Vi blev vänner på vår första dag på gymnasiet jag och Linnea. Vid slutet av året kom Viktor in i vår lilla grupp och allting förändrades. Det var tydligt för mig att Viktor hade starka känslor för Linnea från början. På nyårsafton gick han ner på knä och friade till henne, men Linnea avvisade honom försiktigt. Hon sa att hennes fokus låg på studierna och att hon inte var redo för någon relation.
Viktor höll ändå fast vid hoppet, och förblev en trogen och omtänksam vän till Linnea. När andra terminen var över försökte han igen, men Linnea tackade nej och sa att det var bättre om de förblev vänner. Senare berättade hon för mig att hon föredrog killar med god fysik och trygg ekonomisk situation.
Trots Linneas tankar stod det klart för mig att Viktor var genuint snäll och omtänksam, även om han inte hade något överflöd av pengar. Efteråt gifte min vän Linnea sig med en man som passade hennes villkor han var stabil och vältränad och vi blev inbjudna till deras bröllop i Göteborg. Tyvärr kunde jag inte delta på grund av att jag låg sjuk, och Viktor avböjde också sin inbjudan, sårad av hela situationen.
Den dagen fann Viktor tröst hos mig. Han öppnade upp och delade sin sorg över att kvinnan han älskade nu gifte sig med en annan. Efter bröllopet började vi spendera allt mer tid tillsammans. Vår vänskap fördjupades särskilt när min mormor insjuknade och min mamma fick ta hand om henne. Då sa Viktor till mig hur mycket han saknade mig, och sakta utvecklades vår relation till något mer.
Ett år senare, under sensommaren i Stockholm, gifte vi oss. Vi började bygga vårt liv ihop. Men lyckan blev kortvarig. Tre år senare dök Linnea upp, nu med barn, och hennes man som varit kommunalråd i Malmö hade gått bort och hon var änka. Linnea frågade oss om hon kunde bo hos oss tills hon hittat en ny bostad, fylld med oro och vädjan i rösten, medan regnet smattrade mot fönstret och våra hjärtan slog hårt.
