Jag och min familj har bott i skilda städer i Sverige. Det måste redan ha gått över tjugo år sedan vi sist sågs. Mamma och pappa var konstnärer och sjöng i kör, hela deras liv kretsade kring resor och föreställningar. När jag fyllde fem flyttade jag hem till min mormor. Hon ville underlätta sitt liv med ett barn och flyttade därför till sina släktingar.
I början kom mamma och pappa och hälsade på oss två, ibland tre gånger om året, men efter hand blev besöken alltmer sällsynta. Till slut slutade jag till och med att tänka på dem. Kontakten ebbade ut helt. När jag studerade odontologi på universitetet, gifte jag mig under tredje året.
Nu driver jag och min make vår egen tandläkarklinik och har god ekonomi. För ett år sedan dök mina föräldrar plötsligt upp igen. De började ringa kliniken, eftersom de inte ens hade mitt telefonnummer. Samtalen bestod mest av klagosånger om deras tillvaro.
Jag lyssnade på allt och svarade att de själva hade valt sin väg när de lät mormor ta hand om mig. Ibland skickade mina föräldrar några kronor till mormor, men för det mesta levde vi på hennes pension. Det har hon berättat för mig otaliga gånger, och jag har förstått vi var tvungna att spara på allt.
Jag klarade mig bra i skolan och jobbade natt på sjukhuset för att ha pengar till mat och kläder. Nu känner jag att jag har mitt eget liv, och att mina föräldrar har sitt vi får gå våra egna vägar.
När mamma och pappa insåg att jag inte tänkte hjälpa dem ekonomiskt började de hota med att kräva underhållsbidrag. Deras ord gjorde till slut att jag drog mig ifrån dem helt. Tidigare kunde jag tvivla på om jag hade gjort rätt, och funderade ibland på att stödja dem ekonomiskt, men nu känner jag att jag inte ens vill känna dem. Tycker ni att jag gör rätt, eller borde jag trots allt hjälpa mina föräldrar?
