Golden Retriever-valpar upptäcker snön för allra första gången

Dagboksanteckning, 21 december Stockholm

När syskonen upptäcker trädgårdens vinterlandskap fylls de av omedelbar glädje, precis som små hundvalpar. De hoppar omkring i snön, tumlar runt och försöker fånga snöflingor med tungan, och verkligen njuter av varje ögonblick utomhus.

Efter ett långt lekpass tar vår trogna hund Sigge med sig valparna tillbaka in i huset, och de små ser ut att vara helt slutkörda efter all aktivitet.

Att se denna lilla film gör mig alldeles varm inombords Hundar som upptäcker snö för första gången är något som faktiskt kan lyfta hela humöret!

De tvååriga tvillingbröderna, som aldrig tidigare lekt i snö, fick idag följa med min dotter Elin och mig ut på gården för att försöka fånga snöflingor med tungan.

Jag är 25 år och har aldrig sett mina små svenska lapphundar reagera såhär på snö förr en helt ny upplevelse för oss allihop.

Jag såg det fina ögonblicket utspela sig framför mig och insåg att ibland behöver man bara ta sig tid att uppleva det enkla, svenska vinterlivet. Det är små stunder som dessa som gör mig tacksam över att bo här, och att få dela glädjen med min familj och våra fyrbenta vänner.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Golden Retriever-valpar upptäcker snön för allra första gången
Jag är 27 år och lever i ett hem där jag ständigt ber om ursäkt för att jag finns—och det värsta är att min man kallar det ”normalt”. Jag har varit gift i två år, vi har inga barn än—inte för att jag inte drömmer om det, utan för att jag från början sa: först måste vi ha ett hem som verkligen är ett hem. Lugnt. Respektfullt. En plats för inre ro. Men hemma hos oss har freden varit borta länge. Det handlar inte om pengar, jobb eller sjukdomar—utan om en kvinna: min mans mamma. Hon dyker upp oombedd, kritiserar och kontrollerar. Min man tar alltid hennes parti och förminskar mina känslor. Jag har börjat tränga ihop mig själv, sluta skratta fritt, städa och laga mat med rädsla och ursäkta mig för allt—till och med för att jag andas. Förra veckan sa hans mamma: ”Om du vill vara hustru, ska du hålla dig på din plats—inte över min son.” Och när jag för första gången krävde att min man skulle stå upp för oss, valde han henne och satte sig på hennes sida. Då packade jag min väska och gick. Han frågade varför—var det på grund av hans mamma? Nej, sa jag: jag går för att du valde henne före mig, och lämnade mig ensam. Ute i kylan kände jag för första gången på månader lättnad—ingen ursäkt till någon. ❓ Hur hade du gjort i min situation—hade du stannat och ”uthärdat för äktenskapets skull”, eller gått det ögonblick din man valde att vara tyst när du blev förnedrad?