11 juni 2019
Idag tänkte jag tillbaka på mitt liv och alla val jag gjort, och det känns som att det var ett helt annat liv. Jag minns när jag tog examen från Uppsala universitet. Jag tänkte att tiden hade kommit att gifta mig med min första stora kärlek från gymnasiet, Elin. Hon var inte bara vacker, utan också intelligent och varm, alltid med huvudet fullt av nya idéer. Då höll hon på att avsluta sin masteruppsats, och vi lovade varandra att gifta oss så fort båda var klara med studierna.
Jag minns hur nervös jag var när jag skulle berätta om våra planer för mamma. Men hennes reaktion var allt annat än glädje. Hon sa rakt ut att hon inte kunde acceptera Elin och att valet stod mellan grannflickan Astrid, eller ingen alls. Hon frågade högt vad som egentligen var viktigast för mig karriär eller kärlek? Mamma hade alltid drömt om att se mig lyckas och bli någon viktig person.
Astrid kom från en förmögen familj i Danderyd, medan Elin växte upp i ett enklare hem i Umeå som många, med en ensamstående mamma vars rykte inte direkt var fläckfritt. Vad skulle folk säga om jag struntade i det fina sällskapet för kärleken till en enkel tjej?
“Jag behöver ingen ny svärdotter, du gör ändå som du vill”, sa mamma ilsket, men hotet hängde ändå kvar i luften.
Jag försökte, i säkert flera månader, att övertala mamma. Hon stod fast vid sitt och till sist sa hon att jag skulle bli utstött och förbannad om jag trotsade henne. Jag var så rädd. Trots det fortsatte jag träffa Elin i ett halvår till, men sakta gled vi ifrån varandra. Kärleken och hoppet slocknade till slut mellan oss.
Det blev istället Astrid jag gifte mig med. Hon var uppriktigt förälskad i mig, men jag lyckades övertala henne om att vi inte borde ha någon stor bröllopsfest. Jag ville inte riskera att Elin skulle få se bilder på oss. Jag flyttade in i Astrids föräldrars stora villa i Saltsjöbaden, och hennes familj hjälpte mig snabbt upp på karriärstegen. Men glädjen fanns aldrig där, inte på riktigt.
Barn ville jag aldrig ha, och när Astrid insåg att det var hopplöst att övertala mig, ansökte hon om skilsmässa. Då, när vi gick skilda vägar, var jag fyrtio och hon trettioåtta. Astrid var stark och gick vidare hon gifte sig igen, fick ett barn och såg verkligen lycklig ut.
Jag försökte hitta Elin flera gånger, drömde om att vi kanske kunde börja om. Men hon var puts väck, försvunnen ur mitt liv. En gammal bekant berättade senare att Elin, efter vårt uppbrott, gift sig snabbt med en man, men att han visade sig vara våldsam. Han misshandlade henne tills hon dog.
Efter det här orkade jag inte längre. Jag flyttade tillbaka till den lilla tvåan i Midsommarkransen där jag vuxit upp, och lät dagarna försvinna i ett moln av öl och gamla minnen. Tårarna kommer när jag ser Elins gamla foto i byrålådan. Jag kan aldrig förlåta min mamma.
