Pappa bestämde tidigt att jag skulle växa upp som pojke. Det var egentligen inte meningen han hade drömt om en son, men istället kom jag. Jag föddes i Malmö, och i vår del av Skåne var det ganska självklart för honom att jag skulle följa med killarna. I familjen har de alltid retat mig för mitt namn, Maj, som är så uppenbart kvinnligt, men samtidigt såg de mig mer som en grabb. Jag trivdes bättre i slitna jeans och stora t-shirts, och mitt långa blonda hår samlade jag bara snabbt i en hästsvans. Om ingen såg min fladdrande tofs efter att jag busat i gruset med grabbarna, hade de aldrig anat att jag var tjej.
Trots allt detta förändrades något när jag började på universitetet i Lund. Där växte det fram en annan Maj mer självständig, och jag började uppskatta elegans och stil på ett sätt jag aldrig gjort förut.
Jag minns fortfarande den där kvällen min klasskompis Elsa hade födelsedagsfest. Mamma var tveksam till att släppa iväg mig så sent, men jag övertalade henne, lovade att höra av mig under kvällen och fick till slut godkänt. Jag ville för en gångs skull vara vanlig, så jag drog på mig en röd klänning och höga klackar, något som kändes både främmande och spännande. När pappa såg mig där i hallen kunde han inte hålla tårarna tillbaka han hade alltid sett mig som någon stark, nästan oförstörbar. Inte någon skör dotter i klänning.
På vägen hem från festen blev kvällen plötsligt mörk och hotfull. Tre fulla män började närma sig, och paniken steg inom mig. Innan de hann säga något dök någon upp i mörkret lång och bredaxlad, med något som liknade ett baseballträ i handen. Killarna försvann omedelbart. Jag var chockad men enormt lättad, och min räddare, Joakim, gav mig ett lugn jag inte känt förut.
Efter den kvällen började vi träffas. Joakim arbetade på Vattenfall och var lika smart som han var omtänksam. Så småningom gifte vi oss. Jag blev idrottslärare på en mellanstadieskola, och Joakim hade en bra position på elbolaget. Vårt förhållande har alltid byggt på respekt och förståelse, vi har båda fått forma vår egen väg.
När vår dotter Signe föddes kände jag igen pappas oro i Joakim han hade sina egna idéer om vad det innebär att vara kvinna. Men efter hand blev han den största förebilden för Signe, och stöttade hennes styrka och vilja att gå sin egen väg. Jag är glad att vi lyckats skapa ett hem där traditioner möter nya värderingar, där alla får växa som de vill. Det känns fint att min pappa till slut hittade den son han alltid sökt i Joakim, samtidigt som både jag och vår dotter fick växa på våra egna sätt.
