Linnéa! ropade bakom henne en alldeles för bekant mansröst.
Linnéa ryckte till, drog upp axlarna och ökade takten längs Sankt Eriksgatan, utan att våga vända sig om.
Men stanna nu, Linnéa! Det är ju jag, känner du inte igen mig?
Hon försökte gå fortare, men mannens hand, visserligen försiktigt, tog tag i hennes axel.
Linnéa, har du blivit döv, eller? Det är jag, Mattias.
Med ett djupt andetag vände hon sig hastigt om, granskade ansiktet framför sig och viskade:
Åh herregud, Mattias Jag trodde jag inbillade mig Men Hur är det möjligt? Jag trodde inte det
Vad är det som inte kan vara möjligt? Mattias log sitt soligaste leende, nästan så som han gjorde när de var unga. Får jag inte titta förbi min gamla hemstad längre?
Men jag trodde du var död, Mattias. Jag fick det berättat för mig.
Död? Jag? Mattias gapade av förvåning.
Ja, alltså. Ett halvår efter skilsmässan, när du flyttade till Malmö, tog din kompis Sebastian kontakt och sade att du Hon tvekade, men fortsatte: Att du supit bort dig i en främmande stad och gick bort under tragiska omständigheter.
Vem har hittat på det där?
Det var Sebastian. Du vet, han började hänga omkring mig efter att du försvann, försökte charma mig. Jag sa ifrån och då berättade han om dig.
Schysst, Mattias skakade skrattande på huvudet. Så han menade alltså allvar när vi sa hej då.
Vad menar du?
Han skämtade om att nu när jag lämnar dig, så skulle han ta hand om dig, ungefär. Men sen varken brev eller telefonsamtal. Då, du minns, fanns det ju knappt någon social media bara fast telefoni och brev. Har faktiskt ingen aning om var han hamnade.
Han gick bort, svarade Linnéa tyst. Det var flera år sedan nu. Fem år i sommar.
Oj Mattias blev allvarlig. Är det så. Han kunde fått många år till Nåväl. Du ser i alla fall ut att vara densamma, fortfarande lika vacker.
Äsch, skrattade Linnéa och viftade bort det. Bara helt vanlig, jag.
Har hört att du gift om dig. Och har barn Två, va?
Precis, nickade Linnéa. De är stora nu, har egna hushåll. Jag är mormor nu. Två gånger, till och med.
Inte illa! Och hur är det med din man?
Han har startat en ny familj, svarade hon torrt. Jag är ensam numera.
Så det kan bli, Mattias nickade. Vi män är märkliga ibland. Letar efter något, men ser inte att det vi söker varit precis intill oss hela tiden.
Varför har du kommit tillbaka då? Jobb, eller vad?
Helt och hållet. Jag har sagt adjö till Skåne för gott, suckade han. Min fru gick bort nyligen. Och ärligt talat: jag kände att jag inte orkade stanna där. Läkarna sa att klimatet inte passade längre. Åldern, du vet. Hon, stackarn, fick svår astma. Jag kämpade för att vi skulle flytta, men hon ville inte lämna Malmö. Nu ja, nu går jag runt bland gamla minnen, försöker bestämma område att bo i här i Stockholm. Allt har ju förändrats på trettio år. Vad tycker du, var borde jag bosätta mig?
Var bor du nu, då?
På hotell, var annars?
Inga släktingar här?
Du vet hur jag är, Mattias log snett. Vill inte vara någon belastning. Släkten har sitt. Skulle kännas fel att bara klampa in.
Du kan ju flytta in hos mig, Linnéa kom plötsligt på sig själv med att säga, och lade snabbt till: Som inneboende, då.
Mattias blev förvirrad, log osäkert, och drog in ett djupt andetag.
Jag skulle vilja, Linnéa, men det känns fel. Jag har skuldkänslor.
Vad för skuld? undrade hon förvånat.
Jag lämnade dig ändå, för trettio år sen. Känns som jag alltid kommer bära det på mig.
Men snälla du, log Linnéa mjukt. Det var faktiskt jag som fick dig att gå. Du minns vad det blev sagt den där kvällen? Efter de orden hade vem som helst gått.
Jag minns inget speciellt du sa, Mattias skakade envist på huvudet. Bara mitt eget tillkortakommande.
Vad minns du då?
Att jag i ren idioti slängde sakerna i väskan och försvann ut i natten. Ångrade mig direkt, men då var det sent.
Jag var faktiskt lättad när du gick, skrattade Linnéa. Tänkte att nu börjar mitt nya liv Och så ångrade jag mig
På riktigt? Är du inte bitter på mig?
Nej, självklart inte. Hon såg med värme på honom. Du är dig nästan lik Bara håret som blivit grått. Kom nu, flytta in hos mig. Redan ikväll. Jag har ett rum ledigt, varför ska du bo på hotell? Du är, trots allt, fortfarande familj även om du är mitt ex.
Du är säker på att jag inte är till besvär?
Varför skulle jag annars bjuda in dig? Tror du det är roligt att vara ensam kväll efter kväll?
Nåväl, Mattias tog försiktigt hennes hand. Ska vi gå och hämta min väska från hotellet då?
Är det samma resväska som för trettio år sedan?
De både brast ut i skratt, och promenerade vidare längs gatan med känslan av att de aldrig varit isär.
I livet händer det oväntade, och ibland får man en chans att skapa något nytt ur det som en gång var förlorat. Det är aldrig för sent att förlåta, förstå och ge varandra en andra chans.
