TRAMPADE ÖVER MIN ÖDLA EN FÖRBIPASSERANDE
Min son, om du inte slutar träffa den där fräcka slinkan, får du räkna med att du inte har någon mor! Den där Ninni är ju minst femton år äldre än du! min mamma försökte gång på gång förmana mig.
Mamma, jag klarar inte det… Jag vill men det går bara inte! brukade jag ursäkta mig.
Jag hade en gång en älskad flicka, Sissela, bara 14 år gammal då. Ren, blyg, så oändligt efterlängtad. Jag var 18, och vi lärde känna varandra på en skoldisco. Sissela fångade verkligen mitt hjärta, det vill jag lova!
Genom hennes vän lyckades jag med list och envishet bjuda ut Sissela på dejt. Men tror du att hon dök upp? Inte det, inte. Jag blev nästan som en jägare, spårade henne fram och lyckades få tag på hennes hemnummer. Jag ringde, bönade om att få träffa henne. Till slut gav hon efter, men på ett villkor jag skulle hälsa på hemma och be hennes mor om lov först.
Jag stod där framför deras dörr, nervös, röd och svettig. Sisselas mor var hjärtlig och skojfrisk, och till min förvåning anförtrodde hon mig sin skatt i två timmar.
Jag och Sissela promenerade i slottsparken, pratade och skrattade. Allt var oskuldsfullt och rent. Plötsligt sa hon:
Oskar, jag har redan en pojkvän. Tror jag älskar honom, fast han är en riktig slarver. Han är med andra flickor hela tiden, och jag har min stolthet. Ska vi åtminstone försöka vara vänner du och jag? Vad säger du?
Jag höjde på ögonbrynen och fascinerades ännu mer av Sissela fattiga lilla flickan, blyg och samtidigt så mogen för kärlek. Jag blev förtjust i henne på riktigt.
Två timmar gick fort, och jag överlämnade Sissela till hennes mor.
Med tiden kunde jag inte längre tänka mig livet utan Sissela. Min egen mor tokälskade henne också. Sissela var ofta hemma hos oss, där mamma undervisade henne i kvinnans små knep och hushållets mysterier. Ibland kunde de prata så länge att de glömde bort mig.
När Sissela fyllde arton började vi tala om bröllop. Alla var överens vi skulle gifta oss. Ingen tvekan från någon.
Bröllopet planerades till hösten.
När sommaren kom reste Sissela bort till sin mormor i landsbygden, och jag själv tillbringade sommaren på torpet och hjälpte mamma med allt möjligt.
En dag stod jag och vattnade tomaterna i trädgårdslandet när jag hörde någon ropa:
Unga man, kan du ge mig lite vatten?
Jag vände mig om där stod en kvinna, ungefär trettiofem, rufsig och sliten men med glans i blicken. Jag kanade inte påminna mig om någon sådan granne vid kolonin, men artigheten gick före. Jag hämtade en kopp kallt brunnsvatten och räckte över:
Varsågod, drick!
Kvinnan drack och log.
Åh, tack så mycket! Nära på att jag dog av törst. Jag har med mig lite hemgjord körsbärslikör. Ta en slurk som tack, var inte blyg.
Hon räckte mig flaskan. Nåja, jag tackade och ropade efter henne när hon gick:
Tack!
Senare på kvällen, ensam hemma eftersom mamma rest in till stan, drack jag ur likören. Hade mamma varit där hade hon aldrig låtit mig röra den flaskan.
Nästa dag kom kvinnan tillbaka. Hennes namn var Ninni. Hon bodde i den lilla byn i närheten. Jag bjöd in henne till huset likören åkte fram igen. Snabbt slängde jag ihop en sallad och några smörgåsar. Vi talade och skrattade, snart var likören slut. Och, åh, vad jag ångrar allt som följde…
Ninni tog kontroll över mig som ett barn. Jag var som en kalv i hennes snara, helt maktlös. Jag förstod ingenting och världen var som en grå dimma.
När jag vaknade var Ninni borta. Där stod mamma, orolig, och försökte skaka liv i mig:
Oskar, vad har hänt här medan jag varit borta? Vem har du druckit med? Din säng ser ut som om ett helt gäng hästar rusat över den! mamma var förbryllad.
Jag öppnade knappt ögonen, huvudet snurrande, fingrarna darrande. Kunde inte förklara ett ord för mamma. På kvällen började minnet återvända. Skammen inför min fästmö Sissela var stor…
Men det gick mindre än en vecka, så kom Ninni åter. Och jag skäms att säga det, men jag blev glad. Till och med lite saknades henne. Mamma kom ut på trappan, argt:
Vad vill du, kvinna?
Jag tog in mamma i huset.
Mamma, varför hälsar du på gäster så där? Hon kanske bara ville ha lite vatten.
Gäst? Det där är Ninni från byn! Alla känner henne. Hon springer mellan stugorna och lockar karlar! Usch! Och nu tänker hon snärja dig också! Sparka ut henne innan det är för sent! mor var rasande.
Hon förstod inte, det var redan för sent. Ninni hade förhäxat mig med sin sötaktiga brygd. Jag slets till henne utan kraft att värja mig. Jag älskade henne inte, men förlorade mig ändå.
Sissela var som glömd. När jag nämnde min fästmö för Ninni skrattade hon bara:
Oskar, första kärleken det räknas inte.
Bröllopet med Sissela blev inställt.
Min mamma bjöd hem Sissela och berättade allt.
Fina du, förlåt Oskar, han vet inte själv att han är på väg att fördärva sitt liv. Om han nyktrar till är det för sent. Du får försöka skapa dig ett lyckligt liv ändå, vänta inte på honom, bad mamma.
Sissela gifte sig snart och fann lyckan.
Mamma, som förtvivlat ville rädda mig från Ninni, gick hela vägen till stadshuset och bad att Oskar skulle kallas till militärtjänst genast. Hittills hade jag uppskov, men nu blev det verklighet. Jag hamnade i Libanon det var svensk militärtjänst på den tiden. Behöver inte berätta vad jag gick igenom där… Jag kom hem tre fingrar fattigare på höger hand. Bara en lätt blessyr.
Psyket, det blev det värre med. Jag blev likgiltig för fara och känslor. Ninni väntade på mig. Vi hade redan fått en son när jag åkte, sådde fröet innan resan, för säkerhets skull. Där ute i ökensanden drömde jag om fem barn.
Min mamma avskydde fortsatt Ninni. Höll kontakt med Sissela, stickade strumpor och små mössor åt hennes dotter. Av någon anledning var mamma övertygad om att Sisselas dotter var min, vilket hade glatt mig, men så var det inte.
Sissela kom ibland till mamma och frågade om mig. Mamma ryckte bara på axlarna:
Ojojoj, Oskar hänger fortfarande fast vid den där slinkan. Han kommer aldrig loss. Vad han ser hos henne förstår jag inte
År senare berättade Sissela för mig om de samtalen när vi sågs igen.
Sen tog livet en ny vändning. Jag tog jobb långt norrut i trakterna kring Luleå. Ninni och våra tre barn följde med. Där uppe fick vi två barn till, och min dröm om fem ungar blev sann. Men efter två år blev vår femåriga dotter sjuk i lunginflammation och dog det norrländska klimatet är hårt. Vi återvände hem till våra björkar, det var lättare att sörja där.
Allt oftare tänkte jag på Sissela, den förlorade fästmön. Minnet av henne gnagde i bröstet. Jag fick tag i hennes nummer hos mamma, som också gav mig adressen men avrådde: rör inte vid Sisselas familj, låt det förflutna vila.
Jag ringde och vi sågs direkt. Sissela hade blivit ännu vackrare. Hon bjöd hem mig, presenterade sin man en barndomsvän, sa hon. Hennes man, trygg i deras äktenskap, gick sin nattskift, vi blev ensamma i lägenheten. Ett öppnat mousserande vin stod på bordet, lite frukt bredvid. Sisselas dotter var hos mormor.
Nu får du berätta själv Oskar, hur mår du? Allt har jag hört genom din mamma, suckade Sissela och såg mig djupt i ögonen.
Förlåt mig, Sissela. Så blev det. Kan inte ändra på det. Jag har fyra barn… viskade jag.
Det behöver inte ändras, Oskar. Vi sågs, vi mindes ungdomen det räcker gott. Bara synd om din mamma. Hon har lidit för din skull alla dessa år. Var bara snäll mot henne, bad Sissela.
Jag kunde inte slita blicken från Sissela. Hon såg likadan ut som förr, lika vacker, lika åtråvärd. Jag tog hennes hand och kysste den ömt.
Jag älskar dig, Sissela. Som jag gjorde då, i ungdomen. Fast vår kärlek bara flöt förbi. Man kan inte berätta allt, livet kan inte göras om. Jag ber dig om förlåtelse!
Oskar, nu är det sent. Du måste gå, sa Sissela bestämt.
Men hur skulle jag kunna lämna henne bara så? Känslorna sköljde över mig, själen brann av längtan.
Nästa morgon smög jag ut medan Sissela sov.
Vi började träffas i hemlighet. Så höll det på i tre år. Sen flyttade Sissela och hennes familj till en förort, och kontakten bröts för gott.
Jag skilde mig från Ninni när våra barn vuxit upp. Mamma hade haft rätt det var en förbipasserande som trampade över min livsöde och krossade mitt hjärta.
Hur du än kokar vatten blir det bara vatten i slutändan.
Av alla barn blev bara en riktigt min min äldste pojke.
