Han vinglade ensam längs Stockholms nattliga gator, tung av alkohol och ännu tyngre av tankar. Vart han egentligen var på väg, det brydde han sig inte om. Han litade på att hans ben skulle hitta hem till slut, för det här var hans stad. Det som upptog honom nu var större, eller så kändes det åtminstone. Ropande ut i tomheten, satte han ord på sin smärta:
Varför? Varför blev det så här? Jag är tjugosju, och alla mina kompisar har barn som redan börjat skolan. Själv kan jag knappt hålla kvar en tjej i mer än en månad, om ens det. För hård? Nej, inte egentligen eller jo, kanske ändå. Men det är så en man ska vara! Håkan log snett åt sig själv. Det enda jag lyckats med är firman. Riktigt rik är jag väl inte, men jag lever gott i alla fall.
Plötsligt stannade han, grep sig över tinningarna och tårarna brände sig ut:
Alla dessa pengar till läkare, och vad blev svaret? Jag kan inte hjälpa dig. Här är adressen till ett stort namn i Stockholm, men jag tror inte han lyckas heller. Men ändå imorgon, då åker jag upp och träffar honom.
Snart hade han kommit fram till Tranebergsbron. Han såg ut över det mörka Mälarvattnet under sig.
Skulle man bara hoppa? Från bron skulle man väl försvinna direkt ned, han kisade mot det svarta vattnet. Nej, inte ikväll. Det är för kallt. Och Sokrates har ju inte fått mat. Jag går hem, helt enkelt.
Han korsade bron just som han på mitten fick syn på en ung kvinna. Hon stod stilla, med ett spädbarn mot bröstet i ett ryggbarnbärsele. Hon såg ut mot vattnet, klättrade plötsligt upp på räcket, sträckte ut armarna och Håkan slängde sig fram mot henne. Han lyckades greppa hennes midja och drog henne ner på det dammiga trottoarbeläggningen. Barnet började skrika.
Är du galen? skrek Håkan, adrenalinet sobert i ådrorna.
Varför bryr du dig? Stick, låt mig vara! grät hon hejdlöst, rödgråten och urblåst.
Jag tyckte bara livet såg lite för ljust ut för att du skulle avsluta det redan för dig och särskilt för honom där nickade han mot det skrikande barnet. Gå hem nu! Till din sambo eller din mamma, eller vem du nu har!
Jag har ingen. Ingen hemma, ingen sambo, ingen mamma. Jag har ingen alls.
Typiskt mig att få sånt här på halsen, muttrade han och lyfte henne upp tillsammans med barnet. Vi går.
Jag går inte med dig nånstans. Du skulle kunna vara en galning!
Hoppa i kan du alltid göra sen om du måste! Men är du rädd för en galning, så? han drog henne mjukt i armen. Nu går vi.
***
De gick genom stan, nattens tystnad bröts av barnets skrik. Till slut stod inte Håkan ut längre.
Varför är han så ledsen?
Han är väl hungrig, hon tryckte barnet mot sig.
Ge honom lite mjölk, då.
Jag har varken mjölk eller pengar.
Och hjärna verkar du sakna också, Håkan såg sig omkring. Det finns en nattöppen affär där borta. Kom.
***
Kassörskan och vakten spanade misstänksamt på det slitna sällskapet. Men Håkan placerade korgen framför tjejen:
Kom nu var är mjölken?
Där borta, sa kassörskan och pekade.
Vid kyldisken.
Ta, ta det du behöver! sa Håkan bestämt.
Bara ett paket, tack, mumlade hon.
Ta mer! Ta allt du behöver! han väntade och såg henne stoppa ner paket efter paket i korgen. Vad mer?
Blöjor.
Vad är det?
Där, hon log mot hyllorna.
Ta det! Kan du ta våtservetter också?
Ja, tack.
Vid kassan stoppade Håkan in sitt kort.
Endast kontanter, sa kassörskan.
Håkan drog upp några prassliga tusenlappar. Han gav en sedel.
Har ingen växel, löd svaret.
Ge mig chokladen för resten då, sa Håkan och pekade irriterat. Den där.
***
I lägenheten såg kvinnan sig försiktigt om förvånat. Han slängde av sig skorna, dök till kylen och kastade en makrill till katten som genast dök upp. Sedan tog han ut juice och drack i stora klunkar. Efteråt gick han fram till henne:
Sov i det här rummet, han pekade mot dörrarna. Kök, badrum, toa där inne. Jag går och lägger mig nu.
Han gick, men vände sig om:
Vad heter du?
Linnéa.
Jag heter Håkan.
***
Han verkar inte vara en galning i alla fall, tänkte Linnéa när hon smög in i köket, satte på spisen och kokade te. Herregud, vad nära det var Om inte den här galningen störde. Vad hade hänt med Algot om vi blev kvar därute i natten? Vi hade frusit ihjäl. Han lär väl kasta ut oss i morgon ändå. Men i natt får vi åtminstone sova varmt.
Tekokarens fräsande spred sig. Hos Algot hade tårarna gett med sig. Hon la honom på sängen och letade fram nappflaskan ur ryggsäcken. Tillbaka i köket diskade hon snabbt flaskan, blandade mjölk och vatten.
Algot sög i sig innehållet och somnade med en lätt suck. Hon bytte blöja och torkade honom försiktigt. Sedan stolpade hon ut i köket igen, hungrig nu. Hon öppnade kylskåpet och slet tag i en bit falukorv, kastade in den i munnen, rev loss en bit bröd och lite ost.
När magen var lugn igen insåg hon att det inte var så artigt. Hon ryckte på axlarna, lade sig jämte sin son och somnade på en sekund.
***
Morgonen grydde. Några gånger under natten hade Linnéa fått gå upp och mata Algot som bara var åtta månader och alltid hungrig. Hon hörde hur mannen var uppe, liksom hon själv.
Det är väl dags nu, smög hon, försökte inte väcka pojken. Bra saker varar aldrig länge.
Han slamrade i köket. Hon tvättade sig snabbt och klev in.
Sätt dig, sa Håkan och nickade mot en stol. Jag fixar ägg till oss.
Du kan sätta dig du också, faktiskt, hon puffade honom vänligt av vägen, hackade färsk dill och strösslade över stekpannan. Hon kastade en blick på diskbänken, diskade noggrant ett par glas och kokade kaffe.
Medan Håkan satt i telefon, diskutera och gav order, rörde hon sig tyst runt honom. För Linnéa kändes det som om han inte såg henne alls. De åt frukost, drack kaffe. När han reste sig, spändes hon som en fjäder.
Nu åker vi ut, tänkte hon.
Linnéa, lyssna noga! Jag måste bort en vecka nu. Viktigast av allt: mata katten. Han heter Sokrates, och får du för dig att ge honom någon Whiskas så…! Han vill ha färsk fisk och färskt kött. Mitt arbetsrum, rör du inte! Annars gör du vad du vill.
Barnskrik hördes från sovrummet. Linnéa for upp och såg frågande på honom.
Gå, sa han bara.
Fem minuter senare kom hon tillbaka, Algot i famnen. På bordet låg några blå tusenlappar i kronor.
Det räcker väl en vecka, nickade Håkan. Nu går jag.
Han skulle till att öppna ytterdörren, då sträckte Algot plötsligt ut små armar och mumlade pa-pa eller något ditåt. Kanske hörde bara Håkan just det, men det högg till i hjärtat. Han visste varför han skulle aldrig själv bli någons pappa.
Linnéa, får jag hålla honom ett ögonblick? frågade han plötsligt, överraskad av orden.
Ja, log hon. Har du aldrig hållit en bebis?
Nej.
Så här ska du göra.
Algot skrattade till och viftade med små händer. Håkan stod länge och såg på honom, förtrollad.
Jag får aldrig någon son, hann han tänka innan han, med grå blick, lämnade barnet till mamman och gick.
***
Han promenerade hemåt. Stockholmsprofessorn hade sagt samma sak som de andra: han skulle aldrig få barn. Humöret var nattsvart.
Vad ska jag med pengar till? Stora fyrarumslägenheten, bilen… Allt för vem? En man ska jobba för sin familj. Men hemma hos mig är det alltid rörigt. Sju platser i bilen, och ingen att fylla dem med.
Men när han öppnade dörren till sin våning slog dammljuset mot kliniskt skinande golv. Linnéa stod där, lite skyldig och med ett försiktigt leende.
Pa-pa! hördes små händer klappa.
Hans väska föll till golvet. Armarna, utan att han tänkte, tog emot barnet.
