När min bror fyllde 18 förra månaden chockade han oss rejält han ville förlova sig med sin flickvän, Lovisa. Det var dock ingen jublande kör från våra föräldrar om vi säger så. Lovisa hade aldrig fallit dem i smaken, tack vare sina urusla bordsskick och generella ointresse för studier. Hon var inskriven på universitetet i Uppsala men dök upp på föreläsningarna ungefär lika ofta som solen i november, något som störde våra föräldrar otroligt mycket. De var övertygade om att hon drog min bror bort från böckerna och in i något slags studentikost dekadensliv.
Lovisas ganska otrevliga sätt och hang-up på att klä sig mer som en sovsäck än en vanlig svensk kvinna spädde bara på föräldrarnas motstånd. Hennes egen familj mamman, plastpappan och lillasystern ville för övrigt inte heller se röken av min bror i närheten av deras villa i Norrköping. Trots att Lovisa och min bror bott ihop i två år nu, lyckades hon aldrig visa de där blixtrande positiva egenskaperna mina föräldrar kunde ha behövt för att ändra uppfattning.
Min bror blev vansinnig när han hörde alla invändningar hemifrån och stod på sig: han tänkte minsann inte ge upp den stora kärleken bara för att föräldrarna tyckte att hon hade konstiga skor. Själv hade jag ingen stark åsikt om Lovisa varken för eller emot men hela grejen ställde till en tryckt stämning vid familjemiddagarna, för att uttrycka det milt. Min bror bodde fortfarande hemma hos oss i Stockholm, medan Lovisa levde med sin mamma och övriga familj. Då de inte hade råd med egen lägenhet föreslog min bror att Lovisa helt sonika skulle flytta in hos oss och dela hans rum något som låter betydligt mindre romantiskt än alla svenska poplåtar försöker ge sken av.
Då briserade dramat på riktigt när pappa började fälla spydiga kommentarer “Hur har ni tänkt bo i ett tomt rum utan riktiga möbler? Och vem ska betala elen, kaffet och SL-kortet?” Min bror satte då ner foten, krävde sin del av huset (fast den tekniskt sett är fiktiv) och marscherade ut med bara en liten Haglöfs-ryggsäck på axeln. Sedan började den stora Odysseen de två liftade och bjöds in till allt från vänners källare till överfulla ettor runtom i stan, innan de slutligen dök upp hemma igen, beslutsamma att aldrig separera.
Kulmen kom när min bror helt allvarligt förklarade för föräldrarna att han ville sälja sin del av bostadsrätten (ja, eller rättare sagt sin arvsrätt, i bästa fall värd en halv miljon kronor om tjugo år) och hintade om att han annars tänkte göra slut med hela familjen och flytta för gott. Det blev frostig stämning och mer drama än i vilken svensk såpa som helst, och brodern packade iväg igen. Man började misstänka att Lovisas mamma, som jobbar som juristsekreterare, hade något finger i spelet och peppade på de här stenhårda linjerna.
Jag försökte agera fredsmäklare och få folk att faktiskt prata med varandra, men både brorsan och föräldrarna bad mig snällt nåväl, inte direkt snällt att ta hand om mitt eget liv istället.
Kort sagt en klassisk svensk familjekris med inslag av kaffesörpling, passiv aggression och hårdbrödkris. Jag hoppas att tid, lagom mycket terapi och kanske en fika kan luckra upp stämningen, så att vi till slut hittar tillbaka till någon slags skandinavisk harmoni.
