När Elin var två år gammal bodde hon på ett barnhem. Jag kom dit för att fotografera barnen. De gav mig de barn som var svårast att hitta familjer åt.
Jag klev in i hennes grupp och såg en flicka med ett allvarligt, nästan förvridet gammalt ansikte. “Vilket fult barn”, hann jag tänka. Men när jag började fotografera henne då såg jag henne verkligen. Bakom den där orörliga, ledsna masken vaknade hon till liv.
Det är svårt att fånga blicken från ett barn som är berövat på närhet. Men det här märkliga barnet såg rakt in i kameran. Utan att blinka.
Plötsligt såg jag hennes själ. Ensam, så otroligt ensam. Lidande. Inte ens hopp fanns där. Bara kanske det första ögonblicket i hennes liv då någon såg henne såg hennes själ, förkastad, förstående. Lika ensam som min egen. Sedan vände hon bort blicken och hennes ögon fylldes av tårar.
Jag bad förskoleläraren berätta om Elin för att jag skulle skriva en text. Vad ska jag säga? svarade hon. Vad kan hon, vad säger hon? Hon kan inget. Hon säger inget. Hon sitter bara i spagat och vaggar tills hon nuddar golvet med pannan. När hon vaggar gnäller hon. Det finns inget mer att säga. Hon är ingenting.
Två månader innan det här mötet förlorade vi vår yngsta dotter.
Vårt underbara liv hade gått rakt in i en bergvägg och slutat vara. Men vi fortsatte ändå på något sätt att leva, i livet EFTERÅT. Vi gick, pratade, åt, gjorde allt för att dölja vår förtvivlan för de andra barnen så de inte skulle bli rädda. Försökte ge dem hopp, som vi knappt hade själva. Jag tänkte: Ska jag någonsin kunna bli glad igen? Jag grät när jag körde till fotograferingen, torkade ansiktet med snö innan jag gick in och låtsades vara en vanlig människa. Jag pratade normalt och log. Det var på låtsas.
Jag ville inte ha något barn som ersättning. Jag ville bara överleva. Och där var Elin med sin ensamhet och förtvivlan. Det var inte som om jag inte sett hundratals ensamheter hos barn tidigare, men hennes ensamhet hittade en nyckel in i mitt hjärta
Hemma sa jag till min kloka man: Jag vet inte hur jag vågar prata om det här jag fotograferade en liten flicka idag och jag kan inte sluta tänka på henne Kanske borde vi ändå fundera på henne? Och Anders svarade: Du förstår väl att du inte är riktigt dig själv? Vilka flickor? Vi kämpar ju bara för att orka andas.
Ja, jag är inte mig själv. Men jag kanske aldrig blir det igen. Nu måste man bara försöka leva som livet är.
Vi åkte till barnhemmet för att träffa Elin. Personalen tog in henne. Hon var pytteliten, med samma förvridna ansikte, linkade fram som en skev krabba. Under näsan rann snor. Gud så ful hon var, tänkte jag. Nästan som ett misslyckat utkast till människa. Vad hade jag egentligen sett i henne?
Elin klappade på leksaken vi tagit med, ramlade på rumpan, satte sig i spagat och började vagga snabbt, slående pannan i golvet.
Bakom hennes rörelser talade föreståndaren:
Lotta, barnet har inte ens lindrig utvecklingsstörning! Det är gravt intellektuell funktionsnedsättning! Ingen utveckling, inga utsikter. Vi ska överlämna henne till socialen. Hon är helt obildbar. Jag respekterar dig och din man, men Det är socialen nästa. Sju familjer har tackat nej. Hon kan inget och gör inget som barn i hennes ålder borde. Sitter bara i spagat och vaggar. Vi kallar henne vår Lilla Gymnast…
Då sa min man, som jag knappt vågat se på: Vet ni, vi tycker om den här lilla flickan. Vi vill ta hand om henne.
Sen frågade jag honom: Varför sa du så? Du ville ju inte? Och Anders sa: Jag förstod att vi var de enda som kan rädda henne. Ingen annan kommer göra det.
Vi adopterade Elin, till barnhemmets förvåning.
Elin var djupt deprimerad. Hon litade inte på världen, den var farlig och svekfull. Ingen hade sett henne eller älskat henne på två år. Hon kunde inte påverka någonting. Hon visste inte hur man bad om något. Hon kunde inte leka. Allt hon rörde gick sönder. Hon blev rädd för allt: vatten, toaletten, pappa, hissar, vinden, bilen
Inombords ylade min sorg. Utåt Elins. Det är därför man alltid avråds att adoptera medan man själv sörjer. Man har inga krafter. All energi behövs för att inte själv gå sönder. Men barn kräver mycket kraft enormt mycket. Man måste hitta dem någonstans. Jag hämtade kraft ur vår egen förlust.
Jag sa till mig själv: Mitt elände är så litet jämfört med denna flickas. Jag har förlorat en dotter men jag har en son, en dotter, en man, mamma, vänner, ett älskat jobb, ett hem. Elin har aldrig haft någonting. Aldrig. Hon har det så mycket svårare.
Vet ni vad den där trasiga, gnälliga, alltid oroliga lilla varelsen som vi tog in i vår familj under förtvivlan, visade sig vara? Hon visade sig vara vår underbara dotter Elin. Sagor går snabbt att berätta, men verkligheten tar tid Nu har hon varit hemma i nio år.
Elin har blivit precis den hon var avsedd att vara lätt och levnadsglad, lekfull, snäll, ömsint och förlåtande mot oss, och så söt. Hon går i vanlig skola i tal- och språkklass. Och hon har börjat med dykning. Dykning!
Hon säger: Mamma, den här gången klarade jag att byta munstycke under vattnet och ändå andas Då gråter jag.
Nu är Elin på dyk-läger i Bohuslän. Hon flög dit själv. Hon är elva. Hon ringer och bubblar glatt: Mamma, det är så vackert här, vi har badat fast det stormade, havet vände och blev iskallt! Men det ska bli varmare, vi fick våra våtdräkter levererade, imorgon ska vi dyka! Vi åt fisk till middag, men vi gav den till katterna, det finns många katter här du vet ju att jag inte gillar fisk! Jag åt potatismos istället. Vi gick på bergsvandring, 13 kilometer, mina ben höll på att trilla av Det är så vackert och det finns träd som är fridlysta! Jag har fått jättesnälla vänner! Och jag köpte kex för de 100 kronor du gav mig och bjöd dem. Vi gungar i hängmattor Jag saknar dig!
Tillsammans räddade vi henne. Och oss själva, på vår flotte över livets stormiga vatten. Ibland hittar man varandra när man som mest behöver det och tillsammans lär man sig att hoppas igen.
