10 juni 2024
Idag var en tung dag i vår lilla by i Småland. Min gamle katt, Findus, som bott med mig så länge jag kan minnas, har till slut tassat vidare till de eviga jaktmarkerna. Findus var en riktigt hedersam katt ständigt i slagsmål med andra hankatter, många kärleksaffärer och oräkneliga möss har han lagt under sig. Men åren tar ut sin rätt, även på de största. Nästan tjugo år blev han, och hela vägen har han varit min trogne vän.
Jag lade Findus i en vit linneduk, tog spaden och gick bortom potatislandet för att gräva en grav åt honom. Min gubbe, Karl-Erik, höll på att fixa något nere i jordkällaren och muttrade för sig själv som vanligt.
När jag var klar och stod där med leriga händer och smutsig spade kom min granne stadsfrun Gudrun gående på grusvägen. “Hej på dig, Märta Greta!” ropade hon och frågade lite allmänt: “Vad gör du för något idag då?”
“Jadu Gudrun”, svarade jag. “Min Findus har lämnat oss. Stackaren orkade inte mer. Jag grät en skvätt och begravde honom där bortom landet.”
Gudrun stannade så tvärt att hon nästan tappade balansen. Hon hade ju sett Karl-Erik igår på ICA där han köpte socker, Blend och en liten flaska brännvin.
“Nä, men är det sant?” sa hon. “Har din Karl-Erik dött? Så plötsligt? Jag såg ju honom nyss!”
Jag skrattade lite och skakade på huvudet. “Nej nej, Karl-Erik lever och stojar än. Det är Findus, katten min, som somnat in. Igår var han lika yster som vanligt, åt en hel strömming och spann som en traktor. Till och med på soffan busade vi en stund på kvällen.”
Gudruns ögon blev stora som kaffekoppar. “Jaha, det var katten… Jag trodde nästan det var gubben!”
“Han såg lite tagen ut i morse förvisso, men än har han inte gett upp,” svarade jag och log snett.
Gudrun korsade sig snabbt sånt man sett i gamla filmer men inte så ofta i Sverige och mumlade: “Tänk vad livet svänger. Ena dagen finns de, nästa är de borta. Men varför släpade du ut spaden då?”
“Jag begravde Findus där bakom potatislandet, som vi alltid gör med våra djur,” svarade jag. “Svepte honom i rent linnetyg och placerade dit en pinne så jag minns platsen.”
Gudrun, som är van vid stadens seder och bruk, såg smått bestört ut över att jag så självklart grävt ner katten där ute och bara markerat graven med en pinne.
“Du är allt omtänksam, Märta Greta,” mumlade hon. “Men inte ska man väl… ja, ringa Länsstyrelsen eller något sådant när någon dör?”
Jag kunde inte låta bli att skratta. “Åh Gudrun, du är för rolig! Inte ringer man snuten för att en katt dragit sin sista suck. Tror du polisen springer här för varenda död katt? Då får vi väl ringa statsministern direkt när någon tupp ger upp också!”
Gudrun tystnade och såg på mig med stora ögon. Jag bytte axel åt spaden.
“Kanske är det annorlunda i stan,” sa jag lite försiktigt. “Där ni har era regler och jurister överallt. Men här på landet gör vi som vi alltid gjort. Dör Tusse eller Molly, ja, då tar vi spaden och gräver en grav där det finns plats. Skog och äng har vi gott om.”
“Jo du, Märta Greta,” sa Gudrun med en suck. “Jag har då mycket kvar att lära om livet på landet. Men varför just bakom landet? Kunde du inte begrava honom på ‘riktigt’ ställe?”
Jag började bli småirriterad. “Och var annars skulle jag gräva ner honom? På kyrkogården bland folk? Katten har sitt ställe bland våra andra djur, det har alltid varit så här.”
Gudrun satte sig försiktigt på en huggkubbe och såg på spaden som om den skulle anfalla henne. Det syntes att hon var tagen av alltihop.
“Du är nå’t för dig, Märta Greta,” sa hon till slut. “Hur många har du egentligen begravt därbakom nu då?”
Jag tänkte efter. “En hel del, faktiskt. Innan Findus var det Pelle. Snäll, men lite för listig för sitt eget bästa. Gömde sig i sängen och läckte ner lakandet så många gånger att jag tappade tålamodet. Och innan det var det Sixten mjuk, kärleksfull, men tiden hann ifatt honom också. Det har blivit några stycken genom åren.”
Jag tog ett krafttag med spaden mot marken, som för att markera poängen.
“Nu ligger de där i rad: Findus, Pelle, Sixten… Mina fina pojkar. Men det gör inget grannflickan Tove har lovat mig en ny kattunge snart. Djuren tar aldrig slut här på landet.”
Vad Gudrun tänkte vet jag inte, men just i det ögonblicket dök Karl-Erik upp bakom mig, jordig och arg som ett åskmoln.
“Vill du mig alla olyckor eller?” röt han åt mig. “Jag blev nästan begravd där nere, jorden rasade in och jag fick gräva mig ut! Och här står du och skvallrar!”
Han slet åt sig spaden.
“Hit med den där! Jag måste tillbaka och leta efter stövlarna. Och flaskan ligger kvar därnere också!”
Här svimmade Gudrun tyst ner från huggkubben och då kom brännvinet från jordkällaren väl till pass.
