvekade faktiskt: ska de med, eller borde vi fejka influensa? Tyvärr blev vi övertalade.
I efterhand kan jag säga, att det inte var Algot som ställde till det utan Märta. Redan på vägen började cirkusen. Märta skulle stanna och sträcka på benen varenda timme. Hon var alltid trött, ville fika och klaga lite. Vi rullade in sent som bara den, våra kompisar hade redan hunnit smörja in sig med solkräm och tagit ett dopp. Men wow, vi var framme!
Då började fas två. Märta såg på tälten som om de luktat surströmming.
Här kan jag ju inte bo!
Varför inte? Vi sa ju att vi skulle tälta i år!
Jag trodde ni letade boende på plats, inte att ni menade tälta på riktigt, klagade Märta buttert.
Varför tror du vi tog med sovsäckar och tält då? muttrade min man.
Tja, det slutade med att vi fick hyra ett rum åt Märta på närmaste vandrarhem. Sen fick min man agera taxi fram och tillbaka, hämta henne på morgonen, åka tillbaka med henne på kvällen. Inte nog med det han fick följa med på café, springa på marknad och ta Algot medan Märta behövde lite egen tid.
Resten av oss bytte av med att passa Algot men han var superenkel! Han snubblade runt på stranden, badade, åt det mesta och snarkade gott i tältet mitt på dagen. Helt olik sin dramadrottning till mor.
Nästa år, säger vi redan nu utan Märta! Men om vi får lov så norpar vi gärna Algot istället. Han vet hur man campar på riktigt!
