Vår systerdotter Linnea var bara tretton år när vi skickade henne till sin mormor i Dalarna för ett två veckors sommarlov. I början tyckte Linnea om att vara hos mormor, och de stod varandra väldigt nära, skrattade och trivdes ihop. Men med åren växte Linnea upp och det lilla samhället tappade sitt gamla skimmer för henne. Hon började sakna sina vänner, bion inne i Falun och allt det där roliga som hör till livet i stan. Linnea var dessutom mormors enda barnbarn, så hennes besök betydde allt; det var liksom mormors lilla glädje i vardagen ens.
En dag körde Linneas pappa henne ut till mormor eftersom hennes mamma, Birgitta, just skulle föda ett till barn. De tänkte att det skulle vara skönt för Linnea att få lite frisk luft och hänga med mormor ett tag, medan allting var så rörigt hemma. Det gjorde dessutom mormor gott rent ekonomiskt; svärsonen skickade med lite extra pengar så att det skulle finnas till mat och annat för Linnea under lovet några hundralappar i veckan, tror jag det blev.
Till en början förväntade sig inte mormor några stordåd av Linnea. Hon var bara glad över att ha någon att prata med och dela vardagen med där ute på landet. Men ju mer tiden gick, desto mer började Linnea ifrågasätta och klaga. Hon visste ju mycket väl att pappa skickade pengar till mormor och förväntade sig därför det bästa av det mesta god mat, fina bullar och att bli lite extra ompysslad.
Tyvärr spårade det ur ordentligt en dag när Linnea blev rasande för att någon ätit upp hennes vaniljbulle. Hon anklagade kusinen som bodde hos mormor för att ha tagit den, vilket ledde till stor dramatik hemma i köket. Till slut fick Linneas pappa åka ut och försöka medla. Grälen och alla utbrott skapade spänningar i familjen, och till sist kom de fram till att Linnea kanske inte skulle åka ut till mormor mer.
Det var otroligt tungt för mormor. Hon älskade tiden med Linnea, även om det ibland var bråkigt och kämpigt. Men när allt detta hände blev det liksom aldrig riktigt som förut igen och besöken tog bara slut helt.
