ETT FÖRBLUFFANDE LIV
På bröllopet mellan min väninna Elin firar vi i två dygn: glatt, mätt och med mycket skratt. Brudgummen, Henrik, är lika slående vacker som en ung Mikael Persbrandt och samtidigt förvånansvärt blygsam för sitt fantastiska utseende. Vi gäster låtsas vara upptagna, men betraktar Henrik i smyg: klarblå ögon som en sommardag vid Vänern, löjligt långa och täta svarta ögonfransar (varför ska naturen vara så orättvis mot oss kvinnor, snälla nån), markerad haka, stilig näsa och sammetslen hy med lite solbränna. Pricken över i: nästan två meter lång och bredaxlad som en hockeyback. Hade vi inte älskat Elin så mycket hade vi nog slagits för honom redan vid bröllopsbordet. Henrik är verkligen fantastisk.
Hur lyckades du fånga en sådan drömkille? frågar vi Elin nyfiket och försöker se lite extra olyckliga och ensamma ut, i hopp om att Henrik har lika vackra singel-vänner.
Snälla, tjejer! Jag blev kär i Henrik för hans enkelhet. Han är från en liten by i Värmland, uppvuxen hos sin mormor, sköter alltså bondgården och är riktigt händig. Mina föräldrar köpte sommarhus i samma by och där träffades vi. Han är omtänksam, snäll och pålitlig. Ni skulle se hans kunskaper hemma, ni anar inte. Han är en riktig man! Jag fick verkligen kämpa för att få honom att flytta in till stan det gick åt många sena diskussioner och övertalningsförsök, skrattar Elin.
Henrik klarar sig dessutom galant med arbete, hennes släktingar och att anpassa sig: han har snabbt lärt sig goda viner, parfymer, politik, konst, resor, Dow Jones-indexet och sport, samt pratar nu utan sitt starka dialektala värmländska. Han kör sin bekväma Volvo, generöst lånad av svärfar, och jobbar nu på ett riktigt bra jobb vid samma företag som svärfar. Vem som fixade fin lägenhet till de unga det behöver man inte fråga om, va?
Andra året som gifta får Henrik en plötslig faiblesse för vita strumpor. Han går uteslutande i skinande rena vita strumpor både hemma och borta, i gummistövlar och på smutsiga hallgolv, utan att skämmas. Elin är måttligt road, men skrubbar golven två gånger per dag och köper massvis med Vanish. Så får Henrik smeknamnet Strumpan.
Att Henrik har en älskarinna får Elin veta i åttonde månaden. Och under samma tid är älskarinnan också gravid exakt lika långt gången. Strumpan jagas ut, får sparken, förbannas och gråts ut över allt inom ett dygn. Sedan följer tunga och trista höstdagar. Elin ligger på den plötsligt ändlösa sängen och stirrar torrt mot taket:
Jag gråter sen. Nu får det inte vara dåligt för bebisen.
Elin ligger där, som Lenin på sin brits, och vi vaktar henne tysta i skift för henne behövs inga ord.
Vi ville gråta tillsammans, riva ut boksidor om ödet, skrika ut besvikelsen. Men vi höll oss och väntade.
Vid hemgång från BB är det fullt ös vi skrattar, har ballonger, bönar till personalen om att få bjuda in på en tekopp och dra ut i solnedgången till björnar och spelmän, önskar hela världen hälsa och lycka. Den nyblivne morfadern kämpar allra mest: kvällen innan, rörd till tårar, löfte till städpersonalen att fixa efteråt, skrev han med krita under Elins fönster: Tack för barnbarnet!. Han försöker till och med sjunga, men stoppas artigt av vakten. Vakten bjuder istället in honom till sitt lilla krypin för en konjak, utan påverkan på ordningen.
När Elin skrivs ut är morfar pigg, fräsch, ja nästan som ny. Han gråter av glädje och stolthet. Fint och uppriktigt. Vi gråter också, skrattar, kramar Elin och smygtittar i barnvagnen, nynnar om Elins grekiska näsa i lille Olov. Men Elin gråter inte ens i glädje:
Sen. Det får inte påverka mjölken, va?
I två månader till tiger Elin, sen bestämmer hon sig och går för att träffa Henrik. Utan eld eller kaos, men med ett brinnande behov av att få skrika och gråta ut anklaga honom, slå i väggar, skämma ut honom, försöka befria sitt eget hjärta från smärtan och lägga all börda på svekaren. Han som krossat deras liv och hennes framtid, där hon sett sig själv sticka strumpor till sina pojkar om kvällarna, se glada Olov och honom, Henrik, ta promenader tillsammans, vara den pappa och partner hon behövde.
Och hon vill verkligen se in i ögonen på den där skamlösa typan som ligger med andras män. Ögonen kommer säkert vara fräcka, och troligen väldigt vackra. Dem tänker Elin spotta i, så är det bestämt. Och om så behövs, riva ut.
Att hitta rätt ställe att bråka på får Elin veta av de portvaktande tanterna i trapphuset när hon tar barnvagnen på en promenad. Novisa tanter stoppar henne, påminner om att Henrik minsann är en skitstövel, går igenom kartan till älskarinnans lägenhet och ger hämndplaner. Elin blir stående, gråter inombords, vill gå därifrån men gör det ändå inte.
Nu står hon, Elin, utanför porten till en gammal miljonprogramslägenhet, behöver bara gå upp till femman, och sedan känn dig fri att spotta eller skrika.
Första våningen tror hon knappt någon är hemma typiskt, med hennes vanliga tur. På andra våningen, tänker hon att det är lika bra så. På tredje hör hon dock ett barn gråta förtvivlat högst upp i huset.
Dörren öppnas av en tunn, gråtfärdig flicka långt från den vampiga bild Elin haft av en manförförare. Medan Elin förvånat betraktar den snuviga brunetten, skriker ett spädbarn hjärtskärande från lägenheten.
Hej, Elin. Henrik är inte här, han stack för två veckor sen. Och var han är har jag ingen aning om, snörvlar flickan och sätter sig gråtande på golvet.
Plötsligt tappar Elin lusten att bråka. Hon vill trösta flickan och ta hand om bebisen. Kanske ge ett stärkande svar: Den som ligger får dra sitt lass, lilla vän. Ja, det måste jag få sagt. Och ge henne en föraktfull blick som den bedragna hon ändå är.
Bebisen är torr. Ögonen svullna, en blå ven pulserar i pannan, rösten nästan borta. Uppenbart att barnet är hungrigt han skriker ut sin nöd medan mamman ligger på hallgolvet och gråter.
Elin minns bara vagt hur hon letade efter ersättning i tomma köksskåp, fingrade i ett tomt kylskåp, och hittade en lapp på köksbordet med den hemska, avbrutna meningen: Förlåt mig
Flickan på golvet gråter hysteriskt och berättar för Elin, nästan som till en nära vän, att hon inte har någonstans att ta vägen när hyreskontraktet går ut om några dagar. Att mjölken sinat, Henrik försvunnit och det inte fanns några pengar. Hon skäms, det är för sent, hon visste inte. Ber om förlåtelse och tar emot slag om det behövs. Bebisen heter Pelle, Elin ska minnas det för säkerhets skull. Pelle är dessutom bara nio dagar äldre än Olov.
Hem måste Elin genast inom tjugo minuter kommer Olov vilja amma. Det är inte enkelt att skynda, tungt lastad med två välfyllda Ica-kassar till Anna, damen själv hänger på släp med mätta, snusande Pelle i famnen. Elin svettas och undrar var tusan hon ska få plats med två sängar till.
Tre år senare firar vi Annas bröllop, fyra år efter det gifter sig Elin igen. Hennes nya man hatar vita strumpor han anser att livet ska vara färgstarkare och älskar sin fru, sin son och sina två döttrar djupt. Anna har nu fyra pojkar och maken sätter sitt hopp till att nummer fem blir en flickaOch vid bröllopsbordet, med barnen stojande och Anna skrattande på Elins andra sida, utbringas en ny sorts skål, en som smakar lite salt men också av den nyaste lyckan. Elin möter blickar fyllda av värme väninnor, föräldrar, de syskonbarn hon blivit extramamma till. Hennes nya make tar hennes hand, flätar samman fingrarna och ler åt henne med den där blicken som säger: Vi klarar allt.
Utanför, mellan björkar och leksakssparkcyklar, springer barnen Olov jagar Pelle, och döttrarna ropar på dem båda, varvade av sång och skratt. Den gamla sorgen är mjuk och mattad, har blivit grund som de vuxit ur tillsammans, som skrapsår som läkt men gjort benen starka.
Vid midnatt slingras arm i arm, brudpar och alla gäster, i en snårig ringdans över gräsmattan. Elin kastar huvudet bakåt, skrattar rakt ut mot stjärnorna och tänker: Livet ger sällan det vi har tänkt oss, men ibland det vi allra mest behöver. Och i dunkel av släckta lampor, med barnens andetag i natten, vet hon: hon är förbluffande levande.
