9 oktober
Jag kan fortfarande inte riktigt förstå allt som hänt. Det känns som om livet väntes upp och ner på bara några timmar. I kväll, när jag försöker samla mina tankar här i min lilla anteckningsbok, måste jag börja från början för att kunna greppa vad som verkligen hände.
Det var efter mitt senaste läkarbesök hos doktor Karl-Erik Holmgren, en vänlig läkare jag haft kontakt med i över tjugo år. Han har följt min hälsa sedan min käre make Börje gick bort. Idag, när vi tog i hand efter undersökningen, smög han diskret ner en vikt lapp i min ficka. Jag hann knappt reagera innan han lade ett finger över läpparna och såg på mig med sorgset allvar. Först på väg ut från Vårdcentralen på Götgatan, tog jag fram pappersbiten. Med darrande händer vecklade jag ut den. Fyra små ord, skrivna i all hast: “Lämna din familj, Ingrid.”
Jag log till först ville tro att det var ett skämt. Vad skulle annars den lugna, förståndiga doktor Holmgren mena? Men när jag kom hem igen, i höstskymningen över Hornstull, kunde jag känna en otäck oro. Någonstans anade jag att han just räddat mitt liv.
Mitt hem har alltid varit min borg. Efter Börjes död är min största glädje min son, Martin. För ett år sedan flyttade hans trolovade, Elin, hit. Jag tog henne till mitt hjärta. De gifte sig och stannade kvar, trots att jag föreslog att de kunnat hitta något eget. Men Martin bara skrattade, “Mamma, vi ska inte lämna dig ensam. Du är vår skatt.” Hjärtevärmande, brukade jag tänka, även om deras omsorg stundtals blev nästan kvävande.
Den här kvällen kände jag redan i hallen hur det doftade äppelkaka. Elin bakade min favorit. “Mamma, är du hemma!” utropade hon, sköljde händerna och kom emot mig. “Hur gick det hos läkaren?” Hon såg så innerligt bekymrad ut att jag strök bort tanken på lappen. “Allt ser bra ut”, ljög jag. “Blodtrycket hoppar, men han har gett mig nya tabletter.”
“Du ska få en kopp örtte vi blandat ihop, det är bra för hjärtat!” log Elin och drog mig in i vardagsrummet. Strax kom Martin ut ur sovrummet och kramade mig på kinden. “Elin har fixat vitaminer också”, sa han, “en vän rekommenderade dem. Ta dem tillsammans med teet.” Han räckte mig en vacker burk. “Tack, mina fina”, mumlade jag, rörd. Ibland kände jag mig nästan kvävd av deras eviga pysslande.
Kvällen fortsatte i lugn takt. De överöste mig med mat och dryck, bjöd på de finaste bitarna av äppelpajen. Innan natten föll, var jag trött. I mitt rum lutade jag mig tillbaka när Elin smög in med ett fat och en kopp rykande örtte. På fatet låg en stor, kritvit tablett.
“Mamma,” viskade hon, “glöm inte ditt vitamin och ditt kvällste, så sover du gott.” Något i hennes blick gjorde mig illa till mods, men jag ville inte såra henne. Jag låtsades svälja tabletten, men knep fast den i handen och tog bara en pytteliten klunk te. “God natt, hjärtat,” viskade jag.
När dörren slagit igen satt jag på sängkanten med tabletten i handen. Den såg onaturligt vit och slät ut. När jag lade den på nattygsbordet tappade jag den av misstag den studsade i golvet och försvann under gungstolen i hörnet. “Den får ligga där,” tänkte jag och försökte somna.
Mitt i natten väcktes jag av ett konstigt gnisslande. Jag slog på nattlampan. Ljudet kom från under stolen. När jag kikade ner fann jag vår lilla hamster, Stina. Hon låg på sidan, flämtade och rörde sig knappt. Jag tog upp henne hennes päls var fuktig av svett. “Lilla vän, vad har hänt dig?”
Då såg jag tabletten, några centimeter bort. Allt föll på plats Stina, som alltid letar smulor, måste ha hittat tabletten och ätit upp den. En iskall insikt slog till: Det där “vitaminet” var ingen vitamin. Det var gift. Jag böjde mig över Stina men hon dog där i min hand. Tårarna kom, jag höll henne länge och hade svårt att få luft av skräck.
Allt ställdes på ända. Jag mindes lappen från Karl-Erik. Han hade förstått, riskerat allt för att varna mig. Luften var elektrisk av fara. Jag svepte in Stina i en näsduk och gömde henne i garderoben en framtida grav. Nu gällde det att ta sig därifrån tyst och snabbt.
Jag tog min lilla sjukhusväska pass, plånbok, några ombyten och stoppade ner burken med “vitaminer” och lite av teet som bevis. Smög ut i hallen, där tystnaden bara bröts av väggklockans tickande. Jag smet ut, blundade när jag låste ytterdörren och sprang nerför trapporna till gatan.
Det var kallt, mörkt och tomt. Jag såg upp mot vårt köksfönster mörkt. Ingen hade märkt något. Jag kände mig iskall när jag gick mot Karl-Eriks hem, bara några kvarter bort. Varje skuggfigur fick mig att hoppa till, men det var tyst och inga förföljare syntes till.
Väl framme tryckte jag på portkoden. Hans röst hördes i samtalsanläggningen. “Vem är det?”
“Det är jag”, viskade jag. “Snälla, släpp in mig. Jag förstår nu.” Han öppnade dörren efter några sekunder.
Uppe i hans lägenhet kände jag benen vika sig. Jag satte mig ner, visade honom “vitaminburken” och tabletten.
“Det var det här de gav mig. Hamstern Stina åt en och dog på några minuter.”
Han undersökte tabletten med blick för detaljer, hämtade snabbt ett testkit. “Jag misstänkte något”, sa han lågt, “dina svar har visat spår av saker man inte hittar hos en frisk pensionär.” Tystnaden låg tung. Han mätte och vägde, rörde vid vätska, och såg på mig med allvarliga ögon.
“Det här är en stark psykiatrisk medicin, Ingrid. Farligt i den här dosen för någon i din ålder. Fortsätt du ta dessa hade…”
Jag tappade andan. “Varför? Martin och Elin?”
Karl-Erik suckade. “Du vet nog. Men nu ska du hålla dig borta därifrån. Vi reder ut detta. Men först du måste skyddas.” Jag nickade, tårarna kom. Inte av rädsla längre av vrede.
***
Våren gick och vävde långsamt ihop trådarna, men till ett högt pris.
Förhören blev många. Martin och Elin nekade först till allt, sade att det bara var tillskott, “naturläkemedel”, att Stinas död var en olycka. Men laboratoriet visade att det fanns kraftfull medicin i tabletterna, substanser i teet, och mina prover visade ökande halt giftiga ämnen.
Martin bröt ihop under det andra förhöret. “Det var Elins idé”, snyftade han. “Hon övertalade mig mamma var gammal, snart ändå borta, men lägenheten behövdes för vår framtid. En vän till henne tog fram allting. Jag vågade inte neka.” Han sade att han hatade sig själv nu.
Elin höll ut. Hon hävdade att jag inbillade mig. Men bevisen var tydliga. Hon dömdes för mordförsök, Martin fick villkorlig dom för delaktighet och samarbetsvilja.
Nu bor jag på en liten ort i Värmland. Karl-Erik hjälpte mig att hitta en billig tvåa, ordnade kontakt med en ny läkare. Mina dagar är stillsamma jag promenerar i stadsparken, stickar, säljer halsdukar på torget och träffar ibland pensionärsföreningen i församlingshemmet, där jag lärt mig brigde. För första gången på åratal kan jag sova lugnt.
Ibland tänker jag på Martin. Saknaden skaver som öppet sår, men det har gått från skräck till sorg. Sonen jag älskade är borta han finns bara i mitt minne, som någon annan person. Jag har inte förlåtit, men hatar honom inte heller. Jag vet bara: vår familj dog långt innan den där natten.
Ofta tänker jag också på Stina. På en hylla vid fönstret står en liten ram med hennes bild och en leksakshamster som jag köpte för att minnas henne. Varje kväll lägger jag dit ett litet blåbär. Hon räddade mig utan att veta om det.
Karl-Erik kommer förbi ibland, har med sig böcker. Senast sa han:
“Ibland undrar jag om det viktigaste med mitt yrke inte är att bota sjukdomar, utan att känna igen faran när den tar en annan form.”
Jag bara log. Jag vet nu med visshet: livet går vidare. Även efter svek. Även när allt verkar gått förlorat. Särskilt när man till sist är trygg.
