Dagbok, 63 år
Det har nu gått sju år sedan jag började leva ensam. Om man inte räknar med min katt Sigge eller mina väninnor som ibland kommer förbi på en fika. Livet var stilla och harmoniskt: lugnt, förutsägbart och utan onödigt drama. Många tycker kanske det låter tråkigt, men för mig var det en verklig tillfredsställelse i det där lugnet.
En dag häromåret sa min väninna Eva till mig:
Ingrid, är du inte rädd att du vänjer dig totalt vid att vara själv? Tänk om du aldrig släpper in någon mer?
Jag skrattade bara:
Varför skulle jag göra det, om jag ändå trivs så bra?
Jag tänkte inte mycket mer på det just då, men ändå fastnade hennes ord någonstans i bakhuvudet. Vänja dig. Som om ensamhet var en sjukdom man borde skynda sig att bli av med.
Och när några bekanta senare presenterade mig för Erik, och jag fyllde sextiotre medan han var sextiofem, tänkte jag: varför inte prova? Vi är vuxna, har varit med om mycket. Kanske borde jag släppa in någon bara för att se vad som händer.
Tre månader senare förstod jag en viktig sak: ensamhet kan ibland vara mycket varmare än ett förhållande där man inte blir förstådd.
När tystnaden blev min vän
Under de där sju åren led jag aldrig av ensamheten. Visst, tiden precis efter skilsmässan var jobbig: ilska, besvikelse, en konstig tomhet. Men med tiden jämnade det ut sig.
Jag skaffade Sigge. Lärde mig koka kaffe på spisen som pappa brukade göra. Jag slutade vakna med ångestkänslor på morgnarna. Jag började läsa mer, promenera, lyssna inåt.
Först var det ovant särskilt första åren. Men så småningom lärde jag mig leva ensam utan att känna mig ensam. Någon gång, när jag pratade med Eva igen, sa jag:
Vet du, jag har det faktiskt riktigt bra.
Hon skrattade och sa:
Bara du inte vänjer dig för mycket. Då kanske du aldrig släpper in någon mer.
Men jag sökte ju aldrig bara någon. Jag ville ha värme, respekt, riktiga samtal. Men som det visade sig, för vissa män betyder en kvinna som lever ensam: hon tar vad hon får.
Han dök upp med blommor och fina ord
Vi blev presenterade genom gemensamma vänner. Erik var änkling. Trevlig, lugn, en riktig guldman som alla sa. Tydligen hade han också händighet, det hade de också berättat.
Han började direkt uppvakta kom hit med blommor, bjöd ut mig på restaurang, skämtade. Han tyckte du ser ju inte alls ut som sextiotre och du är så ungdomlig.
Det var trevligt, men jag var försiktig. Det var som att för första gången på länge öppna dörren till ett rum som stått oanvänt och dammigt. Allt kändes främmande. Jag intalade mig: det är ingen fara. Prova bara.
Första månaden var mestadels ljus. Vi promenerade, diskuterade film, åt middag ihop. Han verkade omtänksam. Jag började tänka: kanske är inte alla män likadana?
Men små signaler började ändå visa sig.
Första månaden när detaljer säger mer än ord
En gång blev han sur för att jag inte ville flytta in hos honom direkt.
Varför vänta? Vi är ju inte tjugo längre, log han.
Jag tänker inte kasta mig huvudstupa in i något, svarade jag lugnt.
Då får du väl sitta kvar i din lya då
Jag skrattade, trodde han skämtade. Men något i mig lade märke till tonen.
Sedan kom kommentarerna:
Du har för många väninnor. Ni ses jämt.
Sitter du fortfarande på Facebook? Varför bry sig om sånt?
Du borde sluta med så mycket salt. Med tanke på åldern
Det lät aldrig som vi borde utan alltid du. Det är en skillnad.
Mest av allt försökte han hela tiden rätta mig. Uppfostra. Leda. Som om jag inte var en vuxen kvinna med ett liv, utan ett barn som borde styras rätt.
Andra månaden när det börjar skymma
Jag blev trött. Inte i kroppen, utan i själen.
Det kändes som att sitta bredvid någon med ett förstoringsglas som hela tiden bedömde vad jag gjorde: Där gör du fel, och där, och egentligen gör du allt på fel sätt.
Han var till och med svartsjuk på mina vanor. Min morgonkaffe som jag gärna drack ensam och i tystnad.
Han blev sur om jag inte åkte ut till hans stuga trots att jag redan bokat in fika med väninna. Han klagade på att jag höll avstånd, och det hade bara gått en och en halv månad.
Jag sa till slut:
Du, ibland känns det som om du inte accepterar mig som jag är.
Han log snett:
Nej, jag försöker bara göra dig till en riktig kvinna.
Det skramlade till inombords. Som om något tungt föll ner. Jag hörde min inre röst viska: Spring.
Slutliga beslutet kom vid en scen i min lägenhet.
Han dök upp utan att fråga. Plingade på porttelefonen och sa bara kort:
Jag är här, släpp in mig.
Jag öppnade inte.
Jag är i morgonrock, håller på, har saker att göra.
Han blev genast irriterad:
Vad har du för ärenden på en lördag? Klarar du inte dig själv? Du vill bara inte träffa mig.
Stämningen blev tryckt och sedan höjde han rösten så hela trappuppgången hörde. Han försökte i all välmening få en extranyckel till min lägenhet. Sedan blev det tyst. En vass tystnad som att felet låg hos mig.
Den natten sov jag bättre än på länge. Ingen ringde, inget någon som pressade mig. Ingen inre oro att försöka motsvara någon annans bild av en bättre version av mig själv inför någon som aldrig ens försökt förstå vem jag faktiskt är.
Vad som hände sen vägen tillbaka till mig
Jag grät inte. Jag låg inte sömnlös om nätterna med telefonen i handen, eller ringde väninnor och undrade: Har jag förstört allt?
Jag satte mig bara vid mitt skrivbord, tog fram papper och penna, och skrev ett brev till mig själv. Bara en mening:
Du är inte skyldig någon något. Din tystnad är inte tom den är ett rum av respekt.
Sedan kokade jag kaffe, satte mig på balkongen med en bok. Nästa dag gick jag på teater med en väninna. Efter det anmälde jag mig till en yogakurs.
Sakta men säkert hittade jag tillbaka till mitt eget tempo. Mitt liv, utan press eller ständiga förklaringar.
Tre saker jag lärt mig under tre månader
Ibland känns ensamheten som något slags straff. Särskilt efter sextio, när samhället hela tiden påminner med sina klyschor:
Du måste passa på!
Ingen vill ha dig!
Vem som helst är bättre än ingen!
Men sanningen är annorlunda. Inte vem som helst utan den enda som känns rätt. Inte passa på utan bara leva. Inte härda ut för skam, utan välja det som passar just mig.
Jag har insett något viktigt: ensamhet är inte ett straff, utan en möjlighet. En chans att leva som jag vill, inte som andra förväntar sig. Inte stanna kvar hos någon bara för att det kanske är sista chansen.
Jag är sextiotre. Nu bor jag ensam igen. Men i den här ensamheten finns något som de där månaderna med honom aldrig hade respekt.
Fem lärdomar jag bär med mig
Lektion ett: Om någon kallar ditt hem en lya i förklenande ordalag det är inte skämt. Det är ett sätt att nedvärdera ditt liv.
Lektion två: Om han vill göra dig till en riktig kvinna, accepterar han dig inte som du är. Och han kommer aldrig att göra det.
Lektion tre: Om någon dyker upp utan förvarning och kräver att bli insläppt det handlar inte om kärlek. Det handlar om kontroll.
Lektion fyra: Om du efter ett uppbrott känner lättnad, inte sorg, då var förhållandet bara bra för en sak nämligen att ta slut.
Lektion fem: Ensamhet är inte tomrum. Det är en plats för dig själv, och det behöver inte fyllas med första bästa.
Slutord jag väljer tystnaden
Jag är sextiotre. Jag väntar inte längre på prinsen på vita hästen. Jag drömmer inte om romanser som i tonåren. Och jag söker inte längre min andra hälft.
Men om det en dag dyker upp någon i mitt liv vet jag vad som är viktigast för mig. Inte fina ord. Inte blommor. Inte komplimanger.
Utan respekt. Acceptans. Möjligheten att vara mig själv.
Om det saknas, då får tystnaden stanna. Min varma, trygga tystnad.
För ensamhet med respekt är så mycket bättre än en relation där någon vill ändra på dig.
Jag mår bra ensam. Och det är faktiskt helt okej.
Att som kvinna välja ensamhet vid sextiotre, istället för ett förhållande med press och kontroll är det svaghet eller faktiskt vishet? Är det bättre att vara ensam eller bara med någon? Kanske är det helt enkelt så att vårt samhälle är alltför ivrigt att intala kvinnor över sextio att de måste hitta någon, och annars ses som misslyckade. Men jag vill tro att vi har rätt att välja själva.
