Många unga svärdöttrar har det tufft med sina svärföräldrar, men kan inte dela sina känslor med någon.
Snart närmar sig vårt första bröllopsjubileum och min relation till svärmor är fortfarande långt ifrån enkel. Vi förstår varandra sällan helt, och någon perfekt harmoni är det definitivt inte tal om.
Jag bad min man, Albin, att presentera sin mamma, Inga-Lill, för mig innan bröllopet han själv hade redan träffat min egen mamma. Men han sköt bara upp det: det fanns aldrig tid, min mamma hade alltid något för sig, eller så dök det bara upp annat. “Ni kommer lära känna varandra med tiden,” sa han. Till slut träffades vi på själva bröllopsdagen. Mötet var helt opersonligt: på mitt leende “god morgon!” svarade hon sammanbitet tillbaka: “god morgon”.
Albin hade alltid sagt att Inga-Lill var fantastisk och förstående med allt. Men jag hade berättat för honom att jag oroade mig för att hon skulle lägga sig i vårt liv. Jag hade sett många liknande situationer. Han försäkrade mig dock bestämt att hans mamma aldrig var sådan. Han brukade säga att han alltid själv skulle välja den kvinna han ville gifta sig med, och skapa en egen familj. Hon skulle aldrig ifrågasätta hans val eller komma med föreläsningar om livet. Men bara några dagar efter bröllopet stod Albin i köket, drack sitt te och såg fundersam ut. Jag frågade vad som bekymrade honom. Svaret tog mig på sängen:
Jag tror att mamma kanske inte tycker om dig.
Det visade sig att Inga-Lill hade synpunkter på att jag inte tvättade äggen i bikarbonat innan jag kokade dem. Att jag lät disken stå i diskhon eftersom det är enklast. Att jag lägger disktrasan direkt på diskbänken, inte på ett fat. Att jag bara kokar upp buljongen en gång, i stället för två. Och tusen andra smågrejer. Jag var helt chockad!
Jag frågade honom rakt ut:
Men varför skulle hon ogilla mig? Vi har ju vår egen familj, och hon bor inte ens med oss.
Men jag är ju hennes son! Det är så jag är van att ha det. Du måste anpassa dig efter hur hon gör!
Jag opponerade mig och sa att mitt kök inte är som hennes hem, och att jag faktiskt får leva som jag vill här.
Då sa Albin bara att nu skulle vi leva “på ett annat sätt” och att jag helt enkelt fick vänja mig vid det.
Sedan var det ändå fyra månader där allt gick ganska okej. När vi träffade Inga-Lill log hon och frågade artigt om mitt jobb, våra relationer, och om Albin hjälpte till hemma. Men när vi skaffade hunden, en liten Enzo, visste plötsligt halva Uppsala på bara en vecka att jag inte kokade ben och kött åt honom. Alla fick också veta att jag var dum som matade honom med råfoder. Stackars Inga-Lill klarade inte av att ha en så ansvarslös svärdotter tydligen var jag värdelös!
Och jag visste inte ens hur kass jag var förrän en hundpromenadskompis berättade det för mig en morgon. Det gjorde ont att höra sånt om sig själv från en främling. Jag bad Albin prata med sin mamma om det, men han bara skrattade och sa att jag borde strunta i alltihop. Nu verkar Inga-Lill vara sur på mig också. Jag är alltid trevlig mot henne, men från hennes sida får jag bara ett stelt “hej”.
Albin tycker att jag inte visar tillräcklig respekt för hans mamma. Att jag inte vill anamma deras familjs traditioner, inte gör någon större ansträngning för att bli vän med svärmor. Själv tycker jag mest att det verkar som om hon saknar hunden mer än något annat Och hennes föräldrar började dessutom komma hem till oss på fika helt utan att fråga först.
Snart lär det bli ännu knepigare, för vi ska bo en period i deras gamla lägenhet. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer bli. Tanken på hur allt blir när vi i framtiden får barn skrämmer mig säkerligen kommer hela grannskapet få veta precis hur jag tvättar och matar barnet. Det känns ibland som att jag borde packa ihop och flytta hem till mamma och pappa igen. Jag tvivlar på att Inga-Lill någonsin låter mig komma till ro i hennes närhet.
