Hur ska jag klara mig utan dig nu? Vad är meningen med allt? Varför ska jag leva vidare? Tårarna rann långsamt nerför hans kinder, och i själen gapade ett stort tomrum. Där hjärtat en gång satt, var det bara ett svart hål kvar.
Oskar hade älskat Kerstin ända sedan skolåren. Liten, späd, med ett dussin fräknar över näsryggen och ett leende som fick vem som helst att smälta. Sådan såg hon ut första gången han såg henne. Redan i sjätte klass blev han handlöst förälskad.
Kerstin var tre år yngre än honom. Hon var alltid exemplarisk i skolan, klassens bästa elev, dessutom blyg och tystlåten.
Och Oskars kärlek växte sig allt starkare med åren. Han sneglade på henne under rasterna när hon hoppade hopprep tillsammans med sina kompisar på skolgården: lätt som en fjäril, färgglad och fri. Han drömde att de en dag skulle gifta sig.
När han kom hem från lumpen gick han raka vägen hem till Kerstin med en bukett prästkragar han friade den dagen.
Kerstins pappa var en sträng och allvarsam man. Han talade länge och djupt med Oskar i ett eget rum innan han, med ett leende, räckte fram Kerstins hand.
Bröllopet var storslaget. Till och med de mest avlägsna släktingarna dök upp. I tre dagar firade de unga Kerstins ögon lyste av lycka, och Oskar var stolt som en kung. Han tyckte att han fått den allra vackraste bruden i hela byn.
Efter två år, med föräldrarnas hjälp, stod deras röda lilla hus färdigt. Kerstin svävade av glädje tre månader före deras första barns födelse kunde de flytta in i sitt eget hem.
De fick en dotter som fick namnet Svea, efter Kerstins farmor. Svea var frisk och stark, men för Kerstin blev förlossningen en verklig prövning.
Hela året efter dotterns födelse gick Kerstin omkring blek och utmattad. Oskar körde henne till läkare efter läkare, men alla sa bara att det var en tidsfråga innan krafterna återvände.
När dottern fyllt ett och ett halvt fick Kerstin veta att hon väntade barn igen. Läkaren rådde henne att ta bort barnet. Kroppen hade fortfarande inte hämtat sig, det var riskfyllt. Kanske skulle hon inte klara det, kanske inte barnet heller.
Oskar höll med läkarna och försökte övertala Kerstin. Men hon var orubblig.
Jag gör aldrig abort på mitt barn! Hon är ju oskyldig, det är klart att hon vill ut och se världen, sa Kerstin. Det får bli som det blir, allt ligger i Guds händer!
Sista månaden var tuffast. Kerstin blev inlagd på sjukhus. Hemma väntade en längtande liten dotter och en orolig make.
Han kände på sig att något hemskt skulle hända, och hans oro var tyvärr inte obefogad. Kerstins hjärta orkade inte mer under förlossningen. Hon gick bort men världen hade fått två fina tvillingflickor.
Oskar var förkrossad i sin sorg. På kyrkogården stirrade han på den nygrävda jorden med tom blick.
Hela hans gemensamma liv med Kerstin blixtrade för hans inre, lyckliga dagar, hennes leende, det klingande skrattet ekade som kyrkklockor i hans öron. Oskar föll på knä och grät rakt ut, som ett sårat djur.
Hur, hur ska jag klara mig utan dig? Vad ska jag nu göra? Varför ska jag fortsätta leva? Tårarna rann nerför kinderna, och inuti gapade ett svart hål där hjärtat funnits.
Efter begravningen drack han för att glömma. Tung, svart sorg som aldrig ville släppa taget. För att glömma hennes röst, för att inte höra hennes skratt i huvudet.
Kerstins föräldrar tog hem flickorna till sig. De ansåg att Oskar aldrig mer skulle orka resa sig och bli en god pappa.
När det gått fyrtio dagar efter begravningen, somnade Oskar berusad ute i farstun. Och i drömmen kom Kerstin till honom. Hon steg in i huset i vit linneklänning, håret utslaget och glänste rödguldigt i morgonsolen.
Hon gick fram till honom och smekte hans huvud, och med den varmaste röst sa hon som förr:
Oskar, min älskade, vad sysslar du med? Är du inte det minsta generad? Hon kisade lite med sina gröna ögon och viftade med ett finger åt honom.
Flickorna får ju aldrig träffa sin pappa, de saknar dig. Du är lika viktig för dem som jag var för dig. Om du fortfarande älskar mig, lämna inte våra döttrar älska dem som du älskade mig.
Oskar vaknade klar i hjärnan, baksmällan som bortblåst, och solen värmde hans kind genom fönstret.
Så snart solen stod högt gick Oskar till Kerstins föräldrars hem, nyrakad, i nystruken skjorta. Han var allvarligare än någonsin, och det fanns en vishet i hans blick, som om han blivit femtio år äldre på ett ögonblick.
Han kysste tyst svärmoderns hand, gav svärfar en varm kram, och tog hem sina döttrar.
Från den dagen levde de alla fyra tillsammans. Han försökte vara både mamma och pappa för sina flickor. Han lärde sig att laga mat, tvätta och laga kläder.
När det kom till att fläta hår det blev han bäst på i hela skolan. Alla flickorna fick beröm, de var duktiga och ansvarsfulla.
Och om någon gjorde dem illa, flög Oskar till deras försvar som en hök.
Grannarna frågade ofta Oskar:
Varför gifter du dig inte igen? Du är ju fortfarande ung och stilig. Du är frisk och stark. Ser du inte hur många kvinnor som kastar blickar efter dig?
Han såg förvånat på dem och svarade:
Jag är redan gift.
Titta på mig, här hemma finns redan tre brudar hur skulle jag kunna ta in en till? Fyra skulle jag aldrig klara!
Med skämt och varma ord, nätter utan sömn, halvfulla tallrikar och hårt arbete uppfostrade Oskar sina vackra flickor.
När döttrarna blivit tonåringar började en granntant gå hem till Oskar på besök en dag kom hon med torkade kantareller, en annan med gravad strömming. Hon försökte allt, men Oskar såg vartåt det barkade och ville inte såra henne.
En kväll bjöd han in henne på kaffe och frågade:
Vilken av mina döttrar tycker du bäst om?
Hon svarade:
Döttrarna struntar jag i. De tar ju examen och flyttar snart ut. Ska du verkligen leva ensam? Jag tycker om dig, inte dina flickor!
Oskar såg på henne:
Varsågod, här får du ett foto på mig älska mig hur mycket du vill, men hemma hos dig själv.
Så gick hon hem i sin ensamhet med fotot.
Flickorna växte upp och började på universitet. Men sin far glömde de aldrig. Varje helg kom de hem tillsammans för att hjälpa till hemma och i trädgården.
Sen gifte sig Oskars döttrar. Med var och en av deras fästmän tog han samtal, precis som Kerstins pappa en gång gjorde med honom. Han önskade alltid sina tre prinsessor all lycka.
Nu är hans flickor vuxna kvinnor, med egna familjer, barn och bekymmer. Men sin pappa glömde de aldrig!
Vid helger och högtider samlades hela familjen hemma hos pappa i byn. Oskar var älskad av döttrar, barnbarn och sitt lilla barnbarnsbarn.
När Oskar fyllde åttioett, drömde han igen.
Han stod på en äng ung, vacker, bredaxlad, med kolsvart hår. Och där, springande mot honom, kom hans älskade lilla Kerstin!
I vit klänning, barfota, och med solstrålar virade i sitt hår, skinande och glittrande som om de ville lösas upp i luften.
Han sträckte armarna mot henne, och hjärtat bultade, darrade, som om det var på väg att sprängas för att komma ut till henne. De möttes, omfamnade varandra, och hans kära Kerstin såg upp i hans ögon och sa mjukt:
Oskar, min älskade, så duktig du har varit! Du gav våra flickor ett lyckligt liv. Jag såg allt jag bad för dig varje dag däruppe.
Kom. Nu är det du och jag, tillsammans för alltid.
Hand i hand gick de över den gröna, mjuka gräsmattan.
Till Oskars minnesstund kom hela släkten. Döttrarna sörjde, det var svårt att ta farväl, men de visste alla att nu är han hos henne som han älskade hela sitt liv.
Den här berättelsen är verklighet ödet för en riktigt god människa, en far med stort F! Om honom berättade min farmor. Alla i byn visste vem han var. Ibland väljer en man ett liv helt ägnat åt sina älskade döttrar, i stället för åt sig själv. Vila i frid!
Vad tänker du om berättelsen? Skriv gärna en kommentar, gilla och följ sidan för fler nya berättelser!
