Jag har aldrig sett min pappa, och min mamma besökte mig bara sällan. Först långt senare fick jag höra av personalen hur jag hamnade på barnhemmet. Jag var omkring ett år gammal när jag drabbades av lunginflammation. Utsliten av sjukdomen slutade jag gråta helt. Jag låg tyst i min lilla säng i flera dagar och livet sipprade ur mig, medan min sorgsna mamma satt i rummet bredvid och drack brännvin.
Jag föddes in i en familj med en mamma vars kärlek till alkohol var större än till det mesta. Hon drack dag och natt, och ljudet av flaskor höll mig vaken om nätterna. Grannarna hade redan börjat klaga över att barnet skrek, så en dag bestämde sig mamma för att ta mig till sjukhuset. När sköterskan kom in på sjukhussalen för att undersöka mig såg hon att jag brann. Kläderna mina hade fattat eld, och det krävdes tre personer för att släcka lågorna. Jag fördes till intensivvården där mina brännskador behandlades. Under tiden jag låg på sjukhus och fick vård, kom min mamma inte och hälsade på mig en enda gång.
Den glädje jag senare upplevde på barnhemmet följde med mig efter att mitt första barn föddes. Jag fick en utbildning och ett riktigt bra jobb, och min lägenhet var stor och vackert inredd. Att bo där gav mig stor lycka. Vi var som en familj av mirakel, ett slags surrogatfamilj. Det enda som saknades var vår egen avkomma…
Min man och jag bestämde oss för att adoptera en tvåårig flicka från barnhemmet. Många rådde oss att låta bli, men vi lyssnade inte på dem. Vi tog med henne när vi flyttade till Stockholm och riskerade att hon kanske skulle lida av någon ärftlig sjukdom. Men hon har varit helt frisk sedan dess!
Idag tackar jag Gud varje dag för att jag fått gåvan att tänka själv och inte bara följa andras råd. Inget av läkarnas varningar har besannats min dotter är frisk och växer. Jag tror det är lätt att lägga skulden för ett barns svårigheter på dåliga gener. Det är som att säga att varken omsorg eller vårt hem spelar någon roll, utan att allt handlar om föräldrarna och deras arv. För mig är det tydligt allt ett barn behöver är kärlek och känslan av att vara behövd för att bli en god människa.
Nu när femårsdagen för adoptionen närmar sig är jag rädd. Jag älskar min son lika mycket som min adopterade dotter båda är min familj. Men en del av mig oroar sig över att Anna kommer att få reda på att hon är adopterad och reagera negativt. Jag vet inte hur jag skulle börja prata med henne om det, om hon får veta. Kommer hon att förstå? Det skrämmer mig mer än tanken på att någon annan skulle berätta det för henne före mig.
Min viktigaste lärdom är att modet att gå sin egen väg och att visa kärlek och omtanke är det som skapar en familj inte genetiken, normerna eller omgivningens åsikter.
