Grannen gjorde trapphuset till rökruta framför min dörr. Jag löste det tufft och hon hade aldrig kunnat ana slutet.
Och vem har sagt att det är din luft, va? Trapphuset är ju gemensamt. Vill jag röka, så röker jag. Vill jag spotta, så spottar jag. Läs på lagen, kvinna!
Viktoria, min granne Malins tjugoåriga dotter, blåste ut ett moln av sötaktig ånga rakt i ansiktet på mig. Bredvid henne, tillbakalutade på fönsterbrädan mellan våningarna, satt två killar och skrattade högt. På betonggolvet låg cigarettfimpar, tomma energidryckburkar och solskele.
Jag, som heter Eva Sundström och arbetar som chefsrevisor på ett stort verk, gjorde varken gest eller suck. Jag rättade bara till glasögonen och såg på grannflickan med blicken som brukar få fabrikschefer att svettas vid årsrevisionen.
Det är visserligen gemensam yta, Viktoria, svarade jag stelt, så därför röker man inte här, spottar inte här och skräpar definitivt inte ner här. Du har fem minuter på dig att städa upp det här. Annars blir det en annan typ av samtal.
Åh, jag darrar! svarade Viktoria, och askade demonstrativt rakt ner på det nyskurade golvet. Gå och ta en alvedon, tanten, innan blodtrycket stiger. Ska du gå och skvallra för mamma? Hon säger ju att jag får hänga här, så det inte luktar hemma.
Killarna skrattade rått. Jag stängde min dörr och tystnaden i lägenheten lade sig som bomull efter trapphusets oljud.
I hallen luktade det stekt potatis och gammalt trä den där hemtrevliga doften som nu kvävdes av billig cigarettrök genom nyckelhålet. I köket satt Patrik.
Patrik är trettiotvå men ser äldre ut, på grund av tunnhårighet och dålig hållning. Han är min avlidne makes systerson, och har bott hos mig i över tio år nu. Inbunden, lågmäld och med lätt stamning, jobbar han i en urmakarverkstad och undviker uppmärksamhet. De flesta i huset kallar honom den tystlåtne.
E-Eva, sitter de där igen? frågade han, när han hörde stöket i trapphuset.
Ät, Patrik. Det där är inte ditt bekymmer, sa jag och la upp mer potatis till honom. Men inom mig bubblade det av ilska.
Senare på kvällen gick jag över till Malin. Hon öppnade i morgonrock, mobil mot örat, ansiktsmasken på.
Malin, din dotter har gjort vårt trapphus till rökruta precis utanför min dörr. All rök drar rakt in i lägenheten, och oväsendet håller på till sent om kvällarna. Jag vill att du gör något åt saken.
Malin himlade med ögonen, mobilen kvar mot örat.
Eva, vad hakar du upp dig på? Ungdomar måste ju få vara någonstans. Ute är det kallt. Det är ju inte som att de tar droger, de sitter bara och snackar. Och du som inte har egna ungar, du förstår nog inte. Patrik bryr sig väl inte heller, han märker väl inget
Hon slog lågt och hårt. Jag andades långsamt ut.
Så ungdomligt, tycker du? Och min Patrik stör? sa jag kallt. Jag hör dig.
Jag gick hem och satte mig vid skrivbordet, tog fram en pärm med papper. Känslor är för svaga för de starka finns Jordabalken och ordningslagen.
En vecka höll jag mig lugn. Viktoria blev djärvare, trodde att kärringen kapitulerat, kånkade till och med upp en gammal fåtölj, och nu dundrade musiken till sent på natten.
Men på fredagen brakade det loss.
Patrik kom hem från jobbet, med matkasse och en liten ask för en kund. När han skulle förbi Viktoria och hennes vänner i trappen satte en av killarna, Richard kallad Sura, fram foten.
Patrik snubblade till. Äpplena rullade ut över smutsen, asken for i väggen.
Men titta, nu flyger strutsen! skrattade Richard.
Viktoria blåste ut rök mot honom: Akta fötterna, du. Trampade du fel, eller? Samla ihop grejerna innan jag blir sur.
Patrik blev röd i ansiktet och började skakigt plocka upp äpplena. Jag visste hur han kände så van att vara ingen, så van vid att bli trampad på.
Jag öppnade dörren. I handen höll jag inte en sopkvast, utan min mobil, kameran riktad rakt mot dem.
Ofredande, nedsättande tilltal och förstörd egendom, sa jag tydligt. Jag har allt på film. Nu ringer jag polisen, och imorgon lämnar jag materialet till hyresvärden.
Lägg av med mobilen, tant! väste Richard, men han vågade inte komma nära min blick var värre än vilken polis som helst.
Patrik, gå in, sa jag utan att titta på honom.
M-men äpplena
Låt dem vara. Det där är skräp nu. Liksom allt annat här ute.
Dörren slog igen bakom honom. Jag vände mig mot Viktoria.
Nu lyssnar du noga, flicka lilla. Tror du jag var passiv en vecka? Jag har dokumenterat allt.
Vadå för dokumenterat? Viktoria försökte låta dryg, men rösten brast.
Jag fick tag på lägenhetens ägare. Din mamma äger inte den va? Din pappa gör. Och vad tror du han får höra när han ser bilder på sitt lilla medicinstuderande flickebarn, när hon och hennes kompisar gör trapphuset till rökruta och fyller det med skräp?
Viktorias ansikte blev likblekt. Hon visste vad pappa Christoffer betydde: strikt, kompromisslös och han betalade allt så länge hon skötte sig perfekt.
Du vågar inte väste hon.
Jag har redan vågat. Han fick just bilderna, filmerna, ihop med en anmälan till polisen och till Stena Fastigheter. Han lär komma hit. Polisen också. Snart är lekstugan stängd.
På lördagsmorgonen dånade en mansröst i trappan.
När jag drack mitt te, ringde det på dörren. Där stod han, Viktorias pappa lång, bredaxlad, i dyr rock. Bredvid stod Malin, uppgiven och tårögd, men av Viktoria syntes inte en skymt.
Eva Sundström? Hans röst var artig men bestämd. Jag ber om ursäkt för min dotters och min exfrus beteende. Vi städar huset, jag betalar för ny målning av väggarna. Viktoria flyttar till studentboende. Jag har strypt pengarna.
Jag nickade, tog emot ursäkten.
Det är som det ska. Men en sak till.
Jag ropade på Patrik, som kom ut, hopsjunken som vanligt.
Er vän här orsakade min systerson skada igår. Krossade hans arbete. Patrik är urmakare, han jobbar med sånt som schweiziska verkstäder nobbar.
Christoffer granskade Patrik nyfiket.
Urmakare?
R-r-estauratör, stammade Patrik blygt.
Så pass Han tog ett steg fram, och Patrik ryggade. Men Christoffer räckte fram en stor hand.
Jag har en samling fickur, gamla Breguet. Ett har stått i ett år, ingen verkstad vill ta det. Vill du titta på det åt mig?
Patrik såg förvånat upp. För första gången blev han sedd som yrkesman, inte någon udda figur.
Jag kan försöka. Om fjädern är hel
Toppen, sa Christoffer och skakade hans hand. Förlåt min dotter. Håll inte agg. Du får bra betalt om du fixar klockan.
När dörren sedan gick igen, stod Patrik tyst och såg på sin hand. Han rätade på ryggen, kanske för första gången på år.
Eva, sa han, nästan utan att stamma. Jag tror, jag plockar upp de där äpplena. Synd på matkassarna.
Jag vände mig diskret mot fönstret så han inte skulle se tårarna i ögonen.
Gör det, Patrik. Och sätt på en kanna. Vi firar idag.
I trapphuset var det tyst och rent. Det doftade klorin och nymålat. Och inne från vårt kök spred sig doften av bullar och Patriks lugna röst när han berättade för mig allt om hur ett turbinur fungerar.
Rökrutan var stängd. För alltid.
