Fula
Linnea hade krupit upp i hörnet av soffan på sitt favoritkafé i Vasastan. Utanför fönstret dalade snön tyst ner. Hennes beställning en krämig cappuccino och en vaniljsemla väntade på disken. Det här var hennes lilla ritual innan varje arbetsdag, en stund för sig själv att samla styrka.
Vid bordet intill satt två unga kvinnor och fnissade över deras mobiler. Man hörde på dialekten, de var barndomsvänner.
Hör du, jag sprang ju in i min ex-pojkväns nya tjej häromdagen. Helt ärligt, vad ser han ens i henne? Hon ser ju ut som en trött höst.
Kanske lagar hon grym kalops? Eller så är hon väl ett vilddjur i sängen? skrattade den andra.
Skärp dig! Kolla här, har bild på henne på Insta. Alltså, ansiktet… nej, hon har inte fått det av gudarna direkt.
De kiknade av skratt, medan Linnea stramade till inombords, som på kommando. Mammas ord från hennes sjuårsdag ringde i hennes huvud, sådant hon råkat höra när mamma berättat för pappa: “Vår Linnea, hon blev aldrig särskilt vacker. Men kanske kan hon glänsa med sina handlingar i stället.”
Som vuxen var Linnea alltid noga med sitt utseende. Hon investerade i dyra krämer, noggranna outfits. Ändå kände hon sig aldrig riktigt vacker, inte inifrån. Mammas röst följde henne ständigt: “Håll huvudet högt, gumman. Skönhet har du inte fått, men du har hjärna. Plugga på, gör bra ifrån dig, så står du aldrig ensam kvar.”
I grundskolan hade hon skämts för sitt kantiga ansikte och pojkaktiga kropp. På universitetet lärde hon sig klä sig smakfullt, och sminka sig diskret. Hon fick till och med en pojkvän, för första gången. Men han kunde inte låta bli att dra skämt om hennes “platta rumpa” och “jättestora fötter”. Linnea förstod: även om man är smart, är det ingen garanti för att bli älskad. Hon accepterade sin lott och gick vidare.
Hon drack upp sin cappuccino och åt de sista smulorna från semlan innan hon sprang mot jobbet. På lunchen skulle hon svänga förbi sin väninna, Ronja, för att mata katten och vattna blommorna. Ronja hade åkt till Malta med jobbet ett par veckor hennes man var ändå så sällan hemma. “Om han skulle råka se Linnea, skulle han ändå inte lägga märke till henne”, skrattade Ronja, och reste bort.
Hos Ronja först matade Linnea den sovande katten, Sixten, innan hon gick till blommorna i fönstret. Från granngaveln hördes toner av Lalehs “En stund på jorden”. Hennes läppar formade orden utan att hon tänkte på det. Plötsligt kände hon sig fri, nästan svävande. Det var något med låten, och växterna, och att bara vara där i rummet. Utan att märka det började hon dansa, snurra mellan blommorna, och ofrivilligt titta i spegeln och le mot sig själv.
Plötsligt hörde hon röster bakom sig. Linnea vände sig blixtsnabbt om och möttes av två män i hallen. Det var Ronjas man, Leif, och en vän till honom. Båda såg lika chockade ut som Linnea kände sig. “Vilken skam!”, hann hon tänka.
Hej, Linnea! Det här är min vän Oskar. Vi skulle bara hämta några papper. Jag måste erkänna, du dansade så förtrollande att vi inte ville avbryta.
Eh… Ronja bad mig bara… maten till Sixten…
Hon rusade mot ytterdörren, snubblade på Sixten som strök runt hennes fötter, tappade balansen och föll tungt mot det lackade trägolvet. Allt blev svart.
När hon vaknade var det på Södersjukhuset. Ett främmande ansikte log vänligt mot henne.
Tjena! Hur känns det? Jag heter Maja, din granne här i rummet. Du fick en lätt hjärnskakning men doktorn sa det ser bra ut. Du har fått besök och blommor också! berättade Maja glatt.
Tack… viskade Linnea.
Efter ett tag ställde hon sig försiktigt upp, drog undan gardinen och öppnade påsen bredvid sin säng. Inuti fanns färska jordgubbar, Norrlandsäpplen, ett paket juice och till sist hennes favoritsemlor. Det måste vara från Ronja och Leif.
Hon sträckte sig efter blommorna. Bland de vita prästkragarna stack ett kuvert fram. “Linnea, krya på dig. En så vacker själ som din borde inte vara på sjukhus. Följ med på blomstermässan med mig. Att tacka nej är förbjudet, Oskar.”
Linnea lutade huvudet mot blombuketten, kisade mot lyckan som sprudlade inombords, och slängde sig i famnen på Maja.
Skönhet behöver inte vara självklar och påtaglig. Alla kvinnor bär på sin egen. Den kan ibland vara varm och lysa inifrån…
