Själstillstånd
Gunilla Pettersson satt i köket och tittade ut genom fönstret. Våren var på gång där ute, snön smälte undan, men för henne kändes det ändå som senhöst. Det var tredje året sen hennes man dog och det blev aldrig lättare. Hon hade liksom vant sig, accepterat det hela, men ändå fanns där en tomhet inom henne. Som om någon tagit ur henne den där viktigaste delen, så att maskineriet fortfarande gick runt men gnisslade.
Barnen bodde långt bort. Sonen i Stockholm, dottern i Malmö. Barnbarnen var vuxna, de körde sitt eget race. De ringde på födelsedagarna, ibland kom något foto i WhatsApp. Gunilla log när hon tittade på bilderna, men sedan satte hon sig vid fönstret igen och lät blicken vila på gatan.
Grannarna bjöd ut henne till promenader, men vad var det för nöje med det? Sitta på en bänk och prata sjukdomar? Förr gick hon och maken på promenader i parken, var på bio eller hälsade på vänner på helgerna. Nu fanns det ingen att gå med, och ingen större anledning egentligen.
I kylskåpet fanns knappt något till sig själv behövde hon inte mycket. På tv rullade de eviga romankomedierna, men av dem blev hon bara ännu mer melankolisk.
Gunilla, du kan ju inte ha det så här, suckade väninnan Ingrid, som tittade in en gång i veckan. Dags att ta sig ut bland folk. Gå med i någon förening, eller dans för pensionärer! Det är faktiskt kul.
Vilka danser, Ingrid? viftade Gunilla bara bort det. Jag har ingen att dansa med, och ingen anledning.
Ingrid skakade bara på huvudet och gick. Gunilla satte sig som vanligt vid sitt fönster igen.
***
I slutet av maj dök barnbarnet Selma upp. Hon pluggar på andra året på universitetet, alltid glad och högljudd med sina hörlurar runt halsen. Hon stormade in i Gunillas tysta lägenhet som en frisk sommarvind:
Mormor! Hej! Jag blir kvar hela sommaren! Är trött på Stockholm, vill ha lugn och dina bullar!
Gunilla blev som en ny människa. Bullarna åkte fram, köttbullar, raggmunkar Selma åt med god aptit och berättade om studentlivet, om kompisar och någon Anton som var söt men “inte fattar hinten”.
Men du då, mormor? Hur är det med dig? frågade hon till slut när de satt i köket och drack te med hallonsylt.
Vad ska jag säga? suckade Gunilla. Jag sitter här och lyssnar på dig. Imorgon kanske jag tvättar fönster.
Saknar du honom?
Ja, Selma. Väldigt mycket.
Barnbarnet tittade noga på henne, sen fick hon plötsligen en idé.
Mormor! Ska vi inte ladda ner en dejtingapp åt dig?
Gunilla satte teet i halsen.
Har du blivit tokig? Dejting? Jag är sextioåtta!
Och? svarade Selma helt orädd. Där finns folk i alla åldrar. Många äldre är ensamma och vill ha sällskap, kanske för promenader.
Dumheter, sa mormor tvärt. Jag var gift i fyrtiofem år, nu skulle jag sitta och leta karlar i mobilen? Det är ju genant.
Ingen behöver veta! skrattade Selma. Det blir vår hemlighet. Kom igen, vi testar bara för skoj skull.
Gunilla fnös, viftade bort det hela, men senare på kvällen när Selma gick ut med kompisarna så pillade hon ändå fram telefonen. Bara av nyfikenhet. Ville se vad det var för app.
Hon hittade appen, laddade ner, registrerade sig. Lade upp en gammal bild, en från semestern med maken klippte bort honom. Och skrev: Gunilla, 68 år. Söker promenadsällskap och samtal.
Sen släppte hon det. Glömde nästan.
***
På morgonen plingade det till. Gunilla tittade ett meddelande i appen:
“Hej Gunilla! Jag heter Birgitta, är 64 år. Jag söker också en väninna att promenera med. Gillar att gå i parker, dra in frisk luft. Saknar sällskap. Ska vi ses?
Gunilla läste det två gånger. Birgitta. En kvinna. Inte alls vad hon väntat sig.
Selma! ropade hon. Kom hit! Det är en tant som skriver.
Vad kul! sa Selma och snappade åt sig mobilen. Ser du, hon är i din ålder och vill ut och gå!
Men vad ska jag göra? Gunilla blev osäker.
Träffas förstås! Vad väntar du på?
Tre dagar senare möttes de i parken. Gunilla var nervös som en tonåringhon bytte kofta tre gånger och provade två kjolar, men valde till slut det vanliga och gick.
Birgitta var en liten späd dam med pigga ögon och hög röst. Hon gick rakt på sak:
Gunilla, jag är så glad! Att sitta ensam hemma är ju döden. Vi har nog mycket gemensamt, känner jag. Var du gift? Ja, jag också är änka. Barn? Min son bor i Tyskland, vi ses högst en gång om året. Vi borde bli vänner!
De pratade i timmar. Promenerade runt parken, satt på bänk, promenerade igen. Gunilla upptäckte att Birgitta också broderade, också älskade gamla filmer och också saknade sin man och hade svårt att fylla dagarna.
Ska vi ses igen? föreslog Birgitta när de sa hejdå.
Ja, gärna, sa Gunilla. Lördag?
Och första gången på länge log Gunilla på riktigt, inte bara på låtsas.
***
Efter en månad träffades de nästan varje dag. De gick längs kanalen, fikade hemma hos varandra. Birgitta var full av idéer.
Du, ska vi inte hitta fler? sa hon en dag. Det finns mängder av tanter i appen i vår ålder, många sitter själva. Vi borde starta en liten grupp.
Grupp? undrade Gunilla.
Ja! Ett sällskap, där vi ses, fikar, pratar om böcker, kanske promenerar tillsammans. Jag vill börja med stavgång det sägs vara nyttigt, men det är tråkigt ensam.
Gunilla tvekade först. Vad skulle hon med grupper och stavgång till, tänkte hon. Men Birgitta gav sig inte. En vecka senare hade de fått med två till Barbro och Solveig. Strax därpå, tre till.
Så föddes klubben Lätta Steg. Namnet var Barbros idé, hon hade jobbat som lärare och älskade att samordna allt.
Stavgång måndag, onsdag, fredag! förkunnade hon. Tisdagar blir det te och bokprat. Torsdagar, bio eller konstutställning. Helgerna är fria men vi kan ses ändå om vi vill!
Först var Gunilla bara med. Sen upptäckte hon att hon skötte gruppchatten. Snart skrev hon in nya medlemmar och rätt vad det var blev hon ordförande Barbros påhitt igen.
Gunilla, du har verkligen ordningssinne! sa Birgitta. Utan dig hade vi aldrig fått ihop det här.
Gunilla viftade bort det, men något varmt spred sig inom henne.
***
Ryktet om klubben spred sig. En ung kvinna från lokalbladet kom och intervjuade dem, tog bilder och antecknade noga. En vecka senare låg det en stor artikel i tidningen: Aktiv ålderdom: seniorerna som förändrar sitt liv tillsammans.
Gunilla kunde inte tro sina ögon när hon såg sin egen bild där, stående mitt i gänget med stavarna hon såg ju ung ut!
Efter artikeln ringde någon från lokal-TV:
Gunilla Pettersson, vi vill gärna göra ett reportage om er klubb. Vad säger du?
Hon ville säga nej. Men Birgitta och Barbro låg på:
Gunilla, du måste! Fler får veta, fler kan börja. Det är ju det vi vill, eller hur?
Det blev tvungna till slut.
Inspelningen tog tre timmar. Reportern, en trevlig tjej som hette Elin, var verkligen smidig och snäll. Hon undrade hur det hade börjat, varför de sågs, vad klubben gav dem.
Jo, sa Gunilla framför kameran, när någon man älskar försvinner, tror man att allt är över. Att man inte behövs någonstans. Särskilt när barnen är långt borta. Men egentligen… man behövs ändå. Framför allt för sig själv. Vi har hittat varandra nu har vi alla en anledning att stiga upp varje morgon. För promenaden, mötet, eller bara för en ny dag.
Inslaget gick i kvällsnyheterna. Gunilla blev nerringd av grannar, bekanta, gamla kollegor. På en vecka var de tjugo nya i klubben.
***
Gunilla skulle fylla sjuttio. Riktig milstolpe, men hon ville egentligen inte fira vad har man för jubileum när man redan är “så gammal”? Men klubben tänkte annorlunda.
Gunilla, vi fixar kalas för dig! bestämde Birgitta. Vi tar ett café, bjuder på musik och fika. Du är vår stjärna nu!
Gunilla protesterade, men innerst inne blev hon glad. Hon köpte till och med en ny blå klänning med små blommor, som hon brukat ha förr.
Sen ringde sonen från Stockholm:
Mamma, vi kommer till din födelsedag. Jag, Mona och barnen.
Va? Kommer hit? Hur ska ni få till det med jobb och allt?
Vi tar ledigt, det ordnar sig. Vi vill fira dig, det var så länge sen sist.
Natten innan kunde Gunilla inte sova. Hon städade, lagade mat, oroade sig. På morgonen, när sonen med familj kom in genom dörren, fick hon en klump i halsen. Hon hade inte sett dem på nästan tre år. Barnbarnen Viktor och Klara hade vuxit och förändrats.
Mormor! utropade Klara och kramade henne. Du ser annorlunda ut… yngre, typ?
Gunilla skrattade:
Ja, vad trodde du? Vi har klubb för pigga pensionärer. Jag har inte tid att bli gammal!
Firandet blev på caféet. Nästan hela klubben kom färgstarka kvinnor med blommor och presenter. Grannar, gamla arbetskamrater, alla var där. Birgitta höll tal, Barbro läste egna dikter, Solveig sjöng visor.
Sonen sneglade på sin mamma och kunde knappt tro sina ögon. För tre år sedan var hon grå, tillbakadragen och såg mest ledsen ut. Nu…
Är det verkligen du, mamma? frågade han när de fick en stund för sig själva.
Ja, min son, log hon. Förut var jag ensam. Nu har jag både vänner, ett syfte och en anledning att gå upp på morgonen. Förstår du?
Ja, visst gör jag det, nickade han. Förlåt att vi inte kom oftare.
Äsch, sa Gunilla. Ni har ert. Och nu har jag mitt. Och vet du, det är faktiskt riktigt bra.
Strax därpå ringde Selma på videosamtal:
Grattis mormor! Jag är så glad för din skull. Kommer du ihåg när jag föreslog appen och du sa det var bara trams?
Ja, trams, skrattade Gunilla. Men ibland är det just trams som förändrar livet.
***
Epilog
Ett år senare kände hela staden till Lätta Steg. De var med på lokal-TV, med i tidningen, och hade startat fler klubbar: stickning, målning, till och med en liten teatergrupp.
Nu var Gunilla inte längre bara medlem, utan koordinator för alltsammans. Hon hade assistenter, ett schema och planer för året.
Sonen med familj kom och hälsade på oftare. Barnbarnen höll kontakten på mobilen, skickade bilder och frågor. Och Selma, barnbarnet som dragit igång allt, gjorde sin praktik på lokalbladet hon påstod att hon vill skriva om svenska pigga pensionärer.
Mormor, du är min största inspiration, säger hon.
Och Gunilla bara ler och ser ut genom fönstret. Men nu är det inte höst där ute längre det är riktig vår.
Livet går vidare. Och det är vackert.
Gunilla har fortfarande appen kvar på telefonen. Ibland går hon in och tittar på nya profiler, men söker inte längre själv. Varför skulle hon? Hon har hittat det viktigaste sig själv. Resten löser sig.
Tjejjer, säger hon till nya i klubben som känner sig blyga, det viktigaste är att inte vara rädd. Livet är långt, längre än man tror. Och det går alltid att börja om, oavsett ålder, även om allt känns hopplöst.
Och de tror henne. För framför dem står en levande, lycklig, blomstrande kvinna. Som vid sjuttio har blivit småstadens stjärna. Som bevisat: ålder är bara siffror. Att leva är en känsla.
