Alltså, jag vet inte om jag är ensam om det här, men på sistone har jag känt att jag bara MÅSTE börja dela maten jämnt mellan mig och min man från början. Alltså, det finns liksom inget annat sätt. Om jag inte ser till att vi delar upp allting så fort vi har lagat eller köpt något, då äter han upp min del direkt och då står jag där hungrig, utan något kvar till mig själv.
Okej, måste förklara läget. Jag och min man har varit gifta i tre år nu. Vi har inte bråttom att skaffa barn ännu, det finns gott om tid för det. Vi båda jobbar och tjänar ungefär lika mycket, runt 34 000 kronor i månaden. När vi gifte oss brydde jag mig inte så mycket om hans ganska märkliga vana. Tänkte väl bara att “jaja, han är kille och gillar att äta.” Så jag lät det vara.
Men sen började jag lägga märke till att det mesta jag handlade hem, eller lagade oavsett om det var falukorv, kyckling eller nåt sött till fredagsmyset gick åt till honom. Jag fick liksom alltid bara en liten smakbit av det som fanns hemma. Det höll verkligen på så i över ett år!
Ta en vanlig middag: Jag lagade ugnsstekt kyckling en kväll, men fick knappt nåt kvar själv. Och jag som älskar kycklingklubbor och schnitzlar! Istället fick jag ofta nöja mig med några torra kycklingfiléer eller en vinge. På samma sätt var det med lösgodis och kanelbullar hann jag ta en eller två var det bra, resten slank ner i hans mage. Han hade ätit upp allt det goda innan jag hann reagera.
Jag försökte liksom hintar; Du vet, jag tycker också om godis och kyckling. Han bara skrattade åt det och sa:
“Du lagar så sjukt gott, jag fattar inte ens att jag har ätit upp allt. Förlåt älskling, jag tänkte inte på att du ville ha också. Säg bara till nästa gång!”
Det var ju snällt sagt, men helt ärligt det kändes inte jättekul. Men droppen kom faktiskt på min födelsedag i år. Kvällen innan firandet hade jag gjort flera goda sallader och ugnsstekt vår absoluta favoritkyckling så det bara skulle vara att värma dagen därpå och ha det lite festligt tillsammans.
Men min man hann alltid hem först från jobbet, och när jag kom hem… ja, då var allt nästan borta. Han hade “smakat” på alla sallader tills nästintill inget fanns kvar en matsked här, en där och av all kyckling var ett kycklingben kvar till mig.
“Jag var så hungrig, jag kunde bara inte vänta,” sa han med ett skratt.
Samma sak med tårtan, där delade vi i alla fall 50/50. Men efter det orkade jag helt enkelt inte längre, min glädje försvann totalt. Så på vägen hem sa jag till honom såhär:
“Nu räcker det älskling. Jag har stått ut länge nog, men nu får det vara. Vi delar allt vi handlar ALLT. Kycklingen, varje påse godis, bullarna du får din halva och jag min. Om du vill äta upp allt i ett svep eller spara på det, det är upp till dig. Men jag tänker inte vara den som går hungrig och bara tar det du lämnar åt mig. Framöver delar vi allt rättvist. Annars får vi börja handla var för sig.”
Han började inte bråka, utan höll faktiskt med. Så nu delar vi upp alla varor och godsaker direkt när vi kommer hem, och det har blivit så mycket lugnare. Inga sura miner och båda får sitt. Så det kan vara så enkelt ibland ibland måste man bara säga ifrån!
