Kärlek
En kväll står jag och städar på sjukstugan. Plötsligt hör jag dörren gnissla, tungt som om någon lutar axeln mot den. Jag vänder mig om och tappar nästan dammvippan. Där står någon som liknar Mikael, vår välkända och hedervärda man från byn snickare, fixare, alltid med grått helskägg fullt av sågspån och en doft av piptobak. Men nu är hans kinder släta, bleka, och på halsen sitter ett plåster över en skärsår. Och en stark doft av “Svensk Eau de Cologne” slår mot mig så jag nyser till. Har Mikael verkligen rakat av sig hela skägget?
Mikael Karlsson, säger jag och släpper trasan. Är det du eller har du skickat din lillebror till oss?
Han vrider mössan, gömmer blicken.
Det är jag, Viola, det är jag… Kan du ge mig något. Mot hjärtat. Och mot nerverna.
Jag tar genast på mig yrkesrollen, sätter honom på britsen och plockar fram blodtrycksmätaren.
Vad har hänt? Var gör det ont?
Överallt, muttrar han. Det dunkar, som en hammare inuti. Kan inte sova. Och händerna… de skakar.
Blodtrycket är 160 över 100, högt för Mikael som aldrig besökt läkare och böjer spikarna med tummen.
Så, säger jag strängt. Säg som det är har du slitit ut dig eller har du grälat med Ingrid?
När jag nämner hans fru rycker han till, ansiktet blossar och käkarna spänns. Hans Ingrid Johansson är tystlåten och mild, alltid där, alltid Mikael och Mikael. Han däremot är gisten som en knotig gran, svårläst och tuff.
Ge mig droppar och håll tyst. Du är sjuksköterska, gör ditt jobb.
Jag gav honom lite hjärtdroppar, en tablett under tungan. Han satt, andades ut, mumlade tack och gick. Jag ser ut genom fönstret: stegen är pigga, nästan ungdomliga.
Jaha, tänker jag. Har han blivit förälskad på äldre dar?
En by är som ett stort bikupa nyser någon i ena änden så vet alla det på andra sidan.
Nästa kväll rusar Linda postiljon in:
Viola! Har du hört nyheten om Mikael? Han är galen! Inte nog med att han har rakat av sig skägget, han for till stan idag med bussen och kom hem med påsar som han gömmer under jackan. Gunilla, som jobbar på tygbutiken, ringde och berättade att Mikael handlat tyg och tittat in hos guldsmeden!
Hjärtat slog ett extra slag. Han har definitivt fått någon men vem? Alla i vår by har koll.
Och Ingrid? frågar jag.
Linda ser bekymrad ut:
Ingrid Hon går runt som ett åskmoln. Ögonen är rödkantade.
Grannarna säger att han skickat henne till sommarköket för att sova. Säger att han har ett projekt. Vilket projekt har en snickare mitt i natten? Åh, ni vet
Några dagar senare kommer Ingrid Johansson till mig, liten och tunn i en gammal sjal.
Viola, viskar hon. Får jag sätta mig?
Jag satte henne vid spisen, bjöd på varm hallonte. Hon sitter och värmer händerna runt koppen, stirrar tomt.
Han lämnar mig, Viola. Vi har levt tillsammans i fyrtio år, fått barn, fått barnbarn Och nu är det över.
Varför tror du det, Ingrid? försöker jag trösta, men hjärtat ömmar.
Han är annorlunda. Rakar sig varje dag. Parfymen hon grimaserar. Igår hittade jag ett kvitto från “Gyllene Tråden”. Han ljuger och kan inte se mig i ögonen tårarna kommer tyst, sorgetunga och gamla, och rynkorna blir djupare. Han bröt upp kistan med mitt gamla hemgift och klänningar på vinden. Jag kom in och han sa: Vad glor du? Stick! Så slog han igen dörren. Jag har blivit gammal, ful. Men han är ju inte direkt någon ungkarl själv
Jag strök henne över axeln och tänkte: “Tänk, män Vad gör ni egentligen?”
Ha tålamod, Ingrid, sa jag. Det kanske inte är som det ser ut.
Hur då? skrattade hon bittert. Han sjunger. Inlåst i boden, slår med hammaren och sjunger En blommande syrén Har aldrig sjungit förut. Han är kär, Viola. Helt säkert.
Hon gick och jag låg vaken hela natten. Mikael som är så stadig och pålitlig kan han verkligen spränga familjen på gamla dar? Inte hans stil. Sträng javisst, tyst javisst. Men aldrig nedrig.
En vecka gick och snacket i byn jäste som surdegsbröd. Det pratades om allt från den unga bibliotekarien från stan, till någon storstadsdam som köpt villa i grannbyn.
Och Mikael såg ut som om han svävade magrare, ögonen glittrade, han märkte ingen.
På lördagen, framåt kvällen, kommer grannpojken springande:
Tant Viola! Farbror Mikael har fallit ute på gården! Ingrid ber dig komma!
Jag slänger sjukvårdsväskan över axeln och rusar. Galoscherna glider, och en tanke snurrar: Må det inte vara hjärtinfarkt! Gud, låt det inte vara hjärtinfarkt.
Kommer in på gården Mikael ligger på gräset, ansiktet askgrått, läpparna blå. Ingrid sitter på knä, håller hans huvud. Gården är full av brädor, sniderier, burkar med färg. Mitt i allt står ett halvbyggt, spetstätt lusthus.
Jag springer fram, känner pulsen. Hög. Blodtrycket är högt.
Vad hände? frågar jag.
Brädan tung jag lyfte, viskar Mikael. Det svartnade för ögonen ryggen gick och så pekar mot bröstet.
Överansträngning, förstås. Jag gav några injektioner, smärtstillande och blodtryckssänkande. Han hämtade sig.
Så ropar jag. Ingrid, hämta grannen, hjälp mig bära honom in. Han ska inte ligga ute i fuktigt gräs.
Vi la Mikael i sängen.
Mikael viskar Ingrid. Varför bygger du lusthus? Det är ju höst, snart vinter.
Mikael tittade länge på henne, suckade, rotade under huvudkudden och drog fram en sammetsask. Och en gammal, sliten anteckningsbok.
Så här hade jag inte tänkt mig det, Ingrid säger han, och rösten darrar som hos en pojke. Minns du vilken dag det är imorgon?
Ingrid funderar, kisar:
Tjugonde oktober Söndag
Och för fyrtio år sen?
Hon flämtar, håller handen för munnen.
Oj, Mikael, det hade jag glömt allt har varit så jobbigt. Vår rubinbröllopsdag!
Mikael räckte henne anteckningsboken:
Din gamla dagbok, Ingrid. Jag hittade den uppe på vinden.
Du har läst? hon blossar.
Ja, nickar han. Förlåt mig, gamla tok. Läste och grät.
Jag står helt stilla rummet är tyst, bara köksklockan tickar.
Du drömde om ett hus, trädgård och ett vitt lusthus vid en bäck där vi skulle dricka te och lyssna på skivor. Du ville ha en blå klänning med spets… Men jag jobbade bara byggde hus, sågverk, men lusthuset blev alltid senare. Pengar saknades, tid saknades, ork saknades. Och du höll tyst, stod ut med min björnbeska natur.
Han vände sig mot henne:
Hela livet har gått och jag gav dig varken saga eller klänning. Så jag bestämde mig ville hinna till vår dag. For till Växjö efter tyg och ring. Britta sömmerska sydde klänning efter dina mått. Lusthuset ja, min ork räckte inte. Ville göra en överraskning. Men istället fick jag folk att skratta och dig att gråta.
Ingrid gick fram till sängen, satte sig på knä och lade kinden mot hans snickarhand.
Du är tokig, Mikael sa hon genom tårarna, men rösten var fylld av lycka, så det gick att ösa med sked. Så tokig Jag trodde du fått någon annan, någon ung. Och att du inte älskar mig längre. Men du lusthus!
Vad säger du, Ingrid? ryckte han till. Någon annan? Ta klänningen ur garderoben, pröva!
Jag gör det, nickade hon, utan att lyfta huvudet. Om den är liten får jag väl ändå ha den.
Jag snörvlade, kände att ögonen blev våta. Plockade ihop blodtrycksmätaren.
Så sa jag, låtsassträngt. Patient, du ska vila. Inga brädor, inga hammare. Jag kommer och kollar imorgon.
Mikael såg tacksamt på mig:
Viola Du får inte berätta för byn. De skrattar. Säger att gubben blivit galen.
Vad vet de, viftade jag. Vila. Bittert!
Jag gick ut på farstun. Molnen gled bort och en stor gul måne syntes. Luften är frisk, luktar våt löv, lite rök och äpplen, fast de försvann för länge sen.
I en svensk by går inget att hålla hemligt. Någon sa att Mikael försökte göra en överraskning till Ingrid men tog ut sig.
Nästa morgon började folk komma till Mikael och Ingrid män med verktyg, smeden tog med snidade gångjärn, målarmästaren burkar med färg. Snart byggdes lusthuset vitt, elegant, som en brud. Bord sattes i lusthuset med broderad duk, kaffekoppar och hela samhället samlades där.
Sen gick Ingrid Johansson ut i blå klänning och med ring på fingret, håret fixat, läpparna röda, ögonen glittrande som lampor, bredvid en blek Mikael i finkostym med arbetsmedaljer och slips.
Mikael tog fram sin gamla grammofon, inköpt av en skrotgubbe i Kristianstad. Spelaren knastrade och ut strömmade Sven-Bertil Taubes röst: Kärlekens sång
Han bjöd upp sin fru och de virvlade stilla på lusthusets golv. Stegen var stapplande, men blicken som om det gått fyrtio minuter istället för fyrtio år.
Hela byn såg på. Kvinnorna torkade ögonen med hörnet på sina sjalar, männen rökte mörkt och stirrade i marken varje man tänkte nog på när han senast gav sin fru blommor eller bara sa tack.
Jag tänkte: Hur mycket kraft slösar vi på misstankar, på gräl, på tomma ord när livet är kortare än man tror, och det enda som verkligen betyder något är värmen i den hand där ljuset i ögonen bara brinner för dig.
