Jag heter Lennart. Jag är 65 år gammal. Jag är gift, men på äldre dagar har jag blivit förtjust i en annan kvinna. Min hustru, Agneta, är 62. Vi har en vuxen son, Jonas, som själv är gift och har barn, så vi är redan morfar och mormor. Efter att Jonas flyttade ut och gift sig, känns det som att Agneta och jag blivit mer som rumskompisar än något annat.
När vi gick i pension ville jag att vi skulle köpa ett hus på landet. Agneta var inte särskilt peppad hon är mer en soffpotatis som gillar att läsa deckare och kolla SVT. Men jag lyckades övertala henne. Snart hade vi ett mysigt litet torp utanför Växjö, och på sommaren flyttade vi dit. Jag trivdes som fisken i vattnet, men Agneta hatade verkligen livet på landet. Hon vägrade hjälpa till i trädgården, klagade över att hon inte mådde bra, och vilade hellre på soffan än att rensa ogräs. Så det blev jag som fick sköta allt.
När hösten kom, flyttade vi tillbaka till Stockholm. Agneta jublade till min stora förvåning visade hon till och med ett litet glädjeskutt när vi packade upp. Men efter bara en vecka blev min längtan tillbaka till torpet för stor, så jag packade mina väskor och drog tillbaka till Växjö. Agneta blev kvar i stan. Nu ses vi nästan bara när vi råkar beställa samma bok från biblioteket.
Och där på landet blev jag förtjust i Margareta, en kvinna på 60 år. Till en början var hon lika sval som ett årgångsvin inget snack om passionsfrukter där! Men nu går det riktigt bra för oss. Jag funderar på att ansöka om skilsmässa, men är vansinnigt nervös för vad Jonas ska säga. Till Agneta säger jag att jag håller på och målar huset, men sanningen är att jag tillbringar mycket tid med Margareta.
Agneta har ingen aning om mitt kärleksliv till lands. Jag har inte kommit mig för att berätta om skilsmässotankar än oavsett hur många fikan i trädgården Margareta bjuder på. Vad ska jag göra? Jag är lika villrådig som när jag försöker sätta ihop Ikeamöbler utan instruktionerEn kväll, när solen precis sluppit undan grantopparna och kastat långa skuggor över trädgården, satte jag mig med en kopp kaffe bakom huset. Margareta kom ut och satte sig bredvid mig, tyst, som hon brukar. Gräset vajade, doften av nyklippt lingonris låg tung i luften.
Jag började berätta om Agneta, Jonas, min oro, min längtan. Margareta lyssnade, strök mig över armen, och sade till sist: “Lennart, man är aldrig för gammal för att börja om. Men du måste våga berätta för dem vad du vill. Och kanske fråga Agneta vad hon vill också.”
Det rann tårar nerför min kind, oväntat och nästan pinsamt, men Margareta bara log varmt.
Nästa dag ringde jag Jonas. Det blev ett stilla samtal; ett par pauser, några skratt. Han lyssnade utan att döma. “Pappa,” sa han, “ni har gjort allt för oss, men nu får du göra lite för dig själv också.”
När höstlöven började falla över torpet, bjöd jag in Agneta till Växjö, till en fika, till något nytt. Hon kom en dag, motvilligt, med sin deckare i hand. Vi satt i köket, pratade länge om allt och ingenting. Jag berättade om Margareta, om min längtan till landet, om skilsmässotankarna. Agneta blev först tyst, men så började hon, för första gången på länge, prata om vad hon saknat, och vad hon drömt om.
Vid dagens slut kände jag mig lättare än på flera år. Agneta och jag skrattade, grät, och plötsligt kändes ordet “vänner” finare än “rumskompisar”. Hon sa att hon stannade i Stockholm, men önskade lycka.
Och nu är jag här i torpet, med Margareta, och med den oväntade friheten som vemodet lämnat kvar. Jag är 65 år, men framtiden känns plötsligt lika ny som de första spirande bladen om vårmorgonen.
