Dagbok, onsdag
Sigrid, min allra bästa vän, och jag har varit oskiljaktiga sedan vi var små. Vi gick tillsammans på förskolan, sedan lågstadiet, och till slut hamnade vi båda på Stockholms universitet. Där träffade vi en ung och stilig man, vars charm var svår att motstå. Jag blev förälskad i honom direkt, men ödet hade ändå andra planer för oss. Av en slump fick han upp ögonen för Sigrid, som inte bara var vacker utan innerligt strålande, och han blev förälskad i henne.
När min väninna kom till mig och frågade om det var okej att hon flirtade med honom, eftersom hon också kände något särskilt för honom, tvekade jag först och svarade att det var okej även om jag älskade honom. I själva verket gav jag bort mitt livs kärlek till min bästa vän. Livet gick vidare. Sigrid och jag bildade våra egna familjer, fick barn och ville aldrig förlora kontakten med varandra. Med tiden försvann mina känslor för honom sakta bort, och jag fokuserade på min egen familj.
En dag bad Sigrid mig att täcka upp för henne eftersom hon hade en hemlig träff. Jag undrade varför hennes man inte skulle få veta om det. Hon erkände då att hon blivit förälskad i en annan man, och att hon inte kunde vara utan honom. Däremot hade hon aldrig tänkt sig att skilja sig; hennes man var en bra försörjare, älskade barnen, och behandlade henne väl.
Jag blev förvirrad av hennes handlingar. Hennes man var omtänksam, driftig, och var en fantastisk far. Jag kunde inte förstå varför hon skulle svika honom. Om han varit likgiltig eller inte uppskattat henne, hade jag kanske förstått hennes skäl. Men när han uppenbart älskade och stöttade henne, varför sökte hon efter osäkra känslor istället för att vårda de starka band hon redan hade?
Nu, efter allt, har jag lärt mig att varje människa har sin egen väg att gå, även om det betyder att stöta sig med andras förståelse. Kanske är det just i den där svårbegripliga längtan efter mer som vi bäst förstår vad vi verkligen behöver.
