Efter ett långt nattpass var Matilda så trött att benen knappt bar henne. Vinterns stränga kyla hade övergått i slask och det snöade varje dag. Steg för steg halkade Matilda fram, då isen doldes under det tunga, blöta snötäcket. Hon hade inte hunnit lägga sig ner ens en minut den natten, eviga utryckningar: först en pojke med blindtarmsinflammation, sedan en äldre dam med höftfraktur. Det verkade som om hela staden passade på att ringa ambulansen just på natten.
Matilda längtade bara hem, räknade minuterna tills hon skulle få sjunka ner i sängen. Hon höll blicken stadigt riktad mot marken för att inte ramla, och blev därför överraskad när en man plötsligt steg fram ur skuggorna och ställde sig framför henne. Hon stannade, såg upp, och möttes av blicken från en man i fyrtioårsåldern som såg ut att lika gärna kunna vara hemlös som en rymling. Ansiktet var skrubbat och kläderna blöta och trasiga, som om de var lånade av någon annan.
Matilda tog ett kliv åt sidan för att gå förbi, men saknade energi att springa.
Ursäkta, kan du hjälpa mig? sa mannen plötsligt.
Matilda var sjuksköterska, och sådana rop på hjälp fungerade som stoppknapp för ett tåg: hon stannade tvärt.
Jag… Mannen tog sig för huvudet. Jag blev utkastad från tåget. Tur att det var så mycket snö, jag klarade mig undan med blåmärken.
Du borde dricka mindre, sa Matilda och försökte åter ta sig förbi.
Nej, snälla, jag har inte druckit! Bara te. Någon måste ha lagt något i min kopp, för jag slocknade direkt. De rånade mig, tog till och med mina kläder. Tur att jag inte blev utkastad helt utan något alls på kroppen, och det var ändå inte långt från er station.
Där hade du tur. Du borde gå till polisen och sjukhus. Har du ont i huvudet, illamående? Det kan vara hjärnskakning, sa Matilda och försökte åter gå runt mannen, som stod kvar.
Jag har redan varit hos polisen. Tåget går nästa gång om några timmar. Ville inte vänta på stationen. Mina rånare lär de aldrig hitta. Han jag delade kupé med såg ut som en professor, skägg och glasögon. Polisen sa att allt säkert var lösskägg och lånade brillor. Klart att han hade kumpaner. Jag har väl ändå klarat mig bra när man tänker efter. Det enda jag behöver är att få tvätta mig och byta kläder jag är genomblöt. Lovar att lämna tillbaka det.
Det var det fräckaste. Ska jag lämna dig nyckeln till lägenheten där pengarna ligger också? Matilda blev upprörd.
Alla misstror mig. Varför kan ingen tro mig? sa mannen sorgset och blickade mot skyn. Matilda granskade honom. Kläderna var hopplösa, men språket korrekt riktiga hemlösa pratade inte så.
Okej, följ med upp, annars fryser du väl ihjäl. Jag kan leta fram någon av min brors gamla kläder.
Tack, du är mycket snäll, sa mannen, tacksam. De andra skrämdes bara och lyssnade inte.
Väl inne i lägenheten satte sig Matilda tungt på fotpallen och kände hur hela kroppen värkte.
Ta ett varmt bad först, sa hon och pekade mot badrummet. Jag letar fram kläder under tiden. Vad heter du?
Henrik, sa mannen och försvann in i badrummet. Snart hörde Matilda vattnet forsa.
Matilda suckade. Någon vila skulle det inte bli. Brodern bodde numera i Stockholm, men nog fanns lite kläder kvar. Vad ska man göra, något går det alltid att ordna, tänkte hon och la de rena kläderna på byrån vid hallen.
Hon började värma soppa i mikron och satte sig ned, lite fundersam. Om mamma skulle komma hem nu skulle detta kunna missförstås Matilda stod och värmde mat medan en man duschade i badrummet. Gode Gud, låt mamma bli kvar i affären en stund till, bad hon tyst för sig själv. Men Gud verkade ha viktigare saker för sig den dagen, för i nästa stund hördes nyckeln i ytterdörren.
Matilda, är du redan hemma? ropade mamma, och Matilda kikade ut från köket. Oj, jag trodde det var du i badrummet! Vem är det då? sa mamma och kisade misstänksamt mot sin dotter.
Mamma, ta det lugnt. Det är bara en man från tåget som behövde hjälp. Han fixar till sig och går sen. Matilda försökte förklara lugnt.
Är det till honom du letade fram Arvids kläder? Vad har hänt?
Han blev rånad och utslängd från tåget, sa Matilda.
Herregud, och du tar hem honom hit? Han kan vara vad som helst tjuv eller något farligare! Ska vi ringa polisen?
Mamma, han har varit hos polisen redan. Tågen går inte på dagen, de reparerar spåren. Han går så fort han är klar, upprepade Matilda.
Vattnet slutade forsa i badrummet. Strax därpå öppnades dörren och försvann ljudlöst igen. Byter om, gissade Matilda.
Mamma satte sig på vakt vid köksbordet, med ryggen rak mot dörren. Snart kom Henrik in aningen obekväm och uppenbart medhörande samtalet.
Jaså minsann, hur kan en så pass kraftig karl bli rånad mitt på ljusa dagen? undrade mamma lite surt.
Förlåt att jag tränger mig på. Jag var på väg till min dotters bröllop över natten och någon lade nog något i mitt te på tåget. Rånarna stal allt, inklusive kläderna, och slängde ut mig nära stationen. Ingen telefon, inga papper, och inga pengar, sa Henrik och log snett.
Hur hittade du hit egentligen? Vi bor inte direkt vid stationen…
Mamma, låt honom få äta nu, inte förhöra. Matilda blev irriterad. Sätt dig här, Henrik, jag har värmt soppa åt dig.
Matilda, när du var liten plockade du upp övergivna katter och hundar, och nu män från tågen! Men mamma log ändå och flyttade sig för att ge plats.
Varsågod, men akta dig om mamma tycker om dig får du aldrig lämna oss igen, muttrade Matilda med glimt i ögat.
Du jobbar bara, dag och natt, alltid tar du hand om andra, men när ska du börja tänka på dig själv? Du fyller ju snart trettio, det är hög tid, annars vete tusan vad som händer, pustade mamma.
Snälla mamma, nu skrämmer du Henrik. Det är inget frieri på gång, jag lovar, log Matilda.
Ni är för mycket, sa mamma och gick in på sitt rum.
Din mamma är verkligen bestämd, sa Henrik.
Hon har uppfostrat mig och min bror själv, så hon gör sitt bästa.
Är du läkare?
Nej, sjuksköterska. Men hur ska du kunna åka vidare utan pengar och legitimation?
Polisen skulle hjälpa till. Får jag låna telefonen? Jag vill ringa min dotter och en vän.
Absolut, sa Matilda.
När hon gick för att hämta telefonen såg hon att mamma samlade smycken i en burk.
Men vad håller du på med?
Schhh, sa mamma. Om han är en tjuv tänker jag lämna mina smycken hos moster Lena. Hon promenerade bestämt ut i hallen.
Matilda orkade inte protestera bäst att låta mamma hållas.
Henrik ringde sin dotter, och av hans min att döma tog hon nyheten om hans uteblivna besök med en axelryckning. Sedan ringde han en vän och bad om adressen.
Så, nu kommer en bekant och hämtar mig. Egentligen borde jag aldrig åkt. Min före detta fru undvek helst att vi skulle träffas, så det var dottern som bjöd in mig. Det var nog onödigt att riskera så mycket. Henrik såg nedstämd ut.
Men du har ju någon som kommer efter dig bara så där? undrade Matilda och kände, trots allting, en märklig värme för mannen framför sig.
Jag och en vän driver en liten firma som fixar trasiga hushållsmaskiner, inget märkvärdigt. Han tyckte inte jag skulle köra bil hela vägen, så det blev tåget istället. Nästa gång tar jag flyget! Han skrattade till.
Matilda såg på honom. Han hade något tryggt över sig, även i för små kläder.
Och plötsligt var det som om mammans oro träffade rätt. Tänk om hon också hade familj, barn som väntade hemma på henne. Tänk att inte alltid komma hem till en tom lägenhet med bara mamma som sällskap. Hon var nära trettio och inget verkade hända, inte sedan hon blivit bedragen av före detta pojkvännen, som svikit henne med bästa väninnan dessutom.
Du är godhjärtad. Allt kommer ordna sig för dig, sa Henrik plötsligt och bröt Matildas tankar.
Men du då? Du verkar ju ha allt, men sitter ändå själv här.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig, sa Henrik. Skilde mig, hittade aldrig rätt person helt enkelt. Det finns nog många som ser på relationer som affärer. Men du du är annorlunda.
De pratade länge. Kvällen mörknade, och så ringde det på mobilen.
Det är nog min chaufför. Henrik ställde undan tallriken, stack ner sitt nummer i Matildas mobil med signaturen “Henrik från tåget”.
Du ringer nog inte, va? Han såg frågande på henne. Men om, så finns jag där.
Han log vemodigt. Matilda kände en oväntad sorg när han reste sig för att gå, men vinkade ändå. Hon stod vid fönstret och såg honom promenera ut i den blå kvällningen, stanna till, vinka och sedan sätta sig i bilen.
Så, du släppte honom? sa mamma från dörren när hon kom tillbaka.
Först klagar du på att jag släpper in honom, sen ifrågasätter du varför jag släpper ut honom?
Han var en bra man. Det såg man.
Varför gömde du då smyckena?
Äsch, jag är bara en orolig gammal tant, suckade mamma.
Tre veckor senare, kvällen före nyår, kändes allt som en dröm. Matilda trodde knappt själv på att det hänt. Vaktmästaren hade pyntat med en liten gran på personalrummet, och de få patienterna på avdelningen såg fram emot lugn och ro. För en gångs skull kanske natten gick utan ett enda larm.
Ska vi hålla varann sällskap i natt igen, Matilda? Kirurgen Björklund log slugt. Matilda anade att han ordnat schema så de båda fick pass ihop ryktet sa att han gärna försökte charma de yngre syrrorna. Matilda låtsades ovetande.
Ni måste komma! ropade plötsligt Linda från akuten, andfådd. Tomten står här ute! Med julklappssäck! Vill in på avdelningen.
Tomten? Det låter ju spännande, skrattade Björklund. Kom, vi går och ser vem tomten är.
Längs korridoren hördes en stark röst. Någon i röd broderad rock, luva, och prydlig vit lösskägg, släpade in en stor säck och insisterade på att få dela ut godsaker.
Jag kom ända från Rovaniemi, men ingen vill släppa in mig, ropade han och röstläget lät bekant för Matilda.
Märkligt, jag trodde tomten bodde i Mora, muttrade Björklund. Nåväl, sköt dig vi har sjuka här.
Tomten delade ut mandariner och godis, glädjen spred sig bland gamla och unga. Till slut, lite svettig och rufsig, vände sig tomten mot Matilda, tog av sig skägget och där var Henrik, leende, i egen hög person.
Jag förstod att du skulle jobba i natt och ville muntra upp dig lite. Lyckades jag? sa han med värme i rösten.
Verkligen, fnissade Matilda, de gamlingarna lär prata om tomten i veckor framåt.
Då får ni klara er utan mig på avdelningen i natt, Matilda. Gå nu ut och njut av kvällen, sa Björklund.
Den nyårsnatten blev början på något nytt: inom en månad sa Matilda upp sig och flyttade till Henrik. Mamma var överlycklig Nu kan jag slappna av, och kanske få barnbarn till och med! Hon insåg att det aldrig är för sent att våga leva vidare.
Det är märkligt hur vi gärna kallar allt dåligt vi är med om för ödet, medan det goda bara verkar råka hända som en lycklig slump. Men kanske hör de två alltid ihop. I Sverige säger vi: Efter regn kommer solsken. Och ibland är det just när vi stöter på isigt motstånd, som något riktigt gott kan vänta runt hörnet.
