Jag måste erkänna att jag ofta känner mig väldigt stolt över min lilla pomsky, för hon ser verkligen speciell ut jämfört med andra hundar jag möter på våra promenader i Vasaparken.
1. “Här är min underbara flicka,” skrev jag till en vän tillsammans med ett foto av min rödrävspomsky. Jag skrattade för mig själv och tänkte att ingen annan i Stockholm har en vovve som henne. Hon är otroligt kvick och har faktiskt blivit jättebra på att hitta leksaker i trädgården nästan som en skicklig jägare, men hemma är hon världens mysigaste sällskap.
2. En gång tog jag med henne till parken och där blev hon den stora stjärnan. En kvinna, Anna-Lisa tror jag hon hette, böjde sig ner och hälsade så hjärtligt på min röda lilla vän. Det var så gulligt och både hunden och Anna-Lisa verkade gilla varandra direkt.
3. Jag minns också första gången jag hämtade hem henne från djurhemmet på Södermalm. De berättade att hon hade blivit hittad som hemlös längs med Mälaren. Det kändes så självklart att ge henne ett nytt hem, och nu är hon en självklar del av familjen här i Stockholm. Det känns verkligen som att vi har fått en skatt för bara några tusen kronor, och varje dag tillsammans är värd så mycket mer än så.
