Min son har hamnat i klorna på en ogillande flickvän som styr honom som hon vill. På sistone har hon börjat vända honom emot mig. Hon säger att jag inte bryr mig om deras lycka, för att jag bara tänker på mig själv. Hon drog sådana slutsatser eftersom jag vägrade att byta lägenhet med dem.
Min make gick bort för några år sedan, och min son är mitt enda barn. Jag har uppfostrat honom med kärlek och omsorg, gett honom en bra utbildning. Innan han gifte sig bodde han hemma hos oss. Han började jobba redan under universitetstiden, och när han tog sin examen fick han direkt ett bra jobb.
Min son, Erik, är min stolthet. Han är en fin kille och har lyckats väl i arbetslivet. Jag och min make kunde aldrig köpa en lägenhet till honom, vi har alltid levt ganska enkelt. Vi köpte vår egen lägenhet vid 40-årsåldern, före det hyrde vi. Vi hade aldrig råd att köpa en till lägenhet åt Erik. Men han kan ju själv spara och köpa sin egen bostad, precis som vi gjorde.
När Erik berättade att han börjat dejta en tjej blev jag väldigt glad. Jag har verkligen ansträngt mig för att få en bra relation med min svärdotter. Jag har aldrig anklagat eller kritiserat henne. Vem Erik än valde att gifta sig med var det viktigaste för mig att han var lycklig. I början tyckte jag mycket om Linnea, hon var artig och blygsam. Men först efter bröllopet kom hennes riktiga sida fram.
Efter bröllopet åkte Erik och Linnea på bröllopsresa, och när de kom hem sade Linnea upp sig. Hon sade att cheferna behandlade henne illa och att hon ville hitta ett bättre jobb. Men hon gjorde inte mer än så. Linnea har nu suttit hemma i två år utan att ens försöka hitta jobb. Hon lever helt på min sons inkomst.
Erik och Linnea bor i hennes enrummare ute i Stockholms utkant. Eftersom Linnea inte jobbar och lägger stora summor på skönhetssalonger och kläder har Erik ingen möjlighet att köpa en ny lägenhet.
Jag förstår inte hur man inte kan få ett jobb på två år. Jag tror inte på att hon söker något, utan att hon trivs med att bli försörjd. Förmodligen tycker hon det är härligt att leva på maken.
Jag frågade en gång om de tänkte skaffa barn. Vilka barn? Som vi bor, finns det knappt plats för oss själva,” svarade Linnea. Jag föreslog: Varför inte försöka spara lite till kontantinsatsen för en större lägenhet? Vi har ingenting att spara, vi får knappt ihop till slutet av månaden, svarade hon.
Jag kunde inte säga att om hon verkligen försökt jobba hade det funnits pengar att spara. Om de försökt spara skulle jag självklart hjälpa dem, för jag har redan lagt undan en rejäl summa. Men som det är nu vill jag inte ge dem något, för jag vet att Linnea skulle slösa bort allt på onödigheter.
Nu har hon börjat prata om barn igen, och klagar på att tiden rinner iväg och att det är dags att tänka på att få en arvinge. Men är det rimligt att ta hand om ett barn under sådana omständigheter? Min son börjar hålla med Linnea.
Mamma, vi funderar på varför du inte kan byta lägenhet med oss. Vi behöver inga juridiska papper, vi bara byter och så är det klart. Då slipper vi oro över bolån, och du får en lagom stor lägenhet.
Det gjorde verkligen ont att höra. Det här var aldrig något min Erik skulle komma på själv. Jag sade att jag inte ville lämna mitt hem. Gamla träd ska inte flyttas. Det är mitt liv, mitt område.
Snart har du bara några år kvar till pension, och då får du barnbarn, sade Linnea med ett halvt leende.
Jag tackade nej till deras generösa erbjudande och vill inte flytta från min lägenhet.
Efter det har Erik försökt ta upp ämnet flera gånger, och hans kommentarer sårar mig mer och mer. Erik har aldrig varit någon som vill sko sig på andra, men nu verkar hans fru uppmuntra honom att göra just det.
Vi går nu. Jag sa ju att din mamma struntar i om vi får barn eller inte. Hon skulle aldrig göra något för oss, sade Linnea till Erik när de hälsade på mig sist.
Efter det besöket har Erik slutat höra av sig. Han svarar inte när jag ringer, och han ringer inte tillbaka. Jag förstår inte varför min son beter sig så här. Han är inte dum, men när Linnea är i närheten verkar han förändras totalt.
