20 april
I dag satt jag i köket med min väninna och hon blev riktigt förvånad när hon sa: Jag undrar varför dina svärföräldrar inte lämnade något till din man? Och ändå behöver ju deras barnbarn också något!
Vem kan förstå sig på dem egentligen? svarade jag. Den yngste i familjen är ensamstående och har redan en trea inne i Sundbyberg, plus två fina tvåor och ett stort sommarhus på tre våningar ute på Dalarö. Men tydligen är inte ens det nog för honom. Allt har han fått av sina föräldrar! Och min stackars man Mark blev lämnad utan något alls.
Det är tolv år nu sedan jag och Mark gifte oss och vi har två barn Elsa, 10, och Linnea, 6. Min relation till svärföräldrarna har alltid varit knepig. De skulle ständigt lägga sig i våra val, tycka till om hur vi skulle leva, vad vi skulle göra eller låta bli att göra. Som om det inte var nog brukade svärmor kritisera mig öppet och tänkte till och med att jag skulle kalla henne mamma.
Jag har bara en mamma, och det räcker så, klargjorde jag en gång för henne, fast jag visste att det sårade.
Men de verkliga problemen började egentligen efter att Elsa föddes. Då dök Victoria, min svärmor, ofta upp oannonserad, ringde på dörren eller bombarderade mobilen. Jag vägrade att öppna eller svara. Till slut verkade hon inse att hon gick för långt, för besöken och samtalen upphörde plötsligt.
Jag klarade mig fint med flickorna ändå, med hjälp från min egen mamma ibland. När de blev äldre flyttade vi dessutom längre ifrån svärföräldrarna.
Marks föräldrar levde ett riktigt gott liv. De reste ofta utomlands, gick på konstutställningar och åt middagar med sina vänner på krogar runt Stureplan. Det var sällsynt att vi sågs. Inte ens under storhelger kunde vi räkna med dem ofta var de ute och reste då också.
Så kom plötsligt beskedet: allt de ägde skulle gå till Marks yngre bror. Jag kunde inte bara släppa saken, utan ringde svärmor för att fråga.
Vad hade du väntat dig? sade hon rakt ut. Du lät mig aldrig träffa mina barnbarn och du vände Mark mot oss. Men vår yngste son, han har alltid hållit kontakten, ringer och hälsar på. Det är väl ändå rättvist att han får allt?
Jag vet inte riktigt hur jag känner inför deras beslut. Är det verkligen rättvist?
