Jag måste ta mig hem efter semestern, och resan är lång, så jag har bokat en plats i ett tågkompartiment.
Jag fick en plats på den övre bädden, men det var egentligen inte så viktigt eftersom jag ändå tänkte sova under hela resan. Mina medresenärer är en mamma med hennes fyraåriga son. Jag förväntar mig att pojken ska vara stökig och högljudd, men det visar sig att han är förvånansvärt lugn och tystlåten. När min egen son somnat talade jag och min medresenär lite, drack te och lade oss för att vila.
På morgonen väcks jag av att någon knackar på dörren. Två poliser kommer in i kupén. Har ni sett barnet? Där är han, på överslafen, han sover. I hörnet på bädden ligger en liten pojke och sover hopkrupen, synligt frusen. Vi behöver ställa er några frågor.
Det visar sig att min medresenär drack alldeles för mycket igår kväll. Hon klev av på fel station i fyllan och när hon vaknade på morgonen trodde hon att någon kidnappat hennes barn. Poliserna skyndar sig därför att söka igenom tåget. Hon var helt enkelt berusad och hade glömt att hon lämnat barnet kvar i sovkupén.
Det är skrämmande att tänka på vad som rör sig i huvudet på en sådan mamma som helt tappar kontrollen. Tur att hon glömde bort pojken och att han kunde sova ostörd hela natten. Annars hade hon kunnat ta med honom till någon avlägsen by, somna på vägen, och pojken hade riskerat att gå vilse i skogen.
Hur det gick för denna pojke vet jag inte, men jag hoppas innerligt att mamman inte gått fri från ansvar. Det är dock osannolikt att bara böter skulle få henne att förstå allvaret och inse hur sårbar hennes son var.
